Ett tidigt minne. Trean i skolan kanske. Fröken ska illustrera något för klassen. Vi får ett papper utdelat. En lång lista, på saker vi ska göra. Hon betonar vikten av att läsa igenom hela listan innan vi börjar utföra punkterna. Något i hennes ton och sättet hon presenterar uppgiften på gör att jag reagerar. Förstår inte på vad. Det fanns något i situationen som skärpte mina sinnen. När vi får pappret är det fyllt av tokiga uppgifter. Vi ska ställa oss på ett ben och ropa något. Gå fram till tavlan och skriva vårt namn. Omgående faller min blick på den sista punkten i listan. Längst ner på pappret står att man INTE ska utföra uppmaningarna. Fast då är klassen redan på benen. Alla stimmar och stojar. Har roligt. Skrattar hjärtligt. Idag skulle jag säga att de bondar, bygger gemenskap. Och jag ville så förtvivlat gärna vara del av den gemenskapen. Ville vara en i gruppen. Så jag kastar mig också ut i leken och försöker ha roligt, vilket jag så klart inte kan.
Den lilla berättelsen är, eller kan sägas vara (för inget är naturligtvis så enkelt), själva sinnebilden för mitt liv. Det gör ont att tänka på det tillfället. Känslan av att vara annorlunda. Ensamheten. Känslan av att, även när jag får vara en del av gemenskapen är jag inte riktigt där trots allt. Känslan över att se mer än andra, se saker på annorlunda sätt. Och denna eviga strävan efter att passa in. Anpassning, acceptans och ihärdiga, oftast lyckade, försök att smälta in. Fast ändå inte. Tänker jag tillbaka på skolan är det minnena av mobbing som först dyker upp i huvudet. Känslan av att aldrig få eller kunna slå sig till ro. Upplevelserna av att alltid vara påpassad. Du är inte som oss. Tro aldrig det. Vi ser. Vi förstår, och vi aktar oss noga. Värnar vårt.
Här sitter jag. Klockan strax efter halv sex på morgonen. Inte för att min arbetsgivare tvingar mig till det. Inte för att jag älskar att gå upp så tidigt eller för att jag hoppar upp ur sängen. Jag sitter här för att det är på morgonen som jag kan och får vara jag. Det är på morgonen jag kan kontrollera flödet av tankar. Här och på jobbet, ensam. Kan jag tänka, läsa skriva. Här har jag hittat en oas. Runtomkring är det stimmigt. Varje gång det ropas i högtalaren, varje gång den meningslösa informationen om att tåget till Malmö står på spår fyra, upprepas, tappar jag tråden och får börja om. Men jag fungerar här. Här, i denna miljö, vid denna tid på dygnet och under den första timmen på jobbet kan jag prestera det som känns viktigast och mest angeläget för mig. Här har jag hittat en plats där jag kan göra det andra gör hemma eller på jobbet. Här kan jag kompensera för bristerna. Utan denna och liknande platser hade jag aldrig blivit docent. Här är det ingen som lägger sig i eller påpekar saker. Här gör jag sim jag vill, på mitt sätt. Tyvärr uppfattas jag just därför fortfarande som annorlunda. Antingen ger jag folk dåligt samvetet för att jag är först på jobbet, eller så anses det suspekt att jobba på någon annan plats än på därför ansedd plats. The story of my life, som sagt.
Det var när jag började ta tag i mitt liv, när jag sent omsider började läsa in gymnasiet, som jag upptäckte att det fungerade MYCKET bättre att läsa på ett lagom stimmigt café, än hemma i tystnaden. Fast på KomVux ägnade jag troligen bara cirka 20 av tiden åt studier. Resten av tiden ägnade jag åt sådant som jag längtat efter under åren i bageriet. Jag läste skönlitteratur. Äntligen kunde jag övervinna läs- och skrivsvårigheterna. Det gick och går fortfarande långsamt att läsa, men om jag bara får sätta upp mina mål och om jag bara får göra det när, när och på det sätt som fungerar på mig, kan jag bevisligen prestera på topp. Även om jag mest gjorde annat fick jag högsta betyg i alla ämnen som intresserade mig, och det lite lägre betyget i övriga. Matte fick jag trea i. Det var en kamp. Om och när det bara finns ett sätt att komma fram till svaret, det rätta sättet, då måste jag mobilisera alla krafter för att prestera. Ändå blir det inte riktigt bra.
