Dagens Nietzsche, om det dunkelt tänkta, härskartekniker och människans litenhet

Att anklaga någon för att inte ha koll, eller för att torgföra illa genomtänkta tankar. Att hävda att den vars text man läser är resultatet av dunkelt tänkta tankar. Det är en av de mest utbredda härskarteknikerna inom akademin och samhället. Och att det är en härskarteknik bevisas av att den som kommer med anklagelsen inte anför några andra skäl för sin analys än att; 1. Jag förstår inte inte texten, alltså är det fel på TEXTEN; 2. Citatet "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta." Därmed anses den andres intellektuella kvaliteter avgjorda, avfärdade och den anklagade kan efter uppsträckningen lämna rummet med svansen mellan benen. Och eftersom dessa anklagelser så gott som alltid kommer uppifrån är det ett effektivt sätt att hålla akademin fri från oönskade element och tankar som inte passar den som anklagar.

Anklagelser för att uttrycka dunkelt tänkta tankar råkar jag utför titt som tätt. Alltid från människor som betraktar sig själva som överordnade mig. Människor eller kollegor som vill avfärda mig. Människor som inte accepterar eller gillar mina tankar, som inte tycker att de hör hemma i akademin. Människor som på detta sätt vill ta äran av mig, som vill misstänkliggöra mig och det jag vill få sagt. Varje gång det sker blir jag lika ledsen, frustrerad och arg. För dem som anklagar mig återkommer ytterst sällan för att bemöta mig. Allt är enligt dem sagt, i och med citatet: "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta". Själv förstår jag det inte, och ingen har ens försökt förklara för mig vad det innebär, eller varför något som är dunkelt per definition alltid är dåligt. Därför är det en härskarteknik.

Invändningar och kritik möter jag ofta, mycket oftare än jag möter anklagelser för att sprida ogenomtänkta tankar. Invändningar och kritik som utgår från texten jag faktiskt skrivit, kritik eller frågor som handlar om tankarna jag författat, bemöter jag mer än gärna. Det är svårt att skriva och ibland blir det fel. Jag är en samtalande människa och därför tar jag tacksamt emot kritik och hjälp att uttrycka mig klarare om tanken jag vill uttrycka. Det är så som ny och fördjupad, ömsesidig kunskap växer fram. I samtal om innehållet i den text som föreligger.

Samtal kräver att man blottar sig och att man tar sig till gränsen för sitt vetande och sin förmåga. Samtala kan man bara om man lämnar tryggheten som akademiska insignier ger den som har dem. Samtal handlar om ömsesidigt utbyte av TANKAR, om att lyssna mer på och bemöta VAD som sägs, än VEM som talar. I ett samtal räcker det aldrig att säga; Jag förstår inte! I ett samtal är det minsta man kan begära att man förklarar VAD det är man inte förstår av det man läst eller hört. Det krävs att man sätter ord på sin egen oförmåga, att man konfronterar den andre utan andra vapen än sin intellektuella förmåga. I ett samtal är utgången aldrig given på förhand. I ett samtal är allas ord och tankar lika mycket värda. Där kommer man aldrig undan med att anklaga någon för otydlighet, utan att ange skälen för anklagelsen, så att dessa kan bemötas och förståelse kan uppnås. Förståelse hos den part i samtalet som FAKTISKT inte har förstått, vilket långt ifrån alltid är dem som anklagas.

Hur blir det så här? Vad är det som gör att det sker, gång på gång? Vilka mekanismer, tanketraditioner eller egenskaper är det som gör härskarteknikerna möjliga. Det funderar jag ofta på. Och jag hittar ibland pusselbitar. Idag på morgonen hittade jag till exempel, hos Nietzsche, kloka tankar som kan användas för att förklara att vissa anklagas för dunkelhet. Han skriver följande och jag bryter in och fortsätter resonera in emellan.

"Subjektets" okända värld.  - Något som människor alltid har haft svårt att förstå, från äldsta tid fram till nu, är deras okunnighet om sig själva! Inte enbart vad gott och ont beträffar, utan om betydligt väsentligare saker! Ännu är den urgamla vanföreställningen högst levande att man vet, och vet exakt i varje enskilt fall, hur det mänskliga handlandet kommer till stånd. Inte bara "Gud som skådar in i vårt hjärta", inte bara gärningsmannen som begrundar sin gärning, -  nej, inte heller alla de andra hyser några tvivel om att de förstår det väsentliga i en annan människas handlingssätt. "Jag vet vad jag håller andra för ansvariga, jag kan nämna namnet på alla moraliska möjligheter och inre röster som föregår en handling; ni kan handla precis som ni vill, - här förstår jag mig själv och också alla andra" - så tänkte alla förr i tiden, så tänker nästan alla idag.

Och den som tänker så anser sig bara behöva "gå till sig själv" för att förstå alla människor, deras tankar och handlingar. Det är en spridd missuppfattning detta, men en missuppfattning är det. Den finns högt upp i alla hierarkier och den förstärks paradoxalt nog ju högre den finns och ju mer makt den som uttalar omdömet har. För med makt kommer rätt, som bekant. Människan är bara den mest fulländade varelsen som vandrat på jordens yta, om hen får säga det själv. Men studerar vi oss själva kritiskt, vilket Nietzsche gjorde, är det enkelt att se uttryck för människans okunnighet om sig själv. Och när man möts av kritik, för att den som kritiserar inte har en aning om ..., utan närmare precisering av vari okunskapen består, då har vi att göra med en härskarteknik som inte syftar till något annat än att smula sönder och tysta den andre. Kritiken faller dock tillbaka på den som uttalar den, om denne inte anför några som helst andra argument än sin egen oförmåga att förstå. Problemet är gammalt och utbrett. Även de mest ansedda tänkare visar prov på det. 

