En kontrollerad skola är ingen skola

Läser först idag på morgonen artikeln på Brännpunkt, om skolan, kunskapen och vägar mot bättre vetande. Den är skriven av Per Gyberg, docent i teknik och social förändring, Linköpings universitet. Den innehåller kloka tankar och jag vill här dra mitt strå till stacken genom att reflektera vidare kring det som tas upp. Än en gång vill jag resonera kring det som händer i och med den svenska skolan. För det som händer där får återverkningar på landets högre utbildning och på samhället i stort. Framtiden skapas här och nu, därför är det inte mot horisonten vi ska blicka, utan mot det som ligger mitt framför fötterna på oss. Hur står det till i skolan, vilken är den rådande kunskapssynen och vad är det för innehåll som förmedlas? Vad kan allt det som tas för givet idag tänkas få för konsekvenser? Om det vill jag än en gång skriva en text, även om det känns som jag upprepar mig. Inte för att tjata, utan för att påpeka hur viktigt det är.

Något är väldigt fel i Sverige idag. Om vad det skulle kunna vara och hur man skulle kunna tänka och göra skriver Bo Rothsten i DN idag. Han menar att varken marknaden eller demokrati är några garanter för ett väl fungerande samhälle. Den enda vägen leder aldrig rätt, det kan inte nog poängteras. Rothstein pekar istället på något som ingen talar om, något som tangerar skolan och landets högre utbildning. Han menar att Sveriges största och viktigaste tillgång är en god offentlig förvaltning, vilket är en kvalitet som ansvariga politiker inte tar vara på. Politik idag handlar om att ge folket vad folket vill ha, i det korta perspektivet. Där finns en av förklaringarna till problemen i skolan. Rothstein skriver.

Sammanfattningsvis – vi har fått en politisk debatt som har trivialiserats till att handla om vem som kan vara mest jultomte istället för att bidra till en ökad förståelse för varför det alls finns så mycket julklappar att dela. Våra ledande politiker tycks också sakna insikter om de hot som i dag finns mot den tillgång som är helt avgörande för landets välstånd.

Det är en professor i Stadsvetenskap som skriver detta, inte som en partsinlaga, utan av oro för framtiden. Här finns en annan förklaring till problemen. När framstående forskare varnar för vad som kan komma att hända, betraktas deras ord som just partsinlagor, som särintressen. För politikerna vet bäst och det är deras bild av verkligheten som gäller. Det är politikernas karta som är den sanna och riktiga. Alla invändningar som riktas från olika håll, mot kartan, möts med uttalanden som "Jag delar inte den bilden", eller "Ni ser inte till helheten." När vetenskapsmän och som igår företrädare för ett av landets mest prestigefyllda Universitet behandlas som bara ännu en grupp av lobbyister som vill påverka politiken, ja då är det kanske ett tecken på vart vi är på väg och vilka problem vi har att hantera.

Jag är uppriktigt orolig. Och det som gör mig orolig är att så få politiker verkar se och förstå grundproblemet. Debatten handlar om helt fel saker, om resultatet, när den borden handla om förvaltningen. Där finns problemen i skolan, i hur den organiserats. I synen på vad som är uppdraget och i synen på kunskap. Detta ser och förstår Per Gyberg, som skriver följande.

Utbildningsministerns stora misstag är dock att själva orsaksanalysen är felaktig: Huvudproblemet med ”flumskolan” var inte bristande tydlighet och kontroll utan den alltjämt förhärskande individualiserade synen på kunskap och lärande.

Egentligen har det som skulle undvikas, ironiskt nog, därmed förstärkts. I stället för ”flumskola” kan man nu, till och med, börja tala om ”dumskola”. Mät- och kontrollerbarhet har urholkat själva kunskapen. För att kunskapen ska vara mätbar så måste den förenklas. Den måste anpassas efter de former som finns för kontroll av kunskap som i sin tur ska ha någon slags relation till kunskapskraven i läroplanen och som, igen, i sin tur ska omvandlas till ett omdöme eller betyg.

Kravet på mätbarhet väger tyngre än innehållet, det som ska mätas. Idag är det viktigare att kartan följs än att man kommer dit man vill. Kontrollen har blivit viktigare än kunskapen som ska kontrolleras. Lärarna sysslar följaktligen allt mindre med kunskapsutveckling, den egna och elevernas. Och det är samma över hela linjen. Lägg därtill kraven på effektivitet och ekonomiskt resultat. Klart att ingen har tid över att ägna sig åt lärande då.

I alltför hög grad tvingas kompetenta lärare att agera administratörer som sitter med mycket tveksamma räknestickor för att uppfylla systemkrav som har ytterst lite med elevernas faktiska kunskaper och kunskapsbehov att göra. Tillsammans med elever och målsmän ska de dessutom formulera individuella behov och mål: ”Räcka upp handen om jag behöver hjälp i stället för att sluta jobba. Planera läxläsningen bättre.” Och så vidare. Denna typ av horoskopliknande mål har föga med elevverkligheten och med kunskap att göra. Istället lägger det ett luddigt ansvar på barnet som missleds att tro att systemet faktiskt bryr sig.

Ett luddigt ansvar på den enskilde, och ett system som bara skenbart bryr sig. Det är den bilden jag får också, av skolan, den högre utbildningen och landets förvaltning. Alla ska bry sig om sitt, för det är bra för Sverige. Så är det bestämt och regler är till för att följas. Invändningar mot detta behandlas som särintressen och snarast stärker politikerna, som för att klara sitt uppdrag har drillats i att bemöta just lobbyister. Det är så politikerna kommer i kontakt med folket, via ombud. Och sina politiska motståndare, om vilka de kämpar om makten, möter de i polariserade debatter. Därför saknar de månne förmågan att bemöta ARGUMENT? Därför ser de inte faran, för de är fullt upptagna att se om sitt eget hus. Hallå, stopp! Lyssna på vad forskarna säger. Vi som faktiskt arbetar med och vill samma sak som ansvariga politiker. Bo Rothstein är inget särintresse, inte heller Per Gyberg och jag skriver inte för egen del. Vi och många med oss är uppriktigt oroade. Vi bryr oss om Sverige och framtiden. Vi vill inte lägga oss i politiken, men har synpunkter på arbetet med att uppnå målen. Att viftas bort som ett särintresse bland andra när man faktiskt påpekar att den väg Björklund valt för skolan inte leder till de mål han säger sig värna, är helt galet. Det dock ingen individs fel, det är en konsekvens av systemet.

Ett system som hela tiden kräver lättordnad, mätbar och därmed förenklad kunskap skapar kunskap av den absolut lägsta kunskapsformen. Det leder, kort sagt, till kunskapsentropi, det vill säga att mer komplexa kunskapsformer hela tiden tvingas gå mot mer förenklade kunskapsformer. Detta gynnar repetitiva och lexikala kunskapsformer på bekostnad av sammanhangsorienterad, förklarande och värderande kunskap. På kort sikt kan detta kanske leda till att Sverige hamnar ett par pinnhål högre upp i någon rankning (tveksamt) men på lång sikt förlamar det en hel yrkesgrupp och urholkar en hel nation.

Forskningen är på väg åt samma håll. Idag räknas det inte som en merit att skriva böcker (där det finns plats att utveckla komplexa resonemang och fördjupade kunskaper), det enda som räknas är antalet publikationer i ansedda tidskrifter. Systemet kräver alltså i princip mer av samma för att framstående forskare ska kunna skiljas från mindre framstående. Dem som kan visa upp flest citeringar vinner. Antalet är viktigare än innehållet och kvaliteten. Konsekvent, över hela linjen. Klart att kunskapen blir lidande då. Gyberg resonerar kring möjliga lösningar. Tyvärr (eller det är bara ett beklagande för den som utgår från att det finns enkla lösningar, vilket är en utbredd missuppfattning) finns ingen enkel lösning på den typen av problem som Sverige och hela världen brottas med.

Lösningen på detta problem är förstås inte enkel. Den individualiserade synen på lärande och kunskap så som den gestaltas i dagens tappning måste skrotas till förmån för ett system som sätter kunskapen och elevens reella behov i centrum. Detta betyder:

• Att förtroendet för lärarprofessionen måste återupprättas. Lönenivån är kraftigt eftersatt och det måste löna sig att vara en engagerad och framåt lärare.

Lärare måste inte bara uppmuntras att förkovra och vidareutbilda sig, det måste ingå i deras tjänst. De måste få tid för detta, och det tar tid och kräver möda. Om systemet inte förmår visa förståelse och uppskattning för det kommer kunskapen att utarmas. Lärarna kan och får inte misstänkliggöras. Lärarna är basen, inte bara för skolan utan för framtiden. Det är lärarna som skapar intresse för lärande och som hanterar frågor och kanaliserar intressen. Jag tror att lite mer luft i tjänsten, mindre administration och mer tillit är viktigare än högre lön. Men lönen är så klart en indikation på vilket värde politikerna sätter på lärarna. Enbart högre lön löser inget, av det enkla skälet att ekonomiseringen är ett av problemen i och med skolan idag. Fokus måste vara på kunskapen. Ekonomin är ett medel, inte ett mål.

• Att läraren tillåts vara lärare och inte självbetjäningsexpedit. Ge läraren makten över kunskapen och kunskapsvärderingen. Lärarna måste få tid, möjlighet och förtroende att formulera kunskapsmål inom de ramar som sätts upp i läroplanen.

• Att kunskapskraven i läroplanerna måste formuleras om. Det bör vara en generell formulering om kunskapsnivå snarare än detaljstyrning.

Kunskap kan inte beställas fram, kan inte måttbeställas. Kunskap är ingen produkt som går att specificera. Därför måste man lita mer på lärarna, för de vet och förstår. De är tränade att hantera och främja lärande. Politikernas uppgift är att skapa förutsättningar för lärande, att se till att förvaltningen av skolan är god. Idag gör man precis tvärt om, man lägger ut skolan och lärandet på entreprenad. Ansvariga politiker har bestämt att konkurrens och fokus på ekonomi driver kvalitet. Och när resultaten uteblir skyller man på lärarna och tvingar på dem mer administration, mer kontroll och krymper utrymmet för kunskapsutveckling och lusten att lära. För politikernas karta gäller, oavsett hur terrängen ser ut. För sådana är reglerna och regler ärt till för att följas. Till varje pris. 

• Att utbildningen i högre grad bör styras av relevanta och aktuella problem som problematiseras med hjälp av olika perspektiv. Avståndet mellan det som tas upp i skolan och elevernas verklighet är på tok för stort. Det primära kan, som idag, inte vara att prestera bra på ett enskilt prov utan bör ge kunskaper för liv och medborgarskap.

Det som lyfts fram i den sista punkten är viktigt. Det visar på komplexiteten i frågan och hur svårt det är att på förhand specificera vad skolan ska ge eleverna och studenterna. Är det på förhand bestämda kunskaper som kan kontrolleras, eller är det insikt i och förståelse för vad som krävs för att inhämta kunskap och för att avgöra kvaliteten i kunskapen? Mitt svar på den frågan är det senare. Ska föreläsa om detta imorgon, om hur man söker och värderar kunskap. Det är en ansvarsfull uppgift att tala om vetenskapsteori för lite över 200 studenter. Svårt, men viktigt. När jag gjorde det förra året var det en student som skrev i utvärderingen efteråt att jag inte varit tydlig nog och att min uppgift vara att tala om för studenterna vad de skulle skriva på tentan. Det är inte min uppgift som lärare på högskolan. Min uppgift är att hjälpa studenterna förstå vad som krävs för att kunskap skall kunna sägas vara kunskap och framförallt att förmedla insikter om hur man söker kunskap. Att vissa studenter (lyckligtvis är den typen av kommentarer undantag, men de blir oroväckande nog vanligare) anser att detta är min uppgift, att tala om för dem vad som kommer på tentan, visar att de lyssnar mer på Björklund än på mig. Om det är bra eller dåligt överlåter jag åt andra att avgöra, för där är jag partisk.