Språkfilosofiska reflektioner 17

Efter en vecka fylld av intryck behövs vila. Har sovit väldigt lätt i natt. Det var som hjärnan gick på högvarv och surrade av tankar, intryck och känslor som behöver bearbetas. Lofoten drabbade mig både känslomässigt och intellektuellt. Dags att komma ner i varv. Och ner i varv kommer jag bäst om jag bara får låta tankarna flyga genom fingrarna, ner på tangentbordet, upp på skärmen och ut på nätet. Skrivandet är mitt, men tankarna vill jag dela. För jag tror mig förstå att de behövs eller i alla fall tas emot med intresse. Det har jag märkt på andra sociala medier i veckan. Enormt tacksam för det. Glad om det jag lärt och tänker kan hjälpa någon. Tillsammans bygger vi den värld som utgör vårt hem, vår trygghet och framtid. Det inte jag eller du det kommer an på, det är vi, gemensamt som skapar samhället. Därför är det inte vi som individer som är det viktiga, utan det som existerar mellan oss båda.

Den tanken löper som en röd tråd genom hela Deleuze och Guattaris produktion. Tanken på och uppmärksammandet av, mellanrummens betydelse. Ett mellanrum är ingens, eller allas. Det går inte att äga, bara nyttja. Men om vi nyttjar det fullt ut försvinner det och vi förlorar av central social resurs. Däri ligger faran med effektivisering och ökad hastighet. För konsekvensen av det tänkandet och de handlingarna blir att bufferten minskar, skyddet mot det oväntat oväntade. Hållbarhet kräver marginaler och förlåtande strukturer. Allt det som effektiviteten strävar efter att eliminera. Kravet på effektivitet är samma andas barn som strävan efter kontroll och sammanhållning. Utan kontroll fungerar inget, men allt för stor kontroll är lika illa, för den tar död på dynamiken i processen, utplånar liv. Vill vi bygga ett hållbart samhälle är ökad effektivisering helt fel väg. Värnandet av marginalerna och främjandet av mellanrum är en bättre väg. Låt os tillsammans ta hand om det vi äger och förvaltar gemensamt, det är vad hållbarhet handlar om och skapas genom.

Världen består inte bara av människor, utan av materialitet och en hel del som är immateriellt också. Liksom människan som uppstår och förändras i mellanrummet mellan biologi och kultur/språk. Jag är både och, inte antingen eller. Biologi och kultur i samverkan är vad som skapar människan. Jag blir med andra ord jag i mellanrummet. För att hantera denna insikt kan man ha hjälp av det tankeverktyg som Deleuze och Guattari skapat; Assemblage. Det är något (det mesta går att förstå med hjälp av detta verktyg) som finns och verkar i världen. Och snart sagt allt som existerar har materiella aspekter OCH immateriella. Tankar om är immateriella och fysiken eller biologin är materiella. Eftersom allt förändras måste man även ta i beaktande krafterna som driver förändringen, strävan efter sammanhållning/territorialisering och strävan efter upplösning/deterritorialisering. Och mellan dessa fyra aspekter träder det man är intresserad av fram, eller det skapas och blir till i det ständigt föränderliga mellanrummet som är en förutsättning för processens fortlevande.

We may draw some general conclusions on the nature of Assemblages from this. On a first, horizontal, axis, an assemblage comprises two segments, one of content, the other of expression.

Innehåll och uttryck, materiella och immateriella aspekter. Det är en av axlarna i tankefiguren.

On the one hand it is a machinic assemblage of bodies, of actions and passions, an intermingling of bodies reacting to one another; on the other hand it is a collective assemblage of enunciation, of acts and statements, of incorporeal transformations attributed to bodies.

Denna axel hjälper oss att dela upp helheten i olika aspekter, som i det levande livet inte går att separera. Tankemodellen kan med andra ord inte användas för att plocka isär helheten och bygga upp en förståelse utifrån delarnas respektive och unika egenskaper. Allt sådana försök till förståelse förnekar det avgörande mellanrummet. Det krävs för att något ska bli till och kännas igen, som något. Jag går inte att reducera till biologin, utan mina tankar finns inte jag, bara en bit kött. I en värld där man på förhand har bestämt sig för att svaret är ett och att det överallt formuleras i bestämd form singular blir det lätt så att man glömmer bort helheten. Man ser inte skogen för alla träd. Man söker svaret på fel plats. Tänker man med och ser världen utifrån det perspektiv som tankeverktyget assemblage ger, då ser man helheten. Det kan emellertid behövas en del träning för att lära sig detta. Så till den som tycker det är svårt vill jag rikta en ödmjuk uppmaning, skjut inte på budbäraren. Deleuze och Guattari reser inga anspråk på att förändra världen. De ser den bara med lite andra ögon. Där andra ser delar, ser de helheter. Varken mer eller mindre. Vad som är bäst går inte att avgöra utan att ställa tanken i relation till vad man vill uppnå. Det är konsekvenserna som räknas, inget annat.

Låt oss återvända till tankefiguren, till dess andra axel. Den vertikala, som handlar om krafterna som driver förändring. Som fångar spelet mellan sammanhållning och upplösning, terriotorialisering och deterritorialisering. 

Then on a vertical axis, the assemblage has both territorial sides, or reterritorialized sides, which stabilize it, and cutting edges of deterritorialization, which carry it away.

Vad som beskrivs här är inte två ytterligheter eller alternativ, det är två punkter längs ett kontinuum. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre. Total sammanhållning är lika med död, för där och då avstannar processen som är synonym med livet. Lika illa är det med total upplösning, för även det innebär död, genom att processen slutar vara en process på grund av att delarna som bygger helheten fjärmar sig från varandra så pass mycket att allt bara är en grå massa. Båda tillstånden vore förödande. Livet, samhället, kulturen, allt uppstår i mellanrummet mellan dessa aspekter, om vi väljer att se på och förklara världen med inspiration från Deleuze och Guattari.

No one is better than Kafka at differentiating the two axes of the assemblage and making them function together. On the one hand, the ship-machine, the hotel-machine, the circus-machine, the castle-machine, the court-machine, each with its own intermingled pieces, gears, processes, and bodies contained in one another or bursting out of containment (see the head bursting through the roof).

Assemblage är maskiner, abstrakta maskiner som förändras i och genom samverkan mellan delarna som bygger helheten. Kafkas böcker kan läsas som berättelser om maskiner, berättelser innifrån maskineriet. Där finns ingen logik, bara händelser och konsekvenser. Om det handlar Deleuze avhandling, The Logic of Sense. Kulturens avsaknad av logik, om icke-linjär tillblivelse. Assemblage och abstrakta maskiner är komplext dynamiska skapelser, inte linjärt, logiska och komplicerade. Den skillnaden är central, skillnaden mellan komplex och komplicerad. Det som är komplext måste förstås som en helhet, medan det som är komplicerat bäst bestäms genom att plockas isär och studeras del för del. Betänk att man inget vet om en skog, bara för att man vet allt om en björk eller en gran. Skogen är något annat. En helhet. Skogen är en komplex helhet, en abstrakt maskin. Ett assemblage. Om man väljer att se på och förstå den med hjälp av tankeverktyg hämtade från Deluze och Guattari.

On the other hand, the regime of signs or of enunciation: each regime with its incorporeal transformations, acts, death sentences and judgments, proceedings, "law." It is obvious that statements do not represent machines: the Stoker's discourse does not describe stoking as a body; it has its own form, and a development without resemblance.

Maskinerna påverkas av sammanhanget inom vilket de verkar. Diskurser påverkar helheten genom att öppna upp eller stänga till, genom att ändra på de yttre förutsättningarna. Kort sagt genom att utgöra den miljö inom vilken maskinen utför sitt arbete. Sammanhanget är lika viktigt som maskinen för utfallet. Och det är som sagt utfallet som är det viktiga, konsekvenserna. Resultatet av tillblivelse, det som går att iaktta.

Yet it is attributed to bodies, to the whole ship as a body. A discourse of submission to order-words; a discourse of discussion, claims, accusation, and defense. On the second axis, what is compared or combined of the two aspects, what always inserts one into the other, are the sequenced or conjugated degrees of deterritorialization, and the operations of reterritorialization that stabilize the aggregate at a given moment.

Kulturella helhet, som är vad Deluze och Guattari undersöker, är komplexa. De går inte att förklara i detalj och det går inte att förutse vad som ska hända med dem. Men förstår man det och närmar man sig dem på detta sätt och med hjälp av dessa verktyg bygger man upp en förståelse som gör det lättare att hantera komplexiteten. Man får helt enkelt tillgång till verktyg som kan användas för att bygga en hållbar värld. Hållbar på riktigt, inte bara i teorin. Men för att komma dithän måste man acceptera att kultur aldrig går att förstå i detalj, bara som helheter. Som assemblage eller abstrakta maskiner.

K., the K.-function, designates the line of flight or deterritorialization that carries away all of the assemblages but also undergoes all kinds of reterritorializations and redundancies— redundancies of childhood, village-life, love, bureaucracy, etc.

Resultatet av samspelet mellan delarna, både de materiella och de immateriella är vad som skapar helheter. Det är i mellanrummen som flyktlinjer uppstår, vilka förändrar riktningen i tillblivelseprocessen. Därför går framtiden inte att räkna på, den skapas här och nu. Av oss. Tillsammans. Det är en tanke vi kan förneka, eller bejaka. Valet är vårt och vi får leva med konsekvenserna, inte av det vi tänker eller säger, utan av det vi gör, tillsammans.

Fördelen med en sådan tankemodell är att den lämnar stora delar öppna, samtidigt som det inte finns några kryphål eller vägar ut ur den. Allt som görs får konsekvenser och ingen kan svära sig fri. Ska vi bygga ett samhälle är det just sådana modeller som behövs, menar jag. Modeller som tvingar oss att tänka och handla i enlighet med terrängen, istället för kartan.