Sokrates och Platon, i detta hänseende stora tvivlare och beundransvärda förnyare, var dock harmlöst rättroende vad beträffar denna ytterst ödesdigra fördom, denna den mest djupgående villfarelse att "den rätta handlingen måste följa på den rätta kunskapen", - i denna grundsats var de alltjämt arvtagare till det allmänna vansinnet och dunklet: att det skulle finnas ett vetande om handlingens väsen. "Det vore ju förskräckligt om inte insikten i den rätta handlingens väsen följde av den rätta handlingen", - det tyckte de stora männen var tillräckligt för att bevisa denna tanke, motsatsen föreföll dem helt otänkbar och vansinnig. - Och ändå är det just denna motsats som är den nakna realiteten, den som sedan evigheter tillbaka dagligen bevisas i varje ögonblick!

Det dunkelt sagda är på inget sätt per definition det dunkelt tänkta, oavsett hur spridd vanföreställningen om detta är och hur många auktoriteter som för fram den slitna klyschan i ljuset. Den blir inte sannare för att den upprepas. Och om vi nedlåter oss till att inte kräva mer än så för att acceptera kritiken som riktas mot det vi säger, så är vi illa ute som samhälle betraktat. Om vi gör dem som har makt till norm för det sanna och goda, då har vi offrat sanningen för makten. Då rättar vi verkligheten efter kartan. Och det tror jag ingen accepterar som en god definition för forskning. Men det kan och får inte bara bli en läpparnas bekännelse, det krävs också handling. Upp till bevis. Var finns ARGUMENTEN, argument som kan bemötas?

Är inte den "förskräckliga" sanningen den att det som man överhuvudtaget kan veta om en handling aldrig är tillräckligt för att göra handlingen, och att bron från kunskap över till handling hittills aldrig blivit slagen i ett endaste fall! Handlingarna är aldrig det som de tycks oss vara!

Kloka ord. Dagligen och stundligen bevisas trovärdigheten i detta uttalande. Utgår vi bara från oss själva är världen befolkad av nästan uteslutande obegripliga medmänniskor. Om säger om, vi bara väljer att utgå från oss själva. Om säger återigen om, vi väljer att inte tänka längre än näsan räcker. Ändå är det just vad som händer, hela tiden. Människor med makt anses sig inte behöva utgå från någon/något annat än sig själva. För de har ju makt och anser sig därför vara oantastliga. Fast accepterar vi det kollektivt ligger vägen vidöppen för allehanda figurer, med eller utan snedlugg och mustach. Därför måste vi lyssna mer på vad som sägs, och mindre på vem som talar. För att vi vet att alla tenderar att vara sig själva nog. Därför vill jag samtala, istället för debattera. För samtalet sätter orden och tankarna i centrum, inte individen.

Det har varit mycket mödosamt för oss att lära oss att de yttre tingen inte är så som de synes vara, - nåväl, det förhåller sig på samma sätt med den inre världen! Moraliska handlingar är i själva verket "något annat", - mer kan vi inte säga: och alla handlingar är i grunden okända. Motsatsen var och är den allmänna tron: vi har den äldsta realismen emot oss; fram till nu har människan tänkt: "en handling är så som den ter sig för oss." (När jag läser de här orden igen kommer jag uttryckligen att tänka på en passage hos Schopenhauer, vilken jag här vill åberopa som bevis för att också han, och det utan minsta skrupler, hakade sig fast och blev hängande i denna moraliska realism: "Var och en av oss är verkligen en kompetent och fullkomligt moralisk domare, med exakta kunskaper om gott och ont, helig i det att det goda blir älskat och det onda avskytt, - allt detta är var och en av oss så tillvida som det inte är våra egna utan andras handlingar som undersöks och vi blott och bart måste uttrycka vårt gillande eller ogillande, medan utförandets börda vilar på främmande axlar. Var och en kan följaktligen som biktfader helt och hållet företräda Gud.")

Avslutar denna intellektuella uppgörelse med alla som anklagar mig för att tänka dunkelt med att peka på en vacker och väldigt klok dikt av Gustav Fröding, som liksom Nietzsche hade den ovanliga och värdefulla förmågan att tänka bortom sig själv. Det borde vi göra mer, istället för att bara utgå från oss själva. Fröding skriver.

Nu är jag led vid tidens skism emellan jord och stjärnor. Vår idealism och realism de klyva våra hjärnor. 

Det ljugs när porträtterat grus får namn av konst och fägring. En syn, som svävar skön och ljus i skyn, är sann som hägring. 

Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

Okloka ord och felaktigheter är både oklokt och felaktigt, oavsett om de torgförs av en professor. Därför är den enda invändningen värd att ta på allvar den som består av argument som går att bemöta. Och därför är den enda vägen som till sanningen bär, samtalet. Det respektfulla samtalet där tankar bryts mot varandra och där man lyssnar på och resonerar med varandra. Gör man det, om man samtalar, kommer man att finna att det som låter dunkelt i de flesta fall alls inte är dunkelt tänkt, utan en så exakt och så klart uttryckt beskrivning som det är möjligt att ge av ett fenomen som till sin natur är dunkelt.