På Universitetet kunde jag läsa sådant som intresserade mig. Och det gjorde jag. Oj vad jag gjorde det. Bäst gick det när jag läste kvällskurser och fick dagen över till annat. På Universitetet kunde jag och fick jag friheten att arrangera mitt lärande helt efter eget huvud. Och det gick ju rätt bra. Jag är fortfarande kvar. Och det går fortfarande att arrangera lärande och forskning efter eget huvud. Docenttiteln ger ett visst mått av frihet. Jag kan prestera. Påminner mig om det. För känslan av att inte passa in blir jag inte av med. Ofta tvingas jag av omgivningen se mig själv som annorlunda. Även om jag kan prestera. Även om jag bevisligen gör allt man ska och långt mer än det, tvingas jag in i rollen som annorlunda. Hur mycket anpassningskraft jag än mobiliserar lever jag fortfarande med känslan av att jag måste spela med i ett spel vars regler jag genomskådat och som jag hur lätt som helst skulle kunna vinna, att jag sitter på användbar information som alla skulle kunna dra nytta av, utan att få eller kunna använda den. För normens kraft är stor och tvingande. Även om resultatet blir sämre är det viktigaste att de kollektiva överenskommelserna följs, även om det finns bättre sätt att lösa uppgifterna på.
Igår var jag på föreläsning nummer två i serien Radical Imagination, på Konsthallen i Göteborg, som hålls av Jakob Wenzer. Tänkte egentligen blogga om innehållet i föreläsningen, men det får bli i en kommande post. Vaknade med dessa tankar i huvudet. Ett direkt resultat av föreläsningen. Efter förra tillfället kände jag glädje, ja närmast eufori. Äntligen känner jag igen mig själv i någons berättelse om sig. Äntligen någon annan som sätter ord på mina erfarenheter. Visste redan innan att jag inte var ensam, men den föreläsningen drabbade mig, våldsamt. Isen bröts kanske. När jag lämnade salen igår var det med sorg. Det kalla vattnet tog sig innan för kragen, för att fortsätta tänka metaforiskt. Och det var i den känslan jag vaknade. Bitarna faller på plats. Då kommer tröttheten, nedstämdheten. Minnena. Hjärnan svämmar över av minnen från otaliga situationer där jag inte gjort fel, men där andra fått mig att känna mig fel. Fördämningen har brustit. Äntligen är jag redo att på allvar ta tag i detta. Någon utredning är jag inte intresserad av. Behöver ingen diagnos. Upplåter den dyrbara tiden och resurserna i vården åt bättre behövande. Vill inte ha någon diagnos heller, för sådana har ett pris. Känner mig redan utpekad och annorlunda. Behöver ingen identitet. Det räcker att se helheten i det pussel som jag hittills bara haft tillgång till delarna i. Det är gott nog. Om än sent livet. Bättre sent än aldrig kanske. Nåväl, att skriva av sig ger ro och tillfredsställelse. Och det känns viktigt att dela med sig. För om jag blir hjälpt av Jakobs historia och tankar kanske mina ord kan hjälpa någon annan. Samhället är alla vi tillsammans.
Kanske är det därför jag gillar samtalet så mycket, som modell för samverkan? Kanske är det därför jag hatar debatter? För i ett samtal får alla vara med och allas ord och tankar är i utgångsläget lika värdefulla. Tillsammans enas man i ett samtal om vad man tar med sig därifrån och gör något konstruktivt av. Debatten plattar till och korar en vinnare. Där finna bara plats för en åsikt, majoritetens. När verkar normen, hänsynslöst. Där slipas alla kanter av och man tvingas följa reglerna, även om dessa leder tokfel. För regler är till för att följas. Kanske är det därför jag uppskattar tänkare som ser förbi strukturerna och som tillhandahåller verktyg för att bryta med normernas negativa konsekvenser? Kanske är det därför jag upprörs så över tecken på mobbing och därför jag värnar och engagerar mig skolfrågan. Kanske? Jag tror att fler som tänker tillsammans är bättre en en, aldrig så klok tänkare. Och jag vet att jag kan bidra till innehållet i ett samtal. Och jag vet att jag, om jag dras in i en debatt, kommer att förlöjligas och dras i smutsen, att jag kommer att utnyttjas av andra som bättre passar in i normen, som en sten att kliva på i den hårda klättringen mot toppen. Jag vet, för jag har varit där. Jag har upplevt det. Känslan av att inte kunna beslås med att ha gjort fel, men att ändå anklagas för att vara fel. Den förföljer mig. Den får jag leva med. Kan jag leva med.
Förstår bättre nu vad som händer inom mig när jag får den typen av kommentarer som jag fick här i veckan. När någon plötsligt bryter sig in i och talar om för mig, inte att jag tänker fel, men att jag är fel. Att jag ser mönstren i det dunkla, och att jag utan argument förlöjligas, ifrågasätts, hånas (det är den känslan jag får, på grund av att det inte är första gången, bara en i raden av händelser som kantat mitt liv). Att jag anser mig ha förstått något och vill förmedla det till världen, för att jag bryr mig om och vill väl. För att jag vill samtala. Förstå bättre nu vad det är som händer inom mig. Och jag fylls av tacksamhet för att jag aldrig haft några tendenser till våldsamt beteende. Min ilska och frustration kan jag och har jag alltid kunnat kanalisera till något intellektuellt. Flyktlinjer är min ventil. Här får jag utlopp för allt det som jag förvägras i vardagen. Även det uppfattas som problematiskt. Och det finns människor med makt på arbetsplatsen som försöker hindra mig att blogga. För vetenskap kan bara publiceras i referee-granskade artiklar. Inte för att det jag skriver är fel, utan för att jag är fel. För så gör man inte. Som sagt, känslan förföljer mig. Men jag vet att jag inte har fel och jag har alltid kunnat rikta energin inåt, har alltid kunna ta hjälp av frustrationen för att fokusera, vilket jag av förklarliga skäl alltid har svårt att göra.
Känslorna har alltid svämmat över alla brädder och går inte att hejda. Det var en av alla anledningar till jag mobbades i skolan. För jag blev ledsen och kunde inte hejda tårarna. Det blir jag fortfarande. Pendlar mellan att vara jublande glad och att falla ner i bottenlös misstro och förtvivlan. Tårarna kommer mer sällan nu, men de kommer. Utan förvarning. Utan att jag kan peka ut en anledning. Jag rör mig genom livet, förvånad. Upptäcker nya sidor hos mig själv och ser mönster i kulturens dunkel. Men jag känner mig ofta ensam, fel, annorlunda. Inte för att jag har fel, utan för att jag är fel.
Det känns så orättvist. Att inte få bidra till samhället, för att det man bidrar med inte passar in mallen. Detta var inte vad vi beställt. Visst det fungerar. Det fungerar till och med bättre, men det var inte vad vi beställde. Eller; Du har inte gjort som vi sa. Alla talar om att målet är det centrala. Det är inte min erfarenhet. Det är vägen dit, den utstakade rätta vägen som till varje pris ska följas, även om den leder fel. Ser tecken på det hela tiden. Men regler är till för att följas. För så är det bestämt. Eller vänta lite, inte ens reglerna är till för att följas. Jag har inga problem med reglerna. Jag följer oftast reglerna, som i minnet från skolan ovan. Men eftersom ingen annan gör det blir det fel i alla fall. Jag är fel. Hur jag än gör blir det fel. Fast alla är överens om att det egentligen är rätt. Men så gör vi inte här.
Det känns så orättvist. Jag blir så frustrerad. Tar så mycket tid och dränerar mig på kraft. Ändå orkar jag på något märkligt vis ändå. Jag hittar alltid lösningar och vägar förbi. Livet är intressant och spännande på det sättet. För att jag väljer att se på det på det sättet. Oftast kan jag det. Men just idag är jag lite ledsen. För att jag förstår allt detta först nu, efter så många år. För att det rimligen är mindre tid kvar än vad som levts. För att jag inte får vara jag.
Bitarna faller på plats, men tyvärr är det en dyster bild som utgör motivet. Men det är som det är. Jag kommer tillbaka. Känner redan kraften fyllas på. Imorgon är en annan dag. Snart ska jag iväg på forskningsmöte. Ska träffa kollegorna i Marfus. Där känner jag mig hemma, får jag uppskattning. Där betyder det jag tänker och gör något. Där finns frihet. Där vågar jag vara jag. Jag vet att det inte är fel på mig eller på det (mesta av det) jag gör. Jag vet att jag kan lyssna, dra lärdom och anpassa mig. Och alla de som anser att jag fel. Jag vet att de bara inte förstår. Vet att de gör så gott de kan, men lyckas ändå inte. Jag bjuder på den, förlåter och går vidare. Klarar mig utan dem. Är stark.
Återkommer som sagt inom kort med tankar om det jag tänkte skriva om. Kommer alltid åter. Finns så många uppslag, så många mönster att upptäcka i det till synes dunkla. Tillfredsställelsen över att veta och förstå gör mödan värd. Har jag fel litar jag på att någon gör mig uppmärksam på det och jag vet att jag kan lyssna, på argument. På den som bara vill sätta mig på plats, utan argument, lyssnar jag dock inte. Det behöver jag inte. Jag är docent. Jag har också makt, som jag försöker utnyttja på bästa sätt, för mig skull och för andras, för samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar