Information om mig

tisdag 22 oktober 2013

Jämställdhet och kunskap är samma andas barn

Jämställdhet, att vara jämställd, att ses som lika mycket värd som alla andra, är en mänsklig rättighet. Alla är inte lika bra, men alla är lika mycket värda. Alla människor är det, lika mycket värda. Sedan är alla individer olika och bra på olika saker. Viktigt att skilja på värde och funktion, att inte blanda samman dessa båda aspekter av mänskligt liv.

Jämställdhet är viktigt utifrån ett hållbarhetsperspektiv, för om alla i ett socialt sammanhang kan lita på att de faktiskt är lika mycket värda kommer fler att våga försöka, fler kommer att ha möjlighet att testa vad de faktiskt har fallenhet för. Chansen ökar då dramatiskt att man hittar rätt kompetens till behoven som finns, överallt. Om rädsla sprider sig i sammanhanget kommer bara den som har förväntningar kopplade till sig att våga försöka, vilket stänger dörrar för kompetenser som kanske skulle kunna visa sig långt mer dugliga än dem som har förväntningar på sig.

Hur ser det ut i Sverige idag, i hemmen, skolan och på arbetsmarknaden? Är det trygghet eller rädsla som bäst beskriver känslan? Mer rädsla än trygghet är min gissning utifrån den samlade bilden av egna erfarenheter, samtal med andra och mediernas rapportering. Och rädslan ökar, för att makten, nuvarande regering anser att konkurrens driver kvalitet. Från talarstolar och i debatter säger man att alla behövs, men i praktiken lyser helt andra värderingar igenom. För när företagen söker folk i enlighet med sina fördomar och kulturella förväntningar på kompetens, och därför misslyckas kapitalt med rekryteringarna, då är detta inte företagens fel, det är de arbetssökandes problem. Och så gör man reglerna i A-kassan och arbetslöshetsförsäkringen hårdare och hårdare. Man piskar fram lusten att lära och anpassa sig. Detta drabbar även den som har jobb, för när arbetslöshet är det samma som livegenhet sprider sig rädslan och otryggheten.

Alla är inte lika mycket värda, inte i praktiken, ute i samhället. Och ju snabbare hjulen snurrar, ju hårdare effektivitetens krav blir, desto oftare tvingas människor koppla på autopiloten. Tid för eftertanke finns allt mer sällan och för allt färre grupper. Snabbare, mer effektivt, är mantrat som tvingar alla att prestera mer, mer, mer. Den som hamnar på efterkälken är förlorad. Därför tvingas även den som är trygg att vidta mått och steg för att öka tryggheten, utifall att. För vem vet vad som kan komma att hända? Rädslan sprider sig, och med den följer en ökad uppmärksamhet på omgivningens syn på mig. Det som hände i TV-programmet Skavlan i helgen är i sig möjligen ingen stor sak, men tillsammans med allt annat som händer är det ett alarmerande tecken på att något riktigt farligt kan hålla på att hända.

Det blir allt viktigare hur andra ser på och uppfattar en, vilka förväntningar man väcker hos andra. För när pressen ökar och marginalerna krymper blir det allt mindre upp till mig och allt mer upp till andra, om jag ska hitta en plats där jag fungerar och finner mig tillrätta. Och när alla bedöms och vägs och mäts är risken överhängande att ingen riktigt duger. Det finns alltid någon där ute som möjligen skulle kunna göra uppgiften lite bättre. Detta känner så klart alla av och allt fler får allt svårare att känna sig nöjda med sig själva. Här uppstår en brist, en ökande, fabricerad samhällelig och kulturell brist. Människorna vänds mot varandra och jaglojaliteten ökar. Cheferna i toppen av hierarkierna ser om sitt hus, för att de kan. Bonusarna ökar. Men det räcker inte idag, för när alla känner sig hotade kommer det inte bara an på mig. Mina chanser att lyckas och få lite trygghet i vardagen ökar om jag stänger vägar för andra. Konsekvensen blir att rädslan ökar och allt fler hot och risker upplevs allt allvarligare, för allt fler.

Jämställdheten drabbas. Alla är inte lika mycket värda, i praktiken. Och kompetens blir därför allt svårare att finna, för ingen har tid, råd eller kompetens att leta efter den, där den finns. Det enda man hinner och kan är att leta där samhällets fördomar antar att den finns, vilket den bara i undantagsfall gör. I praktiken. Så länge man inte undersöker frågan och förutsättningarna för förändring kan man leva vidare i sin bild av hur det är. Blir därför glad över att läsa att frågan om kvinnliga chefer, eller frågan om svårigheten med att rekrytera chefer som är kvinnor har undersökts. Anna Wahl säger följande.
– Det är en mycket populär förklaring att bristen på kvinnliga chefer handlar om att de tar huvudansvaret för familjen. För då är det inte något som är fel på arbetsgivaren. Men det är inte barnen som hindrar karriären, utan arbetsplatsens villkor, påpekar Anna Wahl.
Det finns tecken på insikt och förlag på åtgärder för att råda bot på grundproblemet och för att öka tryggheten i samhället, men än är det långt kvar. Och så länge som inget görs i skolan, så länge det inte finns en bred och allmän uppfattning i samhället om att jämställdhet och allas lika värde är en mänsklig rättighet kommer problemet att växa. Friskolor och privat läxhjälp, ökad administrativ börda, betyg allt tidigare. Fokus riktas allt mer på individen, samtidigt som ansvaret för resultatet paradoxalt nog alltid ligger på någon annan. På läraren, som med allt mindre stöd och under allt mer press förväntas göra allt mer. Klart att ekvationen inte går ihop. Vi talar allt mer om individers livspussel som blir allt svårare att få ihop. Problemet är att samhällspusslet saknar vitala bitar. Det är på en strukturell nivå ekvationen inte går ihop.

Allt börjar och slutar i jämställdheten. I allas lika värde. Den är ett mått på hur det är ställt, på vilka förutsättningar som finns för att jobba för förändring.Ju mindre jämställt det är, desto svårare blir det att uppnå hållbarhet. Jämställdhet kan lika lite som kunskap piskas fram, den måste vårdas och lockas fram. Jämställdhet och kunskap är samma andas barn. Det går inte att få det ena utan det andra, vilket mansdominansen i samhällets toppskikt. Så länge ledarna är vita, västerländska, heterosexuella män, kommer jämställdheten, jämlikheten och kunskaperna att halka efter och bli lidande.

Det finns inga genvägar. Ekonomiskt är det, kortsiktigt, månne en vinst att avskaffa utbildningar som anses olönsamma. men på lång sikt ät det förödande, för alla. För mångfalden utarmas. Det enda vi uppnår är att resan mot undergången påskyndas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar