Igår höll jag min sista föreläsning på Kultur- och samhällsanalys, på Högskolan Väst i Trollhättan. För drygt tio år sedan höll jag min första föreläsning på programmet, som då hette Människa, mångfald, arbetsliv. Då hette högskolan Trollhättan/Uddevalla och jag arbetade på Campus Vänersborg. Tänker tillbaka på dessa tio år. Otroligt mycket har hänt, i mitt liv, på högskolan, i det omgivande samhället och i världen. Kanske har det inte hänt mer under dessa tio år än under tio andra år, men förändringen är påfallande. En sak har emellertid ändrats. En sak har varit och kommer även fortsättningsvis att vara konstant, kultur kommer att vara en central aspekt av människors liv. Kultur är människans liv och öde. Det kommer inte att ändras, hur mycket allt annat än förändras.
Till sommaren lämnar de sista kulturvetarstudenterna högskolan. Sorgligt att tänka på det. Det slog mig igår, hur tragiskt det är, eller hur fel, att högskolevärlden och akademin, landets ansvariga för högre utbildning, inte ser behovet av kulturvetenskap. Fast det är ingen ansvarigs fel, egentligen. För hur mycket makt man än har är det svårt att gå emot stora och starka kulturella krafter. Och paradoxalt nog är det framförallt kulturella krafter, rörelser underifrån, vid samhällets bas, som är den yttersta orsaken till att utbildningar som handlar om kultur inte efterfrågas. Det är synd om människan, kan man säga, som inte förstår, som inte vill förstå, hur samhället är möjligt, egentligen. Om det handlar kulturvetenskap. Om livets stora gåta. Hur ser förutsättningarna för kollektivt liv och mänsklig gemenskap ut? Om det forskar kulturvetare, förenklat. Sådan kunskap är eftertraktad, men tyvärr inte i termer av kulturvetenskap.
Sorgligt att se och förstå. Trist att veta att man sitter på kunskaper och att man har verktyg för att förstå, kultur och förutsättningar för förändring, utan att bli lyssnad på. Tragiskt att samhället inte förmår uppskatta vad som är viktigt, på riktigt. "Kultur är så flummigt, det är för svårt", kan man få höra. Blir lika arg varje gång. För jag har svårt att tänka mig en flummigare eller mer ointellektuell, eller korkad inställning. Tänker man så tänker man som den törstige som sitter på bottenvåningen i huset där det finns vatten på ovanvåningen, men som hellre än att ta sig omaket att klättra dit upp för att leta, sitter kvar och längtar efter vattnet som finns så nära, men ändå så långt bort. Det är synd om människorna, men jag förlåter dem. För de vet inte vad de gör. Det har inget med bristande intelligens att göra. Det är enkelt att förstå varför det blir så. För det handlar också om kultur. Och jag är som sagt kulturvetare. Jag lever tillsammans med alla andra, mitt i och står begravd upp till halsen i det jag studerar: kultur.
Igår talade jag om juridik, arbetsrätt och om ArbetsIntegrerat Lärande, AIL. En heldag. Tre timmar på förmiddagen och tre på eftermiddagen. Jag talade för en liten, men intresserad grupp. Studenter som förstår och som liksom jag känner en viss frustration över att veta och förstå, samtidigt som man drabbas. Föreläsningen gavs på kursen Projektledning och utvärdering, som programstudenterna läser parallellt med Projektkurs, Arbetsintegrerat lärande. Den stora paradoxen är att studenterna under denna deras femte termin parallellt med studierna, på halvtid, finns och verkar ute i samhället. På olika ställen praktiserar studenterna och visar i handling vilka kompetenser de har, och samtliga vittnar om hur väl de tas emot och hur användbara och efterfrågade deras kompetenser är. Det är den riktigt stora tragiken, för vore vi kulturvetare missförstådda genier, då hade vi inga problem att krypa ner i det mörka hål dit kunskaperna inom kort förpassas. Om kulturvetenskap bara var en angelägenhet för oss som är intresserade av ämnet, då vore saken oproblematisk.
