Språkfilosofiska reflektioner 20

För att förstå språk i den mening som Deleuze och Guattari laborerar med måste man inse att det inte går att förstå språket isolerat. Språket är en del av den helhet som språket används för att nå kunskap om. Förståelse för språket bygger alltså på kunskaper från en rad olika, andra områden. Till exempel kognitionsforskning. Har varit ute och promenerat i det fina höstvädret och lyssnade då på ett avsnitt av Filosofiska Rummet, om hur hjärnan fungerar och beslutsfattande görs. Programmet visade än en gång och med hjälp av nya exempel och ingångar, till exempel en trollkarl, att rationalitet är en sällsynt gäst i vår vardag. Och ibland är det till och med omöjligt att tala om sunt förnuft, för det handlar ifråga om väldigt mycket i livet om efterhandskonstruktioner. Först tas beslut och sedan hittar man på förklaringen. Detta är inte lätt att acceptera, men acceptera det måste man. Och när man väl gjort det kan man förhoppningsvis lättare ta till sig och jobba med tankarna som lanseras av Deleuze och Guattari.

We think the material or machinic aspect of an assemblage relates not to the production of goods but rather to a precise state of intermingling of bodies in a society, including all the attractions and repulsions, sympathies and antipathies, alterations, amalgamations, penetrations, and expansions that affect bodies of all kinds in their relations to one another. What regulates the obligatory, necessary, or permitted interminglings of bodies is above all an alimentary regime and a sexual regime.

Interaktioner, affektioner och dynamiska processer av kollektiv tillblivelse. Det är den mylla varur kultur och språk växer fram. Och det är helheten som är det viktiga, för om man kopplar loss språket och försöker förstå det separerat från helheten är det inte längre det språk som faktiskt används man studerar. Och så är det med rationaliteten också, om den lyfts ut ur sitt sammanhang och studeras isolerat då är det lätt att få för sig att man utifrån den kunskapen förstår hur människor fungerar. Men man glömmer då att människor inte är robotar, utan just människor. Vi har dåliga dagar, vi är hungriga, trötta, förälskade och så vidare. Uppmärksamheten bryts, ofta. Vi drabbas av svartsjuka och hämndbegär eller vill framställa oss själva i bättre dager. Allt detta gör oss till människor. Och visst har vi  förmåga att vara och tänka rationellt, men det betyder inte att vi är det jämt. Oftast är vi det inte, för att vi är människor med allt vad det innebär. Detta glömmer vi alltså, konsekvent. Därför är det så viktigt att påminna sig om det, ifall man vill förstå världen eller språket, kultur, på sina egna premisser.

Even technology makes the mistake of considering tools in isolation: tools exist only in relation to the interminglings they make possible or that make them possible. The stirrup entails a new man-horse symbiosis that at the same time entails new weapons and new instruments. Tools are inseparable from symbioses or amalgamations defining a Nature-Society machinic assemblage.

Maskiniska assemblage är vad vi har att göra med. Komplexa helheter bestående av massa olika delar, vilka aldrig på förhand går att identifiera eller förstå funktionen med. Analysen av språk och kultur måste hålla sig på samma skalnivå som det man är intresserad av och forskar om. Språket är ett verktyg och det förstår man kanske, att ett verktyg har ingen mening utanför dess användningsområde. Verktygen definierar inte kulturen, med verktygens användning gör det. Därför är det inte verktyget språk som ska studeras, utan hur och var det används och vilka konsekvenser användandet ger upphov till.

They presuppose a social machine that selects them and takes them into its "phylum": a society is defined by its amalgamations, not by its tools. Similarly, the semiotic or collective aspect of an assemblage relates not to a productivity of language but to regimes of signs, to a machine of expression whose variables determine the usage of language elements. These elements do not stand on their own any more than tools do.

Helheter är det enda som går att uttala sig om ifall man vill förstå språk med hjälp av Deleuze och Guattari. Interaktionen mellan människor och användningen av ord samt konsekvenserna som den kollektiva processen av tillblivelse ger upphov till, det är vad som studeras.

There is a primacy of the machinic assemblage of bodies over tools and goods, a primacy of the collective assemblage of enunciation over language and words.

Två sidor går att identifiera, två aspekter av helheten. Innehåll och uttryck. Den ena är materiellt konkret och den andra icke-matriell och abstrakt. Dessa samverkar och utgör varandras förutsättningar, går inte att skilja åt. Och det finns också en hierarki mellan skalnivåerna. Även om människorna tala och skapar nya ord så är språket överordnat individerna. På samma samma sätt som kulturen är överordnad. Först kommer önskan eller ordern, och sedan kommer orden. Och människorna inordnar sig, vilket kognitionsforskningen alltså kan visa. Deleuze och Guattari formulerade sina teorier innan den kunskapen fanns, det är fascinerande att tänka på.

The articulation of the two aspects of the assemblage is effected by the movements of deterritorialization that quantify their forms. That is why a social field is defined less by its conflicts and contradictions than by the lines of flight running through it.

Förändring händer i kampen mellan sammanhållning och upplösning, men det är som det står i citatet inte kampen mellan, konflikterna och motsägelserna som finns där som är det viktiga. Utan flyktlinjerna som hela tiden uppstår inom helheten, som ett resultat av slump.

An assemblage has neither base nor superstructure, neither deep structure nor superficial structure; it flattens all of its dimensions onto a single plane of consistency upon which reciprocal presuppositions and mutual insertions play themselves out.

Mellanrummet är den "plats" där allt avgörande för helheten sker. Och det äger ingen av delarna. Mellanrum är allas och samtidigt ingens. Det är en spännande tanke, en viktig tanke, som det finns anledning att återkomma till.