Gårdagens föreläsning utvecklade sig till ett slags försvar av kunskaperna och kompetenserna. För mig blev det en viktig påminnelse om kulturens avgörande roll och betydelse, för samhällets bärande funktioner. Juridik går att förstå med hjälp av kulturvetenskapliga metoder och verktyg. Kulturvetenskap ersätter inte juridiken, men det går att komma en lång väg mot fördjupad förståelse för lagen genom att närma sig den med hjälp av kulturvetenskapliga insikter. Lagen är ytterst ett slags stelnad, kodifierad kultur. Och den förändras på sätt som inte är helt olik kulturell förändring. Som kulturvetare kastar jag min inte över lagens bokstav, jag reflekterar över lagens logik, dess funktion och hur den används. Förstår man detta förstår man hur viktigt det är att värna lagen och hur avgörande det är för samhällets långsiktiga överlevnad att man förstår hur svårt det är att avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Sådan kunskap, om den var spridd i samhället, skulle kunna bidra till samhällets långsiktiga hållbarhet. Sverige är ett land där alla är lika inför lagen. Lagen är grunden för allt. Och om fler förstå lagens logik och förutsättningar ökar chansen att rätt beslut tas och att rimliga folkliga önskningar växer fram och krav reses. Vi skulle få en rimligare uppfattning om och insikt i vad som krävs för att bygga och förvalta ett samhälle. Om detta talade jag. Tyvärr alltså för sista gången.
Talade även om AIL. Om hur kulturvetenskap kan ses som ett slags brygga, mellan akademin och det omgivande samhället. Om hur förståelsen för kommunikation, tankeutbyte och insikterna om vilka förutsättningar för förändring som finns i samhället kan användas för att skapa fördjupad förståelse för hur samhället är möjligt. Talade om hur kultur ofta blir ett hinder för samverkan, just eftersom det saknas insikt om och förståelse för, kulturens roll och funktion. Tänker på Lena Gerholms bok, Den kulturförnekande kulturen. På hur i alla fall dess titel på pricken fångar dagens situation. Vi lever verkligen i en kultur som förnekar sig själv insikt om sin egen betydelse. Snacka om paradox. Och så skyller man på kulturvetarna för att vi är flummiga, vi som ser och förstår. Man skjuter på oss, för att budskapet vi kommer med inte faller allmänheten på läppen.
Det är synd om människorna, det är det. Synd om oss, alla. För det hade kunnat vara så mycket bättre, om fler bara förstod värdet av kunskaper om kulturens roll. Om fler efterfrågade verktyg för att förstå och hantera sin vardag och samhällets mjuka sidor, om man nu ska använda den nedlåtande beteckningen på ämnets kunskapsområde. Kultur är inte mjuk, den är ingenting. Inte i sig. Kultur finns och verkar i mellanrummen mellan, allt och alla. Och ju mer man försöker fokusera kulturen, desto mindre ser man. Ju tydligare man försöker vara desto mindre förstår man. Detta är paradoxen. Utmaningen för oss alla att försöka förstå. Därför är det synd om människorna. Det går att lägga ner ett ämne, men behovet av kunskap finns kvar. Det kan ingen politik i världen ändra på.
Studenterna som jag föreläste för igår är det dock inte synd om. För deras kunskaper är efterfrågade. Deras kunskaper behövs. Sedan får Björklund och Svenskt Näringsliv säga vad de vill. Deras ord väger lätt i jämförelse med människornas samlade behov av kunskap och förståelse för sig själva och varandra. På samma sätt är det bara synd om människorna så länge som de förnekar behovet av kunskap, så länge de vägrar se och förstå. Att kultur finns överallt, oavsett vad vi tänker och tror. Kulturen är vi, alla vi, tillsammans. Kulturen skapar vi gemensamt, under tiden som vi är strängt upptagna med annat.
Kulturvetenskap kommer alltid tillbaka. Kunskapens vägar äro outgrundliga, men trots alla framkomliga. Jag kommer i alla fall att försöka, och försöka, och försöka. Jag ger inte upp. Mina meriter, kunskaper och kompetenser behövs på annat håll. Jag vill och jag kan. Och jag tror på det jag gör. I väntan på en ny kulturvetenskaplig vår bloggar jag, läser jag och bidar min tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar