Vikten av vetande och kunskap som resultatet av kollektiva processer

Ledaren i DN idag handlar om forskning, om allmänhetens syn på forskare och forskningen. Den handlar om och reflekterar kring SOM-institutets nyligen genomförda undersökning om just allmänhetens syn på forskningen. Ett viktigt ämne. Det får bilda utgångspunkt för dagens reflektion över samtiden och det samhälle vi skapar, i handling, tillsammans.

Förtroendet för forskningen fortsätter att dala, enligt SOM-institutets senaste mätningar. Sedan man för tio år sedan började undersöka opinionen har andelen svenskar med ett högt förtroende för de olika forsknings­områdena minskat avsevärt.

Detta är allvarligt, för den dagen då allmänheten inte längre har förtroende för forskarna, den dagen är vi alla, även vetenskapen, utlämnade till obehagliga krafter. När kunskap inte längre utgör fundamentet för argumentation och övertygelse ligger fältet öppet för makten, den rena och råa makten. Då är det ett helt annat samhälle som växer fram, ett samhälle där den som har pengar och socialt inflytande får kontroll. Och det är en kontroll som inte bottnar i något, en makt utan förankring i faktiska förhållanden. Ett samhälle som lämnar fältet fritt för krafter som inte bryr sig om ifall de har rätt, bara om att få rätt.

Universiteten och vetenskapen har fortfarande ett gott anseende i Sverige. Att kurvorna pekar nedåt kan helt enkelt vara ett resultat av att männi­skor blir allt mindre villiga att betrakta vetenskapsmännen som oantastliga auktoriteter. Det är inte den uttalade misstron som har ökat. Snarare är det en större likgiltighet, och möjligen en växande oförståelse, som på sikt hotar att urgröpa forskningens status och roll. 

Detta är viktigt att reflektera över. Vad betyder det och vilka konsekvenser får det att allmänheten litar mindre på vetenskapen? Det är naturligtvis bra om misstron inte ökar, men det är sannerligen inte bra om det sprider sig en känsla av likgiltighet i samhället, för det skulle innebära att allt färre bryr sig. Det betyder att allt fler slutar bry sig, inte i första hand om vetenskapen utan, om samhället som sådant. Och det är en lika farlig väg att anträda för ett samhälle som den väg som vetenskapsignoransen leder till. Här tänker jag på forsknings- och utbildningspolitiken vilken idag handlar allt mer om att premiera forskares karriär än om att främja kunskapsutvecklingen i samhället som helhet. Rådande politik handlar om att skapa experter som skall lösa problemen för samhället, om att koncentrera kunskap till ett fåtal. Klyftorna mellan allmänheten och vetenskapen ökar, och därigenom kanske även likgiltigheten inför vad forskarna sysslar med.

Den utvecklingen är knappast en konsekvens av att professorer och docenter plötsligt dragit sig tillbaka till sina elfenbenstorn. Trenden i expertsamhället tycks snarare vara att akademikerna syns mer i offentligheten.

Akademikerna syns, visst. Men kunskapen syns allt mindre. Forskarna har blivit till ett slags orakel som tolkar tidens tecken för den ovetande och hänförda allmänheten. När allt mer av samhällets och politikens förhoppningar knyts till allt färre skapas en kunskapsklyfta, och den är lika skadlig för samhället som ökande inkomstklyftor. Och när vetenskapen sysslar med frågor som allmänheten inte förstår ökar misstron och likgiltigheten växer. Det är inte svårt att se eller förstå det. Och när vetenskapsmän och kvinnor framställs som vilka kändisar som helst blir skillnaden mellan den som har kunskap som bottnar i verkliga förhållanden och den som har åsikter om än det ena än det andra minimal, och därigenom minskar förståelsen för vad vi ska ha vetenskapen till. En mycket allvarlig trend, som nuvarande politik hotar att förstärka.

I forskarens uppgifter ingår det att göra sitt arbete tillgängligt för allmänheten och med jämna mellanrum anstränga sig för att försöka beskriva svåra begrepp och resultat för en reporter. Att skapa uppmärksamhet kring det egna ämnet är i någon mån också ett egenintresse. 

Tyvärr premieras inte detta inom vetenskapen. Att, till exempel, blogga eller åka ut och tala för allmänheten är inte meriterande. Att sprida kunskaper brett i samhället och att skriva på sätt som gör det svåra tillgängligt även för dem som inte är insatta hämmar snarare karriären, och karriär måste man göra för att få medel att forska för. Detta är ett direkt resultat av Björklunds poltik, vilken därigenom visar sig vara kontraproduktiv. Forskning är inte ett särintresse, det är själva basen för samhället. Signalerna som kommer från SOM-institutet är allvarliga och varken kan eller får sopas under mattan. Det handlar inte  bara om forskarnas möjligheter att göra att bra jobb eller om synen på kunskap, det handlar om samhällets långsiktiga överlevnad.

Det betyder dock inte att man som akademiker ska vara ständigt tillgänglig för att ge kommentarer till händelser i det allmänna nyhetsflödet. Särskilt i ämnen som tenderar att politiseras behöver företrädare för forskningen vara försiktiga. Tvärsäkra utlåtanden om hur samhället ska inrättas efter de egna diagrammen och tabellerna väcker, om de inte råkar vara utomordentligt väl underbyggda, naturliga antipatier.

Håller med om detta, och det visar hur viktigt det är att inte skapa ett samhälle där kunskap är något exklusivt och där vetande delegerats till ett fåtal. Det är oerhört viktigt att det finns en bred allmänhet som han granska vetenskapens resultat, kritiskt. Och det är avgörande att kritiken inte bara handlar om missnöje, utan att även den bottnar i fakta. Synen på kulturvetenskap och humaniora kan här sägas utgöra ett slags barometer för läget i landet. När det anses vara kunskaper och kompetenser som är överflödiga, då indikerar det att synen på förmågan till kritiskt tänkande har urvattnats. Och den dagen då det blivit en sanning att bildning är överflödigt, då är vi alla illa ute.  

Vetenskapens anseende förbättras inte heller av att man i medierna fäller ut­talanden om frågor som inte har att göra med den egna forskningen. Ett ärligt ”jag vet inte” hörs för sällan i tv-soffan. 

Detta återkommer jag ständigt till, tendensen i samhället att lyssna mer till vem som talar och mindre på vad som sägs är utbredd. Detta är emellertid inte bara vetenskapens och akademikernas fel, det är i högsta grad en fråga för medierna att ta ansvar för. Min erfarenhet är att den forskare som säger sig inte veta, hen har bränt sina skepp och riskerar att bli uppfattad som en tomte. Synen på vetenskap, på kunskap och på akademiker är en kollektiv syn, den skapas gemensamt. Alla har ansvar för alt som hålls för sant och riktigt samt önskvärt i samhället och kulturen. Allt alla blir till, ömsesidigt och gemensamt, i samma process av tillblivelse. Ansvaret för att det är som det är delas av alla. Högst olyckligt om synen på vetenskapen anses vara en fråga för akademikerna.

Många på de svenska lärosätena skyr förstås också propåer från tidningar och tv av goda skäl. Journalister tenderar att vinkla, och när förenklingarna blir för hårda kan det forskaren säger skorra falskt för många läsare och tittare. Det är en risk som den samvetsgranne helst undviker. För medierna ligger det en svår uppgift i rapporteringen om forskning. Vetenskapsjournalistiken kräver inte alltid fackkunskaper, men väl ett genomtänkt förhållningssätt. 

Det kritiska tänkandet igen. Först när såväl allmänhet som medier har förmågan att göra rimlighetsbedömningar av det som sägs i namn av vetenskap kan vi hoppas vända trenden, och först när detta är en allmänt spridd insikt och kompetens kan vetenskapen dra nytta av detta, och först då kan samhället skörda frukterna av insatserna. Kunskap är överallt och alltid ett samspel.

Det är skrämmande lätt att rapporter om nya rön blir kittlande science fiction-historier som bjuder in till dagdrömmeri snarare än ny kunskap i viktiga ämnen. Forskningen behöver ge förståelse snarare än förströelse. 

Här har program som Vetenskapens värld en hel del att fundera på. Tycker mig se en påtaglig glidning där, från förståelse till förströelse. Det har inte varit så, men det håller på att bli ett slags underhållningsprogram. Det främjar inte allmänhetens kritiska tänkande, tvärt om. Vetenskapens värld kan dock inte ensamt klandras, det handlar som sagt om ett komplext samspel. Alla har ansvar för det som sker, såväl vetenskapen som politiken och allmänheten. Vi får den akademi och det samhälle vi betalar för och förtjänar.

En annan tendens, som blivit aktuell i samband med vaccinationsdebatten, är att medier i högre grad letar efter konflikter i brännande forsknings­frågor. Vetenskapen rör sig framåt genom långsamma debatter om hur olika fynd ska tolkas och teorier tillämpas. Men de två sidorna av myntet passar inte samma format som blockpolitiken. Med fel angreppssätt och med ett snett urval av vilka som får komma till tals kan det framstå som att forskare ägnar sig åt fritt tyckande. Journalistens ansvar sträcker sig i det avseendet längre än till att ge utrymme för olika röster. Att ge sammanhang är särskilt viktigt. 

I värsta fall leder slarvig rapportering till att förment okomplicerade resultat blir rena lögner, som motsägs av nästa veckas braskande rubriker. Det skadar förtroendet för forskningssamhället. I medicinska frågor riskerar det att sätta käpparna i hjulet för meningsfull vård.

Jag har skrivit här och återkommer ofta till skillnaden mellan debatt och samtal. Ovan visar sig detta med skrämmande tydlighet. Och det torde stå klart att det handlar om ett samspel, om såväl medier som politiker och allmänheten förväntar sig av akademikerna att kunskapen skall vara klar och tydlig, sann eller falsk. Och om alla vill ha, se och underhållas av debatter där vinnare och förlorare koras, ja då påverkas självfallet kvaliteten i kunskapen som produceras av akademikerna.

Vetenskapens roll i samhället är beroende av att förhållandet mellan forskare och medier fungerar väl. Det är ett ansvar som förpliktigar för bägge parter. Det är möjligt att det faktiskt har blivit svårare att förklara dagens forskning. Men det betyder inte att nyttan är mindre, eller att vetenskapen inte ska spela en viktig och aktiv roll.

Bara att hålla med! Instämmer, och ägnar semestern åt att vila och samla kraft för att kunna fortsätta kampen om ett bättre vetande, och arbetet för ett mer hållbart samhälle, byggt på vetenskaplig grund.

Livet och meningen med allt; 2. Vem bestämmer?

Vem bestämmer meningen med en sådana viktig, omfattande och komplex fråga som innebörden av ett liv? Jag gör det inte, denna serie bloggposter handlar INTE om att bestämma meningen med livet. Handlar inte om att presentera min syn på livets innebörd och vad som är viktigast av och med, allt. Jag vill här istället rikta strålkastarljuset mot förhandlingarna som föregår eller försiggår bakom/innan meningen låsts fast. För det är en aspekt av vardagen som allt för lätt glöms bort, eller i vissa (ondsinta) fall förnekas. Kulturvetenskap handlar om det, om att undersöka tillvarons kontingenser, allt det det som är möjligt men inte nödvändigt. Om detta handlar denna serie poster, om det kollektiva arbete som sker överallt och som leder till att meningar om livet etableras och låses fast som erkända regler för vardagen.

Kulturella tillblivelseprocesser skulle Livet och meningen med allt, kunna sägas handla om. Dagens bloggpost handlar i alla fall om det. Utgångspunkten för reflektion är Ola Sigurdsons "recension" av Fredrik Svenaeus bok: Homo Patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid, i Göteborgs-Posten. (Som även uppmärksammats i en Understreckare här under våren). Sigurdsons text och Svenaeus bok reser en rad frågor på temat meningen med livet. Det som fick mig att tänka i dessa banor är följande passage.

Svenaeus bok är emellertid inte en polemik mot de medicinska vetenskaperna som sådana. Den handlar snarare om den kulturella och sociala icke-medicinska roll de tillåts spela i vår tid, alltså deras verkan i samhället. De flesta medicinare är naturligtvis införstådda med med skillnaden - som en bekant till mig på Sahlgrenska akademin uttryckte det: den som arbetar kliniskt vet att patienters tillfrisknande handlar om mer än piller och knivar. Men i vår tid är medicinen inte bara medicin, utan också en leverantör av mening och livsberättelser.

Sökandet efter mening, och den starka viljan att veta, utgör centrala aspekter av innebörden i begreppet människa. Vi blir människor i och genom detta sökande vilket drivs av viljan att veta. Och det faktum att det inte existerar något absolut svar på frågor av denna karaktär gör att processen ständigt drivs framåt och att kampen eller förhandlingarna om innebörder hela tiden hålls levande. Eller faktum är kanske ett drastiskt ord, det bör poängteras att det är mina ord, min uppfattning. Jag utgår från att det inte existerar en mening, ett svar på frågan om vad som är meningen med livet. Delvis handlar denna serie bloggposter om att visa det, att frågan om livets mening handlar mer om sökande och förhandling, makt och underkastelse, än om något absolut. Genom historien har svaren avlöst varandra och det enda som är konstant är sökandet, förhandlingarna och maktanspråken.

Kyrkan var länge den givna auktoriteten på området, men sedan upplysningen är det vetenskapen som innehar tolkningsföreträde. Och detta är temat för Svenaeus bok som handlar om den medicinska vetenskapens roll för hur man ska förstå livets mening. Lidandet, som är ett inslag i livet utgör temat för diskussion i boken. Enligt medicinen är det ett inslag i livet som kan och bör elimineras. Mot en sådan uppfattning kan Buddhismens syn ställas, som handlar om att acceptera och i vissa fall bejaka det oundvikliga lidandet. Två vägar, som synes, vilka ger upphov till två helt olika sätt att se på meningen med livet. Två helt olika strategier för att leva livet. Det jag finner intressant och vackert med Buddhismen är att den sätter människan i centrum, människan i hela sin komplexa vidd. Både kroppen och kulturen ryms i Buddhismens syn på meningen med livet, och det handlar där om att parera och reglera det flöde allt och alla utgör delar av och samtidigt skapas genom. Buddhismen accentuerar med andra ord den förhandling som är central för människoblivandet om och som det betraktas med kultrvetenskapligt analytiska glasögon.

Medicinens anspråk är andra, och naturvetenskapens sätt att se på meningen med livet uppvisar ytterst få tecken av förhandling. Utgångspunkten, eller angreppssättet som medicinen har handlar om fakta, evidens, vilket erbjuder ett högst begränsat utrymme för argumentation och förhandling. Det är antingen eller som gäller. Diagnosen är antingen rätt eller fel, och när den ställts och accepterats har vägen framåt stakats ut. Det är ett mäktigt redskap för makt, oavsett om läkarvetenskapen väljer att se det så eller ej. Konsekvensen av medicinskt evidenta diagnoser är att de ger upphov till makt, även om läkaren friskriver sig och tvår sina händer. Detta är en viktig aspekt av människoblivandet, liksom av förhandlingen om vad som är en bra definition av meningen med livet. Följande citat från Under Strecket visar på konsekvenser av medicinens makt över tänkandet kring dessa frågor.

Ett vanligt skämt bland läkare är att en patient som är frisk är en patient som bara inte undersökts tillräckligt noggrant. Letar man tillräckligt noga kommer man garanterat att finna sjukdomar hos precis vem som helst, oavsett hur frisk personen själv känner sig. Den moderna läkarvetenskapen har lärt oss att vi kan vara sjuka utan att uppleva några som helst symptom. Sjukdomarna har på sätt och vis flyttats från det synliga till det osynliga. Vi kan inte lita på hur vi upplever vårt eget hälsotillstånd, och vi kan när som helst bli patienter. 

Och denna underminering av vår omedelbara tilltro till att våra kroppar säger ifrån när någonting är på tok skapar osäkerhet. Det är nog en viktig anledning till varför antalet läkarbesök – och antalet läkare – har ökat så dramatiskt de senaste decennierna: vi litar inte längre på att vi är vid god hälsa även om vi saknar klara symptom som skulle tyda på någonting annat.

En värld där tilliten rubbas är en värld där osäkerheten växer och det i sin tur kan leda till att behovet av auktoriteter ökar, och att människor därigenom avhänder sig ansvaret för sina egna liv. Makten över tillvaron har förflyttats uppåt, till dem som för tillfället erbjuder det bästa svaret på den aktuella frågan. Det är enkelt och lockande, genom att slippa bry sig om sitt liv kan an ägna tiden och tankarna åt annat. Konsumtion, till exempel, för att knyta an till den första posten i serien. Mycket talar för att det är den rådande och dominerade synen på vad som är meningen med livet, att eliminera lidandet och öka lyckan (genom exempelvis konsumtion). Faran med den vägen, en konsekvens av det tänkandet är att det riskerar att förvandlas till ett svart hål som föder sin egen efterfråga och blir till sitt eget mål. Meningen med livet blir att skapa mening med livet, och svaret är konsumtion som driver mer konsumtion. En exponentiell tillväxtkurva med fruktansvärda konsekvenser, om säger om, det tänkande inte balanseras upp av andra uppfattningar, som tillexempel Buddhismens betoning på och arbete med att utarbeta strategier för att acceptera och i livet och vardagen integrera lidande. Lars Svendsen skriver följande i sin Understreckare, som jag finner viktigt och hoppfullt.

Som Svenaeus påpekar ska den moderna läkarvetenskapen ha en stor del av äran för att människolivet blivit väsentligt mycket längre och mindre smärtfyllt, men detta har också lett till medicinsk hybris och en läkarvetenskap som i allt större utsträckning tror att den kan omfattahela människolivet. Med exempel ur sitt eget liv diskuterar Svenaeus fenomen som panikångest, depression, adhd, fetma och dataspelsberoende. Han skriver: ”Människan har alltid varit en lidande varelse, men nu lider hon också på vetenskapens vis, som en ’homo patologicus’.” Samtidigt understryker han att det finns mänskligt lidande som inte låter sig inlemmas i denna medicinska ram, att inte allt lidande är att betrakta som sjukligt. Vi måste inse att den medicinska vetenskapen har sina gränser.

Inte bara vetenskapen har sina gränser, poängen jag vill göra och tanken som driver mitt skrivande och  mitt kulturvetenskapliga arbete handlar om att alla förslag till svar på livets avgörande frågor har sina begränsningar. Det finns inte ett, ett enda, svar på frågan om livets mening. Varken lidande eller lycka är svaret på frågan, det är förhandlingen och utbytet av möjliga svar som driver en hållbar utveckling av ett gott samhälle. Det är i mötet mellan humaniora och naturvetenskap, och andra vetenskaper som det uppstår en spännande dynamik. Och det är denna som Ola Sigurdson pekar på sin artikel.

Homo patlologicus är ett utmärkt exempel på det forskningsområde som kallas medicinsk humaniora och som, efter att en längre tid ha varit etablerat utomlands, också håller på att vinna insteg i Sverige. Medicinsk humaniora innebär inte (som tur är) att man riskerar att få träffa Svenaeus eller mig eller en historiker eller en latinist när man går till doktorn.

Istället handlar det om att humaniora studerar sådant som medicin, sjukdom, hälsa och så vidare som kulturfenomen. Varifrån hämtar vi våra föreställningar om vad som är friskt eller sjukt? I de flesta fall inte från ansedda medicinska tidskrifter, utan från nyheter, tv-serier, romaner och så vidare. Om medicinska vetenskaper i vår tid har så genomgripande för våra sätt att leva våra liv måste dessa studeras kritiskt, både med avseende på vad de faktiskt står för och vad de inte allt hävdar.

Medicinsk humaniora är ett exempel på just det jag med dessa bloggposter vill visa på, vikten av kritiskt tänkande och betydelsen av att inte acceptera en enda auktoritet på något enda område. Mening uppstår alltid mellan människor, som ett resultat av att olika typer av fördelar och nackdelar vägs mot varandra. Vad som fäller avgörande är i varje enskilt fall svårt att avgöra, det går bara i efterhand att studera vad som hände och vilka konsekvenser som beslutet fick. Och för den typen av studier behövs en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande.

Frågan jag vill rikta uppmärksamhet mot här handlar om vem jag väljer att lita på när jag söker svar på frågor av typen, meningen med livet. Det spelar roll och får konsekvenser om jag väljer kyrkans svar att Gud bestämmer och hens tio budord gäller (i kyrkans tolkning), eller om jag väljer att lita på medicinen som lovar lycka och frihet från lidande. Konsekvenserna som dessa val ger upphov till är helt olika samhällen, vilket post nummer ett i serien också visade. Den stora viktigaste och mest grundläggande frågan är om svaret på frågan finns ledlagt i världen för oss människor att upptäcka, eller om det skapas mellan oss, i vardagen, samhället och kulturen. Min utgångspunkt och det som även motiverar mig att skriva dessa poster är det senare. Jag vill kritiskt undersöka olika svar på frågan och konsekvenser av uppfattningar om, meningen med livet.

Livet och meningen med allt; 1. Per Schlingmann

Plötsligt en morgon här i början av veckan dök den upp i huvudet, under timmen just innan gryningen. Tanken på vad som skulle kunna fungera som utgångspunkt för sommarens bloggande. Vill ha något kravlöst, men ändå utmanande, att hänga upp tillvaron på. Något att skriva om när inspirationen flödar, utan att det känns som ett tvång. Hade ingen aning, först. Men som sagt, plötsligt kom den till mig, inspirationen. Och när tanken fått värka några dagar har den tagit allt tydligare form. Detta är den första posten i den serie som härmed påbörjats. En serie poster på temat meningen med livet, enligt olika tänkare och utgångspunkter. Detta är tänkt som en fortlöpande granskning av det samhälle som växer fram mellan oss, i och genom de levande erfarenheter som våra samlade livslopp ger upphov till. Några svar på frågan kommer inte att ges. Här inte platsen att debattera. Vad jag vill är att samtala om olika sätt att se på meningen med, livet. Vilka tankar cirkulerar i vår samtid? Vem, vad och hur tänker kring livets mening. Bilder av framtider hör hemma här. Allt kan och ska fungera som ingång till resonemang, det är utmaningen, där finns stimulansen.

Först blir Per Schlingmann, som i tisdagens SvD skriver om en nära förestående framtid, om sina visioner om ett samhälle i vardande. Vilken underliggande människosyn går att hitta mellan raderna i texten som presenteras i hans regelbundet återkommande Kolumn, hans fönster mot samtidens kollektiva medvetande? Vad funderar han på, och ser han på framtiden? Den typen av funderingar rymmer en icke uttalad moral, och det är denna jag är intresserad av. Jag är inte intresserad av att argumentera med honom, vad jag vill är att analysera tankar som finns i kulturen och som påverkar oss alla. Redan inledningsvis slås tonen an.

Bill Gates har sagt att vi kommer att uppleva större förändringar de kommande tio åren än vad vi varit med om de senaste 50. Med tanke på den enorma utveckling vi varit med om så är konsekvenserna av hans uttalande hisnande. Ändå tror jag att han har rätt. Låt oss ta ett exempel i form av 3D-skrivaren – enkelt uttryckt, en skrivare som skriver ut tredimensionella ting.

Teknikoptimismen känner inga gränser. Inte självklart att Gates tänker på samma typ av förändringar som Schlingmann som väljer 3D-skrivaren som sinnebilden för sin framtidsvision. Ingen av oss vet vad som kommer att hända i framtiden, det är viktigt att påpeka. Jag har ingen aning, men det har inte Gates eller Schlingmann heller. Framtiden skapas i och genom kollektiv handling, när vi gör det vi brukar. Givetvis har både Gates och Schlingmann större inflytande över de kulturella processer som driver utvecklingen än jag, men ingen av oss vet mer än någon annan, och blir det som någon av oss tror handlar det mer om tur än om något annat, alternativt om att den som har makt kan påverka hur andra tänker. När tillräckligt många agerar i enlighet med någons vision blir det sann, påverkar den framtiden. Därför vill jag granska olika sådana tankar, för att det är viktigt. Fler borde ägna mer tid åt att granska makthavares och kulturpersonligheters visioner, för det vi gör spelar roll och kommer att få konsekvenser.

Att Schlingmann väljer 3D-skrivaren som exempel säger väldigt mycket av hur han ser på människan, sina medmänniskor. Det är en produkt som finns, men som i nuläget kostar oerhört mycket. Det är bara en ytterst liten del, den rikaste, av befolkningen som under överskådlig tid kommer att ha råd att köpa en sådan maskin. Bara det är intressant, för det visar vem han räknar in i sitt framtida samhälle. Lyckade människor, med gott om pengar. Den som har råd med en 3D-skrivare är en människa som först har skaffat sig en hel del annat. Villa, bil och så vidare. Det är en högavlönad, inflytelserik medborgare. Alla andra hamnar i ett slags radioskugga, blir till bakgrundsbrus. När Schlingmann blickar in i framtiden är det han och hans gelikar, västvärldens lyckade, övre medelklass som regerar. Förändringarna som Gates talar om handlar i Schlingmanns tolkning om teknisk utveckling, vilket gör honom blind för social förändring. Han ser sig och sina likar som eviga vinnare. Det är på inget sätt en självklar tolkning. För detta finns inga garantier.

Det intressanta med 3D-skrivaren är att det går att föreställa sig tekniken. Jag har själv sett en i arbete och i stället för ett papper kommer det ut ett objekt. Det som är svårare att föreställa sig är de enorma konsekvenser det här kommer att kunna leda till. I stället för den traditionella kedjan där produkters tillverkning särskiljs från konsumtionen så kommer allt att ske på en och samma plats. 

Vi kommer att på våra arbetsplatser, i våra hem eller kanske på speciella centraler för 3D-utskrifter att kunna skriva ut vår konsumtion. Ska vi köpa nya skor? Skriv ut i exakt rätt mått! Vill du köpa nya köksluckor – tryck på print!

Medvetenhet om att ny teknik ger upphov till konsekvenser, att alla tankar som omsätts i handling ger upphov till konsekvenser finns, men här handlar det mer om positiva effekter. Det är visionären och teknikoptimisten som talar. I Schlingmanns värld finns inte utrymme för negativitet eller dystopiska tankar. Konsekvenser är och kan bara vara positiva, och uppstår det problem löses dessa med ny teknik. Ständigt ny teknik. För i det samhälle som dessa tankar svarar mot finns bara vinnare, och en evig vilja att konsumera. Jag väljer att se dessa ord som pojkrumsrusiga fantasier utan förankring i verkligheten. Allt kommer aldrig att kunna skrivas ut på min personliga skrivare hemma.

Skulle det gå. Blir det som Schlingmann tänker sig, vad är det för samhälle vi har/får då? Vem vill leva i det samhället? Det är ett samhälle byggt på konsumtion, konsumtion som utförs i hemmet. Konsumtion utan arbetare, för allt arbete som behöver utföras utförs av 3D-skrivaren. Schlingmanns vision är på detta sätt skrämmande enögd. Han ser bara konsumtion, konsumtion, konsumtion.

Naturligtvis kommer detta att förändra våra mönster för konsumtion och inte minst minska eller eliminera behoven av lagerhållning. Vad kommer att hända med alla de köpcentra som etablerats runt om i landet? Vilken roll kommer varumärken och de traditionella butikerna att spela? Vi står inför en grundläggande omvandling av produktion och konsumtion.

När han tänker på framtiden är det företagen som dyker upp i hans medvetande. Varumärken, köpcentra och traditionella butiker. Var finns människorna? Var finns gemenskapen? Bildning, kultur och så vidare. Var finns det goda samtalet? Vad händer med samhället när alla sitter hemma vis din skrivare och använder sin fantasi till att fundera ut nya saker att skriva ut, på den skrivare som placerats i centrum för tillvaron? Mellan raderna framträder här bilden av en konsumismens överstepräst som eldar massorna av rika medelklassmedborgare och som manar till produktion i hemmen. Produktion av allt.

En intressant aspekt är att vi med 3D-skrivaren kan ta fram mycket små volymer, så små som en enskild unik ”utskrift”. Det innebär att vi kanske kommer att kunna konsumera kläder i exakt vår storlek där varje plagg blir unikt. Som i all utveckling följer med detta givetvis nya hot – ett sådant är att det blir väsentligt enklare för människor att få tillgång till och på egen hand tillverka exempelvis vapen. Samtidigt följer fantastiska möjligheter, inte minst kring medicin och för sjukvården.

Schlingmann ser hot trotts allt; individer kan komma att tillverka vapen. Det visar på en högst begränsad föreställningsförmåga och en skrämmande dålig insikt i dynamiken hos kulturella processer. Den dagen då alla har en 3D-skrivare i sina hem, då kommer alla att kunna tillverka vapen. Men långt innan samhället kommit dithän kommer en hel masa annat att ha förändrats, tillsammans med den tekniska utvecklingen. Människan kommer att ha förändrats, tänkandet, kulturen, allt. Men för Schlingmann är allt sig likt, den enda skillnaden är att det står en 3D-skrivare i var (medelklass)mans hem. Om den tanken sprider sig, om det är så man tänker inom politiken, vilken Schlingmann nyss lämnat, då kommer det att få konsekvenser för framtiden som är långt mer potenta än alla 3D-skrivare i världen.

Om vi ser det ur ett större perspektiv så innebär detta att vi sannolikt går mot en återindustrialisering. Globaliseringen har medfört att mycket av produktionen i dag sker i andra länder med lägre arbetskraftskostnader. Med 3D-skrivaren kommer en stor del av produktionen att ske direkt där konsumtionen sker, det vill säga här.

Här läggs den i dagen, den underliggande människosynen. Schlingmanns "återindustrialisering" klipper av alla band med resten av världen, den onödiga delen av världen, som möjligen kan få finnas, men bara så länge som man tillhandahåller väsentligen lägre arbetskostnader. 3D-skrivaren löser oss i väst, vi lyckade medelklasskonsumenter, från vårt beroende av fattiga arbetare i utvecklingsländer. Konsumtion och produktion, utan mellanhänder, är ekonomins våta dröm. Tillväxten kan på detta sätt optimeras. Det Schlingmann glömmer är att den produktion han har i åtanke är en produktion som inte genererar några som helst vinster, bara prylar. Ekonomiskt värde uppstår mellan människor, vilket Schlingmann visar att han inte har en aning om eller alls förstår. Hans vision är ett narccisstiskt svart hål, utan återvändo. Den dagen alla har en 3D-skrivare kommer ingen att behöva någon annan, och då har vi inget samhälle längre. Och följaktligen heller inget behov av pengar, eller något annat. Då kan man fråga sig vad vi ska med en 3D-skrivare till.

Lägg till den mycket starka urbanisering som sker, där mer än hälften av jordens befolkning bor i urbana regioner, en siffra som till år 2050 väntas ha stigit till 70 procent. Går vi mot en modern form av industrialiserade städer? 

Förstår inte vad han menar här, eller hur det hänger ihop med övriga tankar. Går detta ens ihop med visionen om produktion i hemmen? Vad ska vi med städer när alla får sina behov tillgodosedda av en personlig skrivare?

3D-skrivaren kommer också att förändra vårt sätt att ha digitala relationer med varandra. Vi kommer inte bara att föra dialog via exempelvis mejl, sociala medier och videochattar – vi kommer snart kunna mejla över fysiska saker till varandra. De kreativa processerna får ett större utrymme och människor kommer att skapa, tänka och utveckla tillsammans.

"Vi kommer snart kunna mejla över fysiska saker till varandra." Varför då, undrar jag? Varför skulle jag vilja skicka saker via mailen till mina vänner? Allt de vill ha kan de ju skriva ut hemma på sin egen skrivare, själva. Det är en kall och hård värld som tonar fram mellan raderna i Schlingmanns vision. Inte ett samhälle som jag vill leva i. Det är inte så jag ser på meningen med livet.

Slutorden finner jag ändå mest intressanta, för där slår resonemanget knut på sig självt. Där visar Schlingmann att han och hans tänkande befinner sig i en självrefererande bubbla, för här uppfinner han ovetande om det, hjulet igen. Kreativa processer är för mig synonyma med livet, och samhället skapas redan idag genom att människor skapar, tänker och utvecklar, tillsammans. Med andra ord har vi redan idag allt det Schlingmann drömmer om. Vad ska vi då med en personlig 3D-skrivare till?

Ett samhälle för alla?

Få önskar sig uttryckligen ett samhälle där bara vissa, lyckligt lottade har tillgång till sådant som utbildning och vård. Få vill att klyftorna ska öka. Jag tror att de allra flesta vill att Sverige även i framtiden åtminstone skall uppvisa likheter med hur det en gång var, i alla fall i det kollektiva minnet av Folkhemmets Sverige. Det Sverige som Palme förvaltade, men som redan under hans sista år vid makten började monteras ner, av olika anledningar. Det Sverige var något att vara stolt över, och det har lyfts fram som ett föredöme. Allt var självklart intre bra, men grundtanken som genomsyrade samhället var det inget fel på.

Sverige under 1970-talet var ett samhälle med små klyftor, där individers potentiella rörlighetshorisont, det spektrum av möjligheter som låg inom individens räckhåll, på den sociala skalan, var brett. Sverige liksom många andra länder vid den tiden präglades av en hög grad av överblickbarhet. Satte man in pengar på banken så var man garanterad en liten, men trygg avkastning. Jobbade man på och skötte man sig var man garanterad att klättra i graderna. Det tog tid och krävde möda att bli rik, men en stor andel av befolkningen hade möjligheten.

Det var inte bättre förr, och det jag vill säga med denna bloggpost handlar inte om att drömma sig tillbaka. Texten inleds som den gör för att ge perspektiv till den kritiska påminnelse om läget i Sverige idag. Det land vi bygger för befolkningen, det system för skydd och trygghet som skapas av oss alla, tillsammans, utgör en bräcklig grund. Otryggheten har blivit norm, överblickbarheten minskar och klyftorna ökar. Det byggs murar och allt färre har allt mindre möjlighet att göra något åt sin situation. Det nya landet är ett kallt land. Snålhet, missunnsamhet och misstänksamhet är vad som driver politiken. Viljan att arbeta och göra rätt för sig, anser ansvariga politiker, måste piskas fram. Svensken är lat och fuskar och skulle inte göra ett vettigt handtag om hen inte tvingas till det, så lyder det när förändringar införs.

Samtidigt som Folkhemmet monteras ner hålls skenet uppe, om att Sverige i stora stycken är som det en gång var. Framförallt hålls tanken vid liv om att Sverige, om befolkningen bara skötte sig på det sätt som politikerna vill, skulle kunna klättra i rankingar och olika mätningar. Jag är skeptisk, och det jag läser i DN idag gör mig inte mindre orolig inför framtiden.

Portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen är ”en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen”. Formuleringen har länge använts som en besvärjelse för att allt är bra som det är. Långt in på 2000-talet hemlighölls jämförelser som visade på väldigt olika vårdkvalitet i landet. Vissa menade att öppenhet skulle skapa oro bland patienterna. Erfarenheten hittills visar snarare att kvalitetsrankningen fungerat sporrande. Kliniker kan inte, och vill heller inte, fortsätta att göra som de alltid gjort – om det visar sig att de gör det dåligt. Ingen vill vara sämst i klassen. 

Läpparnas bekännelse. Överallt hör vi och ser vi dem, dessa fina ord och utfästelser om att allt är som det ska. Bara den som är lat eller ovillig att agera har något att frukta, det är budskapet. Och den illusionen är viktig att upprätthålla, för den kan användas som motiv för ytterligare en sänkning av skatten. Makthavarna i Sverige idag håller på att avskaffa sig själva. Därigenom utlämnas befolkningen till sig själva och medborgarna ställs mot varandra. Snålheten och egoismen ökar, jaglojaliteten sprider sig, kylan sprider sig. Allt medan maktens budskap om att det råder lika villkor för alla.

Johan Assarsson konstaterar att kvalitetsmätningarna inte är särskilt användbara ur patienternas perspektiv. Här vill utredaren göra materialet mer lättillgängligt. Vidare menar han att vissa skillnader är så avgörande, och så dramatiska i sina konsekvenser, att verksamheten kan behöva förbjudas. Detta är en möjlighet som Social­styrelsen haft innan den nya Inspektionen för vård och omsorg tog över tillsynsansvaret i år. Men Socialstyrelsen har sällan använt detta vapen. Stora regionala skillnader i komplikationer och rentav dödlighet har tillåtits passera i stället för att man centraliserat den verksamhet som behöver en viss volym för att hålla en acceptabel kvalitet. Regionalpolitiska hänsyn har överordnats besvärande medicinska fakta.

Det står inte rätt till i vårt land. Mycket är väldigt fel. Men eftersom rädslan och osäkerheten sprider sig minskar möjligheterna till att detta uppmärksammas. När alla värnar om sitt bryr sig ingen om det som är vårt. Och den strategin fungerar så klart, ända tills jag blir sjuk. Problemen inom vården hänger ihop med problemen inom utbildningssektorn. Och dessa problem hotar att underblåsa och accelerera och den negativa utvecklingen.

Jämlikhet i vården förutsätter kunskap. Och den kunskapen har inte alla. För de svagaste, de som inte riktigt behärskar svenska och som inte förmår googla fram vilken klinik som har bäst resultat för det ena eller det andra, måste ett slags lägstanivå säkerställas. Även om det innebär att vissa verksamheter slås ihop eller till och med slås igen. Att utlandsfödda och lågutbildade kvinnor får sämre och billigare vård än infödda och högutbildade män är känt sedan tidigare. Utredningen vill åtgärda det genom utbildning och egenuppföljning. 

Det är sannolikt den enda vägen, då man kan förmoda att en stor del av diskrimineringen faktiskt inte sker medvetet. Som i det så kallade Tvättsäcksprojektet, där man på en hud­klinik upptäckte att tvättkorgarna i männens duschrum alltid fylldes snabbare än i kvinnornas. Analysen visade tidigare okända skillnader i behandlingen av män och kvinnor. Kvinnorna ordinerades oftare egen­behandling i hemmet medan männen åtnjöt full service på plats. När ljus­terapi gavs på sjukhuset fick kvinnorna hålla till godo med färre behandlingar än de manliga patienterna. 

Förändringen av Sverige är inte ondsint, men det får negativa konsekvenser. Och när allt färre har alt svårare att se sambanden och när möjligheten att uppmärksamma konsekvenserna minskar, då kan problemen förvärras utan att det blir allmänt känt. Och när utvecklingen går allt snabbare försämras läget allt fortare, och det kommer att kosta allt mer att rätta till felen som begås. Den kostnaden blir allt svårare att bära för en stat med allt mindre makt och ekonomisk kraft. Och individerna som bara ser till sig själva kommer att få allt mindre tid och allt mindre resurser över för att se över sig långsiktiga överlevnad.

Medvetenhet är en förutsättning för förändring. Kanske kan utredningen hjälpa den 74-åriga brevskrivaren att åtminstone i sjukvården bli sedd som den människa hon är – och inte den som landstingets rationalitetskonsulter vill att hon ska vara.

Medvetenhet, kunskap och förmåga till kritiskt tänkande, inte hos några få utan hos en bred majoritet av befolkningen, det är sannerligen en förutsättning. Utan detta finns ingen möjlighet att bygga ett hållbart samhälle. Utan solidaritet finns ingen chans att jag skall kunna ta hand om mig. Utan kunskap och tid och möjlighet att använda den existerar inget samhälle. Skolan, utbildning och marginaler samt tid för eftertanke. Om vi inte satsar på det kan vi lika gärna lägga ner allt annat, för det kommer ändå inte att bära sig på sikt. Det var inte bättre förr, men det kan bli bra framöver. Om vi bara kan förmå oss förstå vad som är problemet.

"Inte så public service-aktigt"

Letade efter något att skriva om. Hittade inget. Allt känns taget, genomtröskat eller tråkigt. Vill inte fastna, och känner dessutom en viss trötthet. Svårt att vara inspirerad när det känns som man är i ett vakuum efter ett intensivt arbetsår. Svårt att hitta in i semesterlunken när kroppen reagerar på omställningen. Svårt att vänja sig vid tystnaden, efter månader av larmande och olika krav. Sommar och semester är lite som en mjuk kraschlandning. Inser efter ett svep över dagens tidningar att det är lite samma för medierna, här i mellanrummet mellan midsommar och Almedalen. Så hittar jag en artikel, eller snarare ett uttalande, som inspirerar. Det är Gry Forsell som uttalar sig om SVT:s policy för bokning av artister till Allsång på Skansen.

En skarp kritiker är Gry Forssell, programledare för ”Sommarkrysset” i TV 4. 

– Jag tycker det är pissigt av SVT för när de bokar sina artister får de skriva på att de inte får medverka i liknande svenska tv-program förrän efter att de har uppträtt på ”Allsång på Skansen”, säger Gry Forssell till Aftonbladet. 

TV4-profilen kallar policyn för ”fult spel” och menar att det inte är ”public service-aktigt”. 

– Det är fult spel, gentemot både oss och Lotta på Liseberg. Det har alltid varit så. Känns inte så demokratiskt eller public service-aktigt. De har sin status och prestige. De är så stora, programmet är störst på svensk tv under sommaren, och kan göra lite som de vill, känns det som. Jag tycker det är trist, säger hon till Aftonbladet.

Det är uttalandet public service-aktigt jag reagerar på, för det rymmer en ideologi och ett helt universum av åsikter och tankar om vilket samhälle vi ska bygga för oss och värna. Uttalandet skjuter in sig på ett av de sista hindren för ekonomismens totala expansion. Och det visar dessutom på hur illa det står till med självkritiken inom delar av det privata näringslivet.

Public Service-aktigt, vad skulle det vara? Att inte använda sin makt, popularitet och möjlighet att skapa kvalitetsprogram utan andra hänsyn än just artisteri och konstnärlig frihet. Att avstå från sådant som privata företag gladeligen skulle göra om de kunde, dessutom skrattandes hela vägen till banken. Är det så vi ska se på Public Service, liksom på kommunala skolor och annat som finansieras med offentliga medel, som slagpåsar eller slaktrattar dit allt tråkigt, kostsamt och kravfyllt förläggs, så att privata företag kan plocka russinen ur kakan och dra in miljoner till sina ägare. Är det vad Gry Forsell och andra kritiker menar, att Public Service skall lyda under andra regler än privata företag? På allvar?

Vad får vi för samhälle då, och vad gör det med vår självbild? Hur man någon motivera att det ska finnas olika regler för det alla är med och betalar, och det som betalas av privata medel? Varför ska skattefinansierad och annan liknande verksamhet lyda under andra regler än privata företag? Om det är konkurrens man ser som den enda vägen fram, men så låt då samma regler gälla över hela linjen! Public Service är allas vårt företag, TV4 är en privat angelägenhet.

Hur ser TV4:as avtal med sina artister ut? Jag skulle inte bli förvånad om det är en väl förborgad företagshemlighet. Så ser det ut hos friskolorna, där gör företagen väldigt mycket som de vill, och när man får kritik kan man ducka bakom ordet företagshemlighet. Detta kan inte kommunala och statliga företag göra, vilket ger privata aktörer konkurrensfördelar. Allsång på Skansen visar sig alltså vara ett ovanligt exempel på motsatsen, ett tillfälle där Public Service, i kraft av det större och mer populära programmet eller företaget, har fördelar, vilka man så klart utnyttjar. Det Gry Forsell och TV4 gnäller över är att deras möjligheter att tjäna pengar minskar, inget annat. Det gnälls inte för att man bryr sig om sina tittare, utan för att man här inte har den konkurrensfördel man vant sig vid.

Är det så vi vill ha det? Att samhället ska värna företagens möjligheter att tjäna pengar, mer än medborgarnas rättigheter till ett drägligt liv. Om man håller med Gry Forsell. Om man tycker att Public Service och kommunala samt statliga verksamheter ska fungera som understöd till och möjliggörare för privata vinster, bakom skyddande murar av företagshemligheter. Då är det ett sådant samhälle vi får. Ett samhälle som bryr sig mer om pengar än om människor. Ett samhälle där budgeten är viktigare än medborgarnas väl och ve. En värld där bara den som redan har kan få och där ingen kan slå sig till ro eller vila ut. Ett kallt, tyst och hårt samhälle.

Gry Forsell och TV4 håller kanske inte med, och vem vet man kanske till och med vill hindra mig från att skriva detta, men jag tolkar uttalandet (eller stormen i vattenglaset, som det egentligen handlar om) som ett första steg mot det 1984 som Georg Orwell skrev om.

Evidensens bedrägliga enkelhet

Enkla lösningar sprider sig snabbt i kulturella sammanhang där effektivitet, målsäkring och sparbeting är ledande principer. Finns det en bästa lösning är det så klart korkat att inte använda den, eller? Det är bedrägligt att tänka så, men inte svårt att förstå drivkraften bakom. Målen helgar alltid medlen. Återkommer till detta ofta här, för att det är viktigt. Livet, kulturen och samhället som utgör basen för allt, är komplexa storheter. Det finns därför inga enkla lösningar. Fortsätter på spåret från igår, efter ett tips från en vän.

Viljan att veta och önskan om att världen går att räkna på och styra i en bestämd riktning är lika gammal som människan. Sökandet efter svar har utgjort en betydande drivkraft i mänsklighetens historia. Religionen och allt som den givit upphov till i samhällen, idag, igår och genom historien, är ett resultat av människans sökande efter svar. Idag hittar allt fler svar i bibeln, koranen eller hos andliga ledare. Deras auktoritet är på dekis. Idag är det vetenskapen man vänder sig till när man vill veta, och när man vill påverka utfallet av olika processer. Och som man frågar får man svar.

När viljan att veta är stor och stark, och när problemen eskalerar och behovet av kunskap är stort, då kan man nästan alltid vara säker på att det finns någon som anser sig ha svar och som kräver att bli lyssnad på. Uttrycker man sig bara tillräckligt säkert och utstrålar man bara nog med auktoritet, ja då kommer man att lyssnas på. Och kan man dessutom "bevisa" att det man säger är sant, då får man makt och inflytande. Sedan 1990-talet fungerar Evidens som det magiska ordet som öppnar dörrar och tystar kritiker. Först inom vården, och på senare tid även inom skolan och resten av samhället. Evidens, vem kan säga emot? Vi ska inte utgå från evidens, det finns ingen som vill det eller tänker så. Därför är evidensrörelsen framgångsrik, för det finns ingen tydlig motrörelse. Och det borde mana till eftertanke.

Vad är evidens? Söker lite på nätet, och hittar en artikel i Forskning och Framsteg. När något förs fram som den enda lösningen på ett komplext problem måste man skärpa vaksamheten och den kritiska blicken. För om något är sant och riktigt, per definition, sätts alla granskande krafter ur spel och fältet ligger fritt för makten.

Evidens, ofta i sammansättningen evidensbaserad, används när man vill beskriva att något görs efter bästa tillgängliga kunskap. I Sverige började ordet användas i början av 1990-talet i och med att så kallad evidensbaserad praktik fick fäste. Från början gällde det främst medicinens område. Speciella metoder lyftes fram, särskilt kliniska prövningar där försökspersonerna slumpmässigt fördelas mellan kontroll- och behandlingsgrupp, och systematiska forskningsöversikter.

När någon känner sig säker på att man sitter inne med den bästa tillgängliga kunskapen kan man i trygg förvissning om att det man hävdar är sant och riktigt avfärda all kritik med de allt vanligare orden i poltiken idag: "Jag delar inte den bilden." Men kan man lita på att något som rör mänskligt liv, levande erfarenheter och kulturell praktik överallt och av alla kan och bör uppfattas på ett och ett enda sätt?

– Problemet är att den kunskap som evidensbaserade metoder ger, beskrivs som oerhört säker och robust, säger Ingemar Bohlin, vetenskapsteoretiker vid Göteborgs universitet. Och då glömmer man dess begränsningar. Vissa fenomen är svåra att fånga med kvantitativa metoder och ibland är det viktigare att förstå enskilda mänskliga sammanhang. Som att någon kanske får läkemedel utskrivna men ändå inte tar dem, för det strider mot personens självuppfattning. 

Ibland kan det också bli svårt att generalisera. Som att utifrån prövningar där patientgruppen kanske bestod av unga manliga studenter dra slutsatser som också ska gälla äldre eller kvinnor. Det går alltså inte att bortse från läkarens öga och öra, och den roll som enskilda omständigheter kan spela.

Har man att göra med levande människor, med samhällsbyggande eller med kunskap, blir evidens problematiskt, av det enkla och uppenbara skälet att verkligheten inte fungerar så. Kartan må vara framtagen efter aldrig så bra och vetenskapliga metoder, men om det landskap som den skall användas för att orientera sig i förändras, och dessutom förändras snabbt, då spelar det ingen roll hur exakt kartan är, för den är fortfarande ett verktyg vars användbarhet alltid står i relation till hur väl den fungerar. Exakthet är med andra ord ett relativt begrepp. Det som är exakt är det som stämmer överens med hur det är här och nu. Exakthet ifråga om kartor och verktyg går aldrig att bestämma ensidigt, med hänvisning till antingen verktyget eller verkligheten, exaktheten och användbarheten bestäms ömsesidigt och relationellt, mellan kartan och terrängen.

Den som säger, jag delar inte den bilden (i alla fall om det handlar om ett kulturellt problem), säger egentligen till den som presenterar en motbild eller alternativ tolkning: Jag hör vad du säger, men väljer att skita i det. Jag bryr mig bara om det jag bestämmer mig för att bry mig om och om kartan inte skulle stämma överens med verkligheten följer jag kartan. Delar av svensk politik liknar i den meningen Fox News, som ogenerat presenterar sin sanning, för att det ändå inte finns någon sann och entydig bild av samhället. Detta är en farlig väg att gå, för oavsett hur vi ser på verkligheten så kommer den obönhörligen att ge upphov till konsekvenser som vi får leva med och lösa vare sig vill det eller ej och det spelar ingen roll vem som bär ansvaret eller vem som kan anklagas för att ha agerat felaktigt.

Detta blev en lång inledning till det jag egentligen ville skriva om, evidensbserad praktik i skolan. New Public Managment handlar om att bygga strukturer och skapa organisationer som går att effektivisera, som går att jämföra, utvärdera och mäta och som kan och ska producera samma kvalitet till lägsta möjliga kostnad. Detta leder som sagt (allt för) lätt till att man tappar fokus och faller till föga för självsäkra entreprenörer som med säkerhet hävdar att deras metod är den bästa. I en artikel på Forskning.se ifrågasätts denna syn på undervisning.

I efterdyningarna av Sveriges mindre lyckade resultat i stora internationella jämförande tester som TIMSS och PISA - där de svenska elevernas resultat har försämrats både när det gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap - har idén om så kallad evidensbaserad praktik lanserats som ett krislösningspaket, för att säkerställa att de undervisningsmetoder som används är vetenskapligt belagda. 

Men forskare inom det pedagogiska området förefaller dock att ta avstånd från evidenstanken. 

– Risken är därmed stor att yrkesverksamma i skolan inte får tillräckliga resurser att hantera de ökade kraven. Frågan är om läraren ska möta evidensrörelsen som tjänsteman och därmed underordna sig den politiska viljan, eller om läraren ska möta de ökade kraven som professionell med ett självständigt och kritiskt förhållningssätt, säger Magnus Levinsson som i sin avhandling utforskar lärares erfarenheter av att använda evidensbaserade arbetssätt i skolan.

Självklart skall man inom skolan använda den bästa tänkbara kunskapen och de bästa metoderna. Problemet är bara att det är oerhört svart att avgöra vad det är och innebär. Och om forskare och lärare degraderas till lojala tjänstemän som lydigt följer den väg som politiker pekar ut, då har man satt det kritiska tänkandet på undantag. Kritiskt tänkande kan aldrig delegeras, för det skulle innebära att det bara finns ett enda sätt att tänka kritiskt på, det bästa sättet. Och det är precis det tänkandet som jag menar är upphovet till problemen i dagens skola och vårdsektorn. När jag säger att jag inte delar den bild som Björklund målar upp eller de lösningar han presenterar, då är det inte makten som talar, det är kunskap och beprövad erfarenhet. Om jag i det läget går in i rollen som underordnad tjänsteman och lojalt utför mina uppgifter i enlighet med protokollet, den karta jag vet inte fungerar, då har jag in samma stund förkastat allt jag lärt mig under min av staten bekostade utbildning. Hur kostnadseffektivt och evidensbaserat är det? Här finns en uppenbart paradox, som inte går att ta sig ur. Men det är inget problem, det är bara så som kultur och alla komplexa problem fungerar.

Evidens kan med andra ord aldrig vara en lösning, är och får inte bli lösningen, den bästa och enda. Det finns ingen sådan, speciellt inte inom skolan eller forskningen. Där finns bara olika lösningar som fungerar olika väl till och för olika ändamål. Och om lärare inte får möjlighet att praktisera kritiskt tänkande i sin vardag, utifrån sina erfarenheter och inhämtade kunskaper, då undermineras samhällets hållbarhet. Alla vet att man aldrig skall lägga alla ägg i en och samma korg, för om man tappar den kommer allt att krossas. Oavsett hur bra metoden än är idag och här, kan den komma att visa sig vara problematisk i framtiden. Och eftersom ingen vet något om framtiden är detta olyckligt, alltid.

– I ljuset av lärarnas erfarenheter framträder både möjligheter och begränsningar för de olika modeller av evidensbaserad praktik som har diskuterats inom utbildningsområdet under senare år. Jag efterlyser framförallt en lärarprofessionalitet i skolan med kapacitet att granska den kunskap som idén om evidensbaserad praktik gör anspråk på, säger Magnus Levinsson. 

Idén om evidensbaserad praktik har sitt ursprung inom medicin och kritiker har därför ifrågasatt om principerna för evidensbasering alls är möjliga att överföra till utbildning och skola. De många kontroverser som har utspelat sig har ökat klyftorna mellan förespråkare och motståndare till en sådan grad att forskare inom utbildningsområdet har kommit att betrakta evidensfrågan som ett minerat fält. 

– Utvecklingen är oroväckande eftersom risken därmed är stor att yrkesverksamma i skolan inte får tillräckliga resurser att bemöta de ökade kraven på evidensbasering. Mot den bakgrunden finns det ett behov av en mer nyanserad och konstruktiv diskussion om evidensbaserad praktik inom utbildningsområdet. En väg framåt är att undersöka hur evidens kommer till uttryck i praktisk användning i skolan, säger Magnus Levinsson.

Mångfald är den enda garantin vi människor har för vår överlevnad och samhällets långsiktiga överlevnad. Det måste få bli fel ibland, för annars kan det aldrig bli riktigt bra. Evidens är oproblematiskt, så länge det är en metod bland andra att nå kunskap. Den enda vägen leder altid fel!

Styrande principer, och dess effekter

Läser på DN-debatt idag om effekterna av New Public Management. Effektivitet, målstyrning och ekonomisk lönsamhet. Tre ord och mål som fungerar utmärkt inom tillverkningsindustrin, men som är förödande för organisationer med uppdrag att vårda, undervisa och upprätthålla lag och ordning. Människan är en komplex varelse, liksom den kultur som levande erfarenheter ger upphov till, därför finns aldrig en lösning, den bästa, på något enda mänskligt problem. Det finns bara olika lösningar, som fungerar mer eller mindre bra. Allt handlar om vad som är målet med verksamheten.

Vad är målet med skolan, till exempel? Om skolans mål är att skapa och sprida kunskap i samhället, då är det fullkomligt huvudlöst att driva verksamheten enligt principer som är skapade för att bygga bilar. Paradoxalt nog är det precis detta man gjort i och med skolan, man har tvingat utbildningssektorn att anamma mål som handlar om annat än den verksamhet man bedriver. Målen är effektivitet, målstyrning och ekonomisk sparsamhet. Detta är vad som mäts och som utgör organisationernas jämförelsemått. Effekten av detta blir att om man bara är effektiv, uppfyller de mål man satt upp och om man sparar pengar (så att effektiviseringen i nästa led kan säkras) då är allt frid och fröjd. Uppfyller man bara målen kan alla slå sig till ro i trygg förvissning om att skattemedlen används på bästa möjliga sätt.

Logiken är ekonomisk, och den bygger på modeller från helt andra områden än vård och skola. Logiken bakom hela upplägget utgår från den ogrundade uppfattningen att det finns ett bästa sätt att driva ALLA typer av organisationer. Processen kan fortgå för att den (felaktiga) tanken är samma andas barn som en annan bärande tanke i dagens politik, synen på människan som helt igenom rationell. Båda är lika felaktiga som orimliga, men eftersom vi har politiker som är mer upptagna av sina egna kartor än det komplexa liv de ansvarar för att förvalta och skapa regler för tvingas vi underkasta oss reglerna. Därför är det oerhört viktigt att lyfta fram och lyssna på aktörer inom respektive verksamhet. Betänk att nedanstående tankar och upplevelser är hämtade från poliser, läkare och lärare, som alla jobbar med samhällsbärande uppgifter.

Försöken att effektivisera och styra verksamheterna inom skola, sjukvård och polis har under de senaste decennierna lett till förändrade ekonomiska styrmodeller. När mål- och resultatstyrning infördes inom välfärdssektorn ville man öka effektiviteten och ansvarsutkrävandet i en verksamhet som upplevdes som ineffektiv. Lösningen blev NPM, new public management, som grundats i ekonomisk teori med bland annat högtflygande tankar om marknadsmodeller och konkurrensutsättning.

Det finns en skrämmande likhet med spelberoende här, med människor som i en idiotisk jakt på storkovan tar orimliga risker. Men hägrande vinst i form av sänkt skatt för ögonen tvingas hela samhället in i ett ekorrhjul av orimliga åtgärder. Det ska gå, det måste gå, att bli mer effektiv och att öka vinsten/sparutrymmet. Och går det inte är det fel på aktörerna i verksamheten; för kartan gäller. Skatten måste sänkas, för det är vad politiker vinner val på. Så kan en huvudlös politik genomföras, i samverkan mellan medborgarna. Den som inte själv arbetar i skolan, eller vården, kan så klart inte like lätt som aktörerna som lever och verkar där, inse det orimliga. Alla utsätts ju för effektivisering, målstyrning och tvingas dessutom att till varje pris hålla en ständigt krympande budget i balans. Därmed är det lätt att glömma faktum, att alla organisationer inte fungerar på samma sätt.

Men försöken att utforma kommuner, landsting och polisdistrikt som företagskoncerner har inte resulterat i bättre utbildning, vård eller polisarbete. Tvärtom präglas verksamheterna i dag av en större administrativ överbyggnad än tidigare. Verksamheter styrs av statistik. Att mäta klokt, att värdera och utveckla är förstås rätt. Problemet är när det inte sker med professionens medverkan från början. Utvärderingen har kidnappats av administratörer och ekonomer. Tilliten till det professionella ansvaret har ersattas av kontrollsystem som riskerat att sätta den professionella etiken ur spel och som hotar den grundläggande mänskliga kvaliteten i verksamheterna.

Skolan leder inte till ökad och mer användbar kunskap. Kunskapsnivån SJUNKER i Sverige. Och vården är inte bättre idag, det vet alla som hamnat på akuten, eller som sökt hjälp av vården för något icke livshotande. Polisen löser inte fler brott, men löser färre. Personalen inom dessa verksamheter jobbar emellertid mer än någonsin, men inte med det man är utbildad för eller med kärnverksamheten. Lärare och vårdpersonal, liksom polisen, dignar istället under bördan av den administration som systemet kräver för att kunna kontrollera verksamheten och jämföra olika verksamheter med varandra, ifråga om effektivitet, graden av måluppfyllelse och budgetdisciplin.

Vårdkvalitet och kunskapsutveckling har idag blivit något underordnat, och därför förlorar lärares/forskares och läkares kompetenser och kunskaper samt erfarenheter i värde. Och ekonomernas värde ökar i samma takt. Detta gör att politikerna lyssnar mer på ekonomer, och leder till att man avfärdar sjuksköterskors, läkares och forskares larm om missförhållanden som särintressen. Oroväckande ofta hör man idag politiker säga: "Jag delar inte den bilden", när de av journalister konfronteras med uppgifter hämtade från vardagen inom olika verksamheter, för att deras perspektiv är ekonomiskt, och de ekonomiska modellerna säger något annat. Och detta leder i sin tur till den fullkomligt orimliga ståndpunkten att det är kartan som gäller, inte verkligheten.

Så här kan det inte fortsätta. Vårt budskap är att nu måste politikerna lita på professionen, lita på vårt goda omdöme. Lita på lärarna, läkarna och poliserna. Vi ansvarar för humanverksamheter som vårt samhälle inte kan fungera utan. Att behandla dessa som enkla industriella enheter har fått förödande konsekvenser för kvaliteten och för våra medlemmars yrkesstolthet. Det är en långsiktigt ohållbar väg.

Alla vet att det inte går att leva på enbart pengar, livet är långt mer komplext. Kunskapsföraktet är ett resultat av ett ensidigt fokus på ekonomi och en orimlig jakt på effektivitet. Vi måste säga stopp och belägg: Vad ska vi göra med pengarna och den tid vi tjänar in genom att bli mer effektiva? Det är den avgörande frågan, det är frågan som rör livet, människan och framtiden.

I skolan tar dokumentation dyrbar tid från att planera undervisning och upplevs som viktigare än lektionernas innehåll. Lärarna har efterfrågat tydligare utvärdering, tidigare betyg och införande av nationella prov för att garantera en gemensam och tydlig utvärdering av elevernas kunskaper. Det vi nu ser är att dessa i grunden pedagogiska verktyg används som kvalitetsmått när skolor jämförs med varandra. Det egentliga syftet att optimera undervisningen för varje enskild elev förfelas.

Varför väljer vi som samhälle att inte se? Det är en gåta, och den gåtan har lika lite som alla andra av livets eviga frågor något entydigt svar. Detta är det första vi måste förstå, att det finns inget bästa svar, inte ett enda svar, bara olika svar, och konsekvenser av handlingar.

Inom hälso- och sjukvården är de allt högre kraven på registrering del i ett större sammanhang mot högre grad av politisk och ekonomisk styrning. Regeringen har satt press på landstingen att korta vårdköerna genom att fördela en miljard kronor till de landsting som uppfyller vårdgarantin. För att få del av miljarden räknas endast nybesöken, inte återbesöken. Många sjuka har trängts undan för att klara av nybesöken i första hand. Trots att den medicinska etiken och lagen säger att den som har störst behov av vård ska ges företräde.

Exempelvis i det så kallade Norrbottensuppropet ”Låt vården vårda” skrev över tusen allmänläkare under uppropet som riktade kritik mot rutinmässiga krav på registrering av livsstilsfaktorer för att få "full" ersättning i vårdvalssystemet. Istället för rutinmässiga frågor bör varje läkare göra sin professionella bedömning vid varje tillfälle för att nå bäst vårdresultat.

Varför utbilda läkare och lärare, när deras kompetenser och kunskaper inte används? Det är frågan fler borde ställa. Om det nu är ekonomin som är överordnad, varför inte lägga ner läkarutbildningarna, vilket skulle generera miljoner till stadskassan. Varför inte löpa linan fullt ut och genomföra radikala åtgärder, som verkligen leder till ökad effektivitet och sparsamhet? Om det nu är så att vi kollektivt har bestämt oss, låt oss ta steget fullt ut. Varför inte? För att alla vet att det är fullkomligt orimligt och dessutom skulle leda till katastrof. Ändå gör vi som vi gör. Det bevisar att människan inte är helt igenom logisk, och det visar att mänskligheten när en omöjligt dröm om en kaka som kan ätas och ändå ägas och ha kvar.

Lärare och läkare är två av flera professioner inom offentlig sektor där mål- och resultatstyrningen ökat glappet mellan utbildningens innehåll och senare yrkesroll. Ger det bättre resultat och effektivare användning av skattemedel? Nej, vi menar att det är precis motsatsen. Men också polisen drabbas av jakten på att uppvisa statistik på att verksamheten är effektiv. Resurser används inte på bästa sätt eftersom systemet gör att poliser riskerar att i mätningsivern fokusera på annat än kärnuppdraget.  

[...] 

I alla våra olika verksamheter är gott omdöme en av de viktigaste egenskaperna i yrkesutövandet. Men gott omdöme kan inte enkelt mätas. Gott omdöme får man genom utbildning och erfarenhet. Samhället måste lita på och värdera våra yrkesgruppers kompetens och professionalism. Det är en ödesfråga för den svenska välfärden.

En ödesfråga, ingen tvekan om det! Det vi kan spara idag på att försämra vården och utbildningen måste vägas mot riskerna som detta kan leda till i framtiden. Och alla förstår att det kanske är dyrt att satsa på skolan och vården, men i förhållande till vad det kommer att kosta om vi inte gör det är kostnaderna försumbara. Den som sparar pengar genom att låta bli att betala hemförsäkringen är ute på djupt vatten. Varför väljer vi att bortse från att samma gäller för det samhälle vi bygger för varandra?

Lågprisjakten blir vår död

Befinner mig i gränslandet, i mellanrummet mellan arbete och semester. Har svårt att ställa om. Har svårt att komma ner i varv, sover inte som jag vill och kan inte riktigt koncentrera mig. Det går inte att bara stänga av, eller byta från det ena till det andra. Vill skriva av mig lite, för att lättare landa, men hittar inget riktigt, viktigt att skriva om. Vill läsa, med finner inte ron och har svårt att välja vilken av alla böckerna jag ska börja med. Vill promenera, men vädret växlar. Har problem, men hoppas och tror att dessa är av övergående natur. Oroas ändå, över hur lätt man blir ett rö för vinden när den hårt reglerade vardagen släpper sitt grepp om en.

Nystar lite i tanken på detta med gränsen mellan arbete och fritid. Tänker på hur mycket utav livet som inriktas på arbete, och på hur mycket av fritiden som kretsar kring arbetet. I en värld som drivs mer av konsumtion än av arbete växer en annan etik fram, vilket Zygmunt Bauman skrivit mycket om under senare år. En otäck etik, som går ut på att pengar för pengarnas skull är det högsta goda. Allt mer tid i och allt fler aspekter av livet handlar om ekonomisk optimering. Lönen skall förhandlas, omkostnader sänkas och priser pressas. Överallt alltid går det att hitta något som är lite billigare, även under semestern. Allt mer av vår vakna tid går åt till att bevaka våra ekonomiska intressen. Konsumtionsetiken gör arbetet till fritid och fritiden till arbete, enligt logiken är det gratis, då är det du som är varan.

Det är inte hållbart, det sätt att leva som växer fram. Vi sitter alla fast i en låsning. Det blir uppenbart
under läsningen av den artikel jag fastar för på SvD, om Ryanair. Om det inte vore sant skulle man skratta åt alla galenskaperna som företagets VD strör om kring sig. Artikeln ger uttryck för ett slags frustande galenskap, en ursinnig jakt på marginaler och ökade intäkter. Paradoxalt nog gör man allt detta för att kunna sänka priserna så att kunderna skall bli fler och stordriftsfördelarna skall kunna pressa priserna ytterligare. Jag ser här ett spel där alla är förlorare. Kabinpersonalen, flygplatserna, passagerarna, samhället och även företagets VD och ägare. Ingen har något att vinna på den strategi man anammat på Ryanair och liknande bolag.

Lågprisbolaget har precis beställt 175 Boeing 737-800 flyg. Beställningen till Boeing är den största någonsin från ett europeiskt flygbolag – men O'Leary är ändå inte helt nöjd. Varken Boeing eller Airbus kunder erbjuda honom fler säten, skriver CNBC.

Det faktum att Boeing kunde erbjuda nio fler säten, 189 jämfört med Airbus 180, ska ha varit avgörande för valet av flygleverantör.

När priserna pressats och det nya antalet säten blivit standard över hela linjen, vilket det kommer att bli om jakten på låga priser fortsätter, kommer alla flygresenärer att bli förlorare. Är det värdigt, för någon, att packas som sillar i ett plan utan service och kanske till och med utan toaletter? O'Leary anser tydligen det, eller han visar snarare att han bara bryr sig om en enda sak: Pressa priserna, till varje pris. Inget gott kan komma ur den utvecklingen. Alla, utom möjligen cheferna på bolaget har något att vinna på att underkasta sig det som alla tvingas till, för att få ta del av de lockande låga priserna. Passagerarna, i lika hög grad som personalen, drabbas. Allt för att man ska tjäna några hundralappar. Är jag ensam om att se föraktet som jakten på pengar leder till och bygger på?

– De har sina säkerhetsförordningar och teknikproblem, men jag förstår inte vad problemet är. För mig är det enkelt: ta ut några toaletter och sätt in extra stolar. Det kan göras idag, säger Michael O'Leary till CNBC.

Ryanairs betalknep blir allt mer aggressiva. Först införde flygbolaget avgift för bagaget, sedan en avgift för ej utskrivna boardingkort – och 2009 kom uttalandet från O'Leary att man funderade på att införa myntlås på planens toaletter.

När säkerheten blir ett hinder i vägen för ökad vinst, då har vi alla ett problem. När detta tänkande sprider sig i branschen, vilket det gör när allt fler väljer flygbolag efter priset, drabbas även dem som vill betala vad det kostar att upprätthålla ett långsiktigt hållbart flygnät. Och när allt fler underkastar sig omaket att bli behandlad som svin, bara för att tjäna någon tusenlapp växer föraktet och misstänksamheten i samhället. När alla ser sig som vinnare, vilka kommer att tjäna på de hopplöst oförlåtande reglerna, blir alla förlorare. Det som ser ut att vara en vinst blir en dyr förlust.

Michael O'Leary säger att han har förbjudit inköp av pennor till kontoren eftersom man ändå kan få dem gratis på hotell.

Caroline Green, chef över flygbolagets kundservice, säger att det inte är något påhitt från VD:ns sida, utan att det faktiskt stämmer.

– Den historien är sann. Vart vi än går så försöker vi plocka på oss saker från mötesrummen. Det är en del av företagskulturen, säger hon till BBC.

Detta säger allt om företag som Ryanair. Företagsidén och affärsmodellen går ut på att någon annan ska betala. Denne andre, det är vi, det är vårt samhälle och det är våra barn. Om det låter för bra för att vara sant, då är det nästan alltid det.

Rymdturism, surrogatmödraskap, Volvo och pengar

Tre ord, förenade av ett. Tre företeelser, en drivkraft. Dagens tidning, läst i lugn och ro, samt en hel dag utan krav. Det händer något då, med tanken. Ännu har semesterlugnet inte riktigt infunnit sig. Fortfarande rusar tankarna i huvudet. Det går inte att stänga av flödet, det måste få sina på sina egna premisser. Och det gör det, så klart. När dagar läggs till dagar och tempot i vardagen saktar in. Ställtid tror jag Bodil Jönsson kallar det. Behöver det, och kan nu unna mig det. Men idag är det full fart. Dagens tidning innehåller mycket som är tänkvärt och som manar till reflektion. Olika saker och företeelser, förenade av ett ord, en drivkraft. Själva det bränsle som driver samhället framåt. Pengar.

Återkommer ofta till just pengar här, för att det är ett kulturvetenskapligt intressant ämne. Man kan se på pengar på olika sätt. Pengar är inget, pengar blir vad vi gör och använder dem till. Pengar är en uppfinning, ett verktyg. Varken mer eller mindre. Pengar har visat sig ha en enorm förmåga att omvandla världen och pengar påverkar tänkandet och driver utveckling. Pengar som sådana borde ägnas mycket mer uppmärksamhet än vad som är fallet idag. Ingen kommer undan pengarna, oavsett hur man väljer att se på saken och vilken vision man än har om framtiden. Pengar finns i människornas värld och måste således hanteras, på något sätt. Förnekelse är en dålig strategi, överallt, alltid. Att bortse från det uppenbara är förkastligt. Bättre att närma sig ämnet, förutsättningslöst. För att försöka förstå. Försöka är nyckelordet. Jag ska här försöka säga något, om pengar. De prismor jag använder är som titeln indikerar: Rymdturism, surrogatmödraskap och Volvo.

Rymdturism först. Vad är det annat än ett extremt uttryck för människans längtan att göra något som ingen annan eller få andra har gjort. Idag är det möjligt att köpa sig möjligheten att förflytta sin egen kropp utanför jordens atmosfär, ut i rymden. Tekniskt möjligt har det varit sedan 1950-talet, men det är först nu det börjar bli ekonomiskt möjligt för enskilda att realisera sin dröm. Det kostar enligt uppgift 1.3 miljoner kronor att resa ut i rymden för att under några minuter uppleva tyngdlöshet. EN MILJON TREHUNDRATUSEN kronor, för några minuter. Vem har råd att lägga upp lika mycket pengar som min lägenhet kostar för att få uppleva några minuters tyngdlöshet? Det kan bara den som varit extremt lyckosam. Extremt rik blir man BARA om man har tur. Enorm rikedom är ALDRIG ett mått på personlig duglighet, det är alltid ett resultat av tur. Det betyder inte att den som är rik inte har kvaliteter eller att hen inte har jobbat hårt. Men så länge som det finns extremt dugliga och intelligenta människor samt hårt arbetande, strävsamma, lojala medborgare i världens länder som aldrig blir rika, finns bara en enda slutsats att dra: Extrem rikedom är uteslutande ett resultat av tur. Och rymdturism är med andra ord bara ett sätt för rika människor att imponera på varandra. Lyxyachter, lägenheter i närheten av Central Park på Manhattan, en privat ö i Karibien eller andra företeelser i samma härad. Alla är de olika sätt att bränna pengar, för att imponera eller realisera drömmar.

Realiserandet av drömmar är vad som intresserar mig, för just det fungerar som ett slags kulturvetenskaplig barometer, det visar vilken bild av världen, livet och vad som är viktigt som existerar i samtiden. Vad drömmer människan om? I vilken riktning rör sig mänskligheten? Svar på den typen av kulturvetenskapligt relevanta frågor kan man få om man följer pengarna, genom att studera vad de används till. Och gör man det finner man att det framförallt är så att pengar används för att skaffa mer pengar. Ingen verkar få nog av pengar. Det är en indikation på att pengar inte är något i sig, pengar är ett verktyg för något annat. För att jämföra sig med sina medmänniskor. Och då blir ingen enskild nöjd förrän hen har mest pengar av alla. Det är en farlig väg som öppnas upp om man ser på saken på det sättet. Pengar riskerar att likt en gökunge äta oss alla ur huset, för jorden är en ändlig resurs. Människans längtan ut i rymden är ett tecken på den hybris som människor med makt lätt drabbas av. För rymden är synonym med tomheten. Det finns inget för en enskild att hämta där, bara mörker, ensamhet och tystnad. Det värde som en tur ut i rymden eventuellt utgör en valuta som bara är gångbar på jorden, bland dem som inte har samma möjlighet. Om pengarna som idag läggs på rymdturism istället hade använts för att göra jorden till en bättre plats för alla som lever här, då hade man kunnat uppnå enorma resultat. Paradoxalt nog är pengar en så pass komplex resurs att det i så fall inte på något sätt är säkert att dem som blivit rika i dagens system hade jobbat lika hårt för att bli det. Sådan är kulturen, motsägelsefull och fylld av paradoxer.

Över till surrogatmödraskap, som det skrivs om på ledarplats i dagens SvD. Detta är också en fråga som handlar om pengar, eller kanske snarare sociala konsekvenser av asymmetriska maktförhållanden mellan människor. Detta ämne visar också på kulturell komplexitet, och att det ifråga om kulturella frågor aldrig finns några enkla lösningar, samt att komplexiteten och svårigheten ökar när pengar förs in i ekvationen.

Att inte kommersialisera havandeskapet handlar om att skydda fattiga kvinnor från att känna sig tvingade att exploatera sina kroppar som en sista utväg för att få ihop till brödfödan. Ur detta perspektiv kan surrogatmödraskapet jämföras med prostitution, vilket kan motivera en skyddande lagstiftning. Mot detta kan sägas att ett förbud är ett övergrepp som hindrar kvinnor från att tjäna pengar på något så privat som den egna kroppen. Många gånger handlar det om summor som kan förändra livet för den som lånar ut sin livmoder. Den till synes gängse uppfattningen att altruistiskt surrogatmödraskap är mindre komplicerat än kommersiella sådana går dock att ifrågasätta. Nog finns det andra sociala maktmedel som kan tvinga en kvinna att bära någon annans barn. I ett sådant scenario har hon inte ens rätt till lön.

Vems intressen skall och bör värnas, den som har pengar och som liksom alla andra människor hyser önskningar, eller den som saknar pengar och därför inte har någon möjlighet att välja väg i livet? Om det är tur mer än skicklighet som ger upphov till skillnaderna och de asymmetriska maktförhållandena i världen, då blir detta liksom väldigt mycket annat till en moralisk fråga. Eller för att tala med Nietzsche, en fråga som är mänsklig, blott allt för mänsklig. Det är detta som kulturvetenskap handlar om, att visa hur snart sagt allt i världen påverkas av kultur. Inget kan kokas ner till enbart kultur, men kultur finns med och måste beaktas i allt som rör mänskligt liv och mänsklig samverkan. Vill vi ha en värld där det går att handla med människors liv och där det går att äga sina medmänniskor? Om vi inte vill ha en sådan värld, då finns det en aspekt som är den överlägset bästa att jobba med: PENGAR. Fördelning av rikedom. Ju större klyftor, desto fler och mer komplicerade problem av det slag som surrogatmödraskap här får representera. När någon blir otroligt rik, det vill säga förfogar över långt mer pengar än övriga, då kommer deras önskningar dels att påverkas av det faktum att man kan realisera allt galnare saker, dels av det faktum att alla överallt jämför sig med sina likar. Det gör något med önskningarna, om hen ... då vill jag också, vilket accelererar i takt med att rikedomen ökar. Dels kommer önskningarnas impact factor att öka. Önskningarna från de obscent rika får långt större genomslag och påverkar otroligt många fler människor, än dina och mina önskningar. För att kunna bringa reda i detta behövs kulturvetenskaplig kompetens, vana att tänka kritiskt och att kunna hantera komplexitet, motsägelsefullhet och kontingens. Någon enkel lösning finns inte, och det är den kanske viktigaste insikten man kan ta till sig.

Det som såg ut som en bra och enkel lösning för det anrika, svenska, bilföretaget Volvo, menar jag, har om något visat att det aldrig finns några enkla lösningar på mänskliga problem. Volvo köptes upp av kinesiska ägare, och alla jublade. Inte jag dock, för jag är kulturvetare, och jag förstår att det aldrig går att uttala sig i eller annan BESTÄMD riktning i den här typen av frågor. Det finns som sagt inga enkla lösningar på kulturella problem. Läser om detta komplexa problem i dagens tidning.

Det finns en märkligt anonym person i det här sammanhanget som bär ett tungt ansvar. Det handlar om Volvo PV:s vice ordförande Hans-Olov Olsson, en 72-årig maktspelare av rang som gärna håller sig borta från offentligheten. Det är Hans-Olov Olsson som i praktiken leder Volvos styrelsesammanträden när Li Shufu inte är på plats. Det är Hans-Olov Olsson som var något av hjärnan bakom upplägget när kinesiska Geely dök upp som ny ägare. Det var Hans-Olov Olsson (och den övriga styrelsen) som sparkade den tidigare vd:n Stefan Jacoby och som nu bör kliva fram och förklara sig. Vad beror chefskaoset på? Hur ser strategin ut? Varför är Volvo en förlorare i Europa och hur ska företaget få tillbaka sin positiva kraft? Viktiga frågor som snabbt behöver ett svar.

Analysen går ut på att förlägga ansvaret, för att det inte gick som alla inblandade hade hoppats, hos en enda individ. Det är inte ovanligt i sådana här fall att man söker en syndabock. Och i artikeln går det att identifiera två, dels ägaren eller ägarrepresentanten Li Shufu, dels Volvo PVs vice ordförande Hans-Olov Olsson. Det är naturligtvis aldrig så enkelt. Finge personerna i ledningen själva få uttala sig, då är jag övertygad om att de håller med, för det är så man motiverar sina ekonomiska ersättningar. Som om det gick att ta på sig ensamt ansvar för en så pass komplex process som den vilken pressar ut nya bila på jordens ekonomiska marknader. Cheferna är i bästa fall möjliggörare, i BÄSTA fall. Fast framgångar hos ett enskilt bilföretag handlar om tur, aldrig om skicklighet. Detta vet cheferna, mycket väl. Det är en förklaring till att man lämnar företaget, för ingen vill sitta med Svarte Petter på hand, när det förmodade fallet är ett faktum.

Det pågår ett krig ovanför våra huvuden, om vem som ska få tjäna pengar på människors önskan att äga en bil och vår längtan att förflytta oss fritt. Det är ett krig som bara delvis försiggår inför öppen ridå, i medierna. Det är ett chicken race och alla vet att någon måste bort. Det finns en stor överproduktion av bilar i världen. Mänskligheten behöver inte alla företagen som vill tillverka bilar. Kampen handlar dels om pengar, dels om makt och inflytande för dem som sitter i toppen av företagen. Spelet försiggår ovanför våra huvuden, och alla vi andra är bara brickor i deras banala spel. För det är banalt och torftigt om man tänker rätt på saken, det man strider om. Makt och möjligheten för enskilda, män, att glänsa en tid, lite mer än andra män. Och det handlar om pengar.

Mycket kan sägas om bilindustrin, men här vill jag, för att knyta ihop säcken, peka på en sak. Cheferna sätter upp försäljningsmål, för sig och sina kollegor. Det är mål som ingen av dem kan uppfylla, för bilförsäljning har inget med chefer i stora företag att skaffa, det är en konsekvens av enskilda människors beslut att köpa eller inte köpa en viss bil. Bilmärken blir framgångsrika, uteslutande som ett resultat av dina och mina privatekonomiska prioriteringar. Jag personligen finner det motbjudande, människoföraktande och djupt oetiskt att tvingas lyssna på uppblåsta chefer som lägger ut texten om sin egen förträfflighet. Framgångar för ett bilföretag är i högsta grad ett resultat av samverkan, mellan kunder, medarbetare på bandet, hos underleverantörerna, i försäljningsledet och så vidare. Männen i toppen drivs av en egoistisk längtan att glänsa på bekostnad av andra. Höga chefer tar aldrig ansvar, de tar bara betalt för att lova att ta ansvar, men när det bränner till under fötterna lämnar man skutan. Om, säger om, man inte tvingas kvar, sittandes med Svarte Petter.

Är det konturerna till ett hållbart samhälle som här träder fram? Knappast! Någon enkel lösning på problemet finns dock inte, men så mycket kan man veta, att den dagen då kulturvetenskaplig kompetens inte längre efterfrågas i samhället, då kommer ovanstående problem att accelerera. Vill vi att jorden även fortsättningsvis skall vara en plats att leva på, för alla, både de lyckosamma och de otursförföljda. Om vi inte slår oss till ro med tanken att, fungerar det inte här kan man alltid flytta. Då har vi en grannlaga uppgift framför oss. Mycket arbete, gemensamt arbete. Viktigt för att det arbetet ska bli framgångsrikt är dock att aldrig lockas tro att det finns någon enkel lösning. En av människans svagheter är att hen har oerhört lätt att förföras och förblindas. Det är samtidigt detta som gör kulturvetenskapen så oerhört intressant och spännande. Överallt finns uppslag att jobba med, för att fördjupa förståelsen för komplexiteten och för vilka förutsättningar som finns för förändring.

Intellektuell utveckling och kunskapsrelaterade vändningar

Letar inspiration. Lusten att skriva är stor, men tröttheten är om inte förlamande så i alla fall påtaglig. Tankarna far och vill inte riktigt formera sig i ett tydligt flöde. Fast jag återkommer hela tiden till kunskapsteorin. Det ska jag skriva om, denna den sista arbetsdagen. Så får det bli. Söker på nätet, efter något att börja med, något som kan fungera som utgångspunkt för ett resonemang. Kritik, som jag talade om på konferensen förra veckan kanske kan fungera. Google hänvisar mig till Wikipedia och artikeln om Kant och hans kritik av det rena förnuftet.

I Kritik av det rena förnuftet presenterar Kant för första gången sin transcendentala idealism, en teori han själv ansåg vara en ”kopernikansk vändning” inom den filosofiska diskussionen kring rationalism och empirism, idealism och realism. Uttrycket syftar på den revolution som astronomen Kopernikus hade gjort med sin banbrytande teori om den heliocentriska världsbilden. Kants egen ”kopernikanska vändning” innebar att han, istället för att ansluta sig till någon sida i debatten mellan rationalister (som ansåg att vägen till kunskap främst går via förnuftet) och empirister (som företrädde åsikten att man nådde kunskap genom empirisk observation), ägnade sin uppmärksamhet åt kunskapens betingelser, det vill säga på vilket sätt vårt förstånd är strukturerat, och således under vilka kategorier vi sorterar vår erfarenhet.

Kopernikus ger bränsle åt fantasin. Tänker på upplysningen, på sökandet efter kunskap i en värld dominerad av kyrkan. Tänker på kunskapens kraft att förändra, och makten som vetandet leder till. Inser än en gång hur viktigt det är att se och förstå kopplingen mellan makt och vetande, att det i praktiken och människornas vardag alltid är samma sak. Den som har makten har också makten över vetandet. Kunskap är förkroppsligat vetande, därför blir det så, i praktiken. Det finns inget rent förnuft menar Kant, bara människor som tänker och handlar. Innan Kant letade man efter ett rent förnuft, efter objektiva sanningar. Människan sågs av såväl rationalister som empirister som ett problem eller ett hinder för kunskapen, vilket med olika metoder kunde övervinnas.

Kopernikus vände på perspektivet och placerade jorden i en bana runt solen, vilket rubbade hela den världsbild som kyrkans tänkande om världen, livet, allt, utgick från. Från kyrkans perspektiv spelade det föga roll att Kopernikus tankar stämde bättre överens med iakttagelserna som kunde göras. Ett typexempel på att kunskapens värde väger lätt i jämförelse med makt och inflytande. Tänker att det ger perspektiv på och kan fungera som en ingång till samtal om dagens situation där politiken värnar sin makt mer än kunskapen om vad som leder till hållbarhet och ett gott liv. Känner mig som akademiker och kulturvetare lite som Kopernikus när jag framför kritik av Sveriges forsknings- och utbildningspolitik. Känner mig ofta ifrågasatt, inte på intellektuell grund utan av andra skäl och på andra grunder. Dagens politiker utgår från en karta som inte får ifrågasättas. Ansvariga delar inte folkets eller vetenskapens bild, om dessa inte bekräftar rådande karta. Makten värnar sitt eget inflytande mer än långsiktigt hållbarhet och strävan efter ett gott liv. Att i det läget ifrågasätta det rena förnuftet är att begå självmord. Jag klagar inte. Försöker bara förstå.

Kunskap är vad jag brinner för. Arbetet med att utveckla ett bättre vetande ger mitt liv och tillvaron mening. Jag är inte intresserad av makt. Men i akademin finns det många olika sätt att vara och verka, och alla är där av olika anledningar och eftersom folk är olika får man ut olika saker av att finnas och verka där. Vetenskap är ingen enhetlig verksamhet. Sökandet efter kunskap är en dynamisk process där många olika viljor drar åt olika håll. Mitt mål är kunskap och ökad insikt. Andra söker makt och inflytande. Ingen kan med ledning av vad som sägs veta vem som gör vad, just för att det inte finns något rent förnuft, ingen fast och objektiv punkt att jämföra tankarna och handlingarna som utförs i kunskapens namn med. Ibland skänker detta spänning till livet och tillvaron, men oftare ger det upphov till frustration. Det är omöjligt att föra ett intellektuellt och öppet sökande samtal med en motpart som till varje pris vill få rätt. Där har makten företräde framför kunskapen. 

Även med en samtalspartner som söker kunskap kan det uppstår problem i kommunikationen. För kunskap ger upphov till makt. Den vars vetande används och accepteras av många får makt. Och makt är berusande. Makt korrumperar. Det krävs inte bara en mycket väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att upptäcka sådana tendenser hos sig själv, det krävs dessutom ett djupt känt intresse för just den aspekten av vetenskap. Vi har överallt och alltid med människor att göra, och människor är en sammansatt varelse. Människan är lika mycket intellekt och kultur som biologi, och ingen kan som sagt från utsidan avgöra vad som i varje givet tillfälle spelar störst roll. Det vore därför märkligt om kunskap växte linjärt och i en riktning. Kunskapssökande handlar lika mycket om vetande som om makt. Därför består människans intellektuella historia av vändningar, eller paradigmskifte.

Kants Kopernikanska vändning var varken den första eller sista. Bara under mina år i akademin har jag genomlevt flera vändningar. Först en språklig vändning, sedan en materiell och därefter en affektuell. Likt en ping-pongboll har jag kastats mellan olika perspektiv. Tycker det har varit spännande och utvecklande. Jag har lärt mig massor under resan, och är som sagt inte ute efter något annat än fördjupad insikt. Under mitt ständigt pågående fältarbete har jag fördjupat mina kunskaper om såväl människan som vetande.

Vilka konsekvenser har vändningarna fått? Det vill jag avsluta med att reflektera över. Den språkliga vändningen har haft ett mycket stort genomslag inom humaniora och samhällsvetenskap, och det finns tendenser till acceptans även för materiella och affektuella vändningar. Tyvärr är detta till stor del inomvetenskapliga företeelser. Och en slående och högst olycklig konsekvens av det är att Kulturvetenskaperna kommit att fjärma sig från resten av den akademiska världen. När man vände blicken mot språket gjorde man det så till den milda grad att man helt tappade fotfästet, och under 1990-talet utkämpades många och hårda strider mellan ”positivistiska essentialister” och rättroende ”dekonstruktivistiska poststrukturalister.” Så här i backspegeln, om man betraktar det som hände (och på vissa ställen fortfarande händer), kan man konstatera att den språkliga vändningen har inneburit problem för ämnet Kulturvetenskap. Anledningen till detta är att människan är en komplex och sammansatt varelse, och att kunskap och makt hänger ihop. Vetande är alltid förkroppsligad, och kroppar påverkas av affektioner. Den som känner sig hotad kan mobilisera enorma krafter. Betänk och beakta att den vars insikter attackeras, den som investerat hela sin kropp och mänskliga vara i en speciell kunskap, ett speciellt perspektiv, hen kommer att kämpa för sin fysiska överlevnad lika mycket som för sin intellektuella. Av det enkla skälet att hen aldrig kan veta vad som är vad. Det existerar ingen absolut gräns mellan kunskap och makt, lika lite som det finns en tydlig gräns mellan kultur och biologi. Klart detta påverkar vetandet, och klimatet i den akademiska världen.

Oroas över utvecklingen, för den gör det svårare och svårare för varje år att förutsättningslöst söka kunskap. När man vänder sig mot och uppmärksammar en speciell aspekt av tillvaron, i detta fall språket och immateriella aspekters inflytande över världens gång, varken kan eller får man sluta granska även andra aspekter. Och att upphöja språket till det enda som behöver studeras för att förstå allting är lika illa som att hävda att alla svar på frågor om mänskligt liv står att finna i elementarpartiklar. Att upphöja sitt perspektiv till allmän sanning och bekämpa alla som ifrågasätter den rätta tron är vad Foucault, vars Kopernikanska vändning gick ut på att ta död på subjektet och placera diskursen i det mänskliga universumets centrum, menar präglar den vetenskapliga verksamheten. Jag kan bara hålla med. Jag delar den bilden, för det är så min vardag ser ut. Att finnas och verka i den akademiska världen kräver hård hud och starka nypor, det räcker inte att ha kunskap eller vara klok.

Det finns inget rent förnuft, och subjektets status som autonomt och frikopplat från värden är starkt ifrågasatt. Diskurser spelar roll i vardagen och för vetandet. Men att bara rikta in sig på det och att okritiskt utgå från att allt som är värt att veta finns där, det är olyckligt. Lika viktigt och intellektuellt utvecklande som den språkliga vändningen var, lika viktigt är det att överge det tankeverktyget (för det är vad vi har att göra med, eftersom det inte finns något möjlighet att nå förnuftet eller världen i ren form). Som tur är kom det en motreaktion, en vändning till, den materiella vändningen. Men om den inte samtidigt tar hänsyn till insikterna som den språkliga vändningen gav, om vändningen driva av en vilja till makt blir den lika problematisk. Svaret på våra frågor finns inte på ett ställe, det finns alltid i en kombination av olika, samverkande aspekter. Och kunskap som inte används (i byggandet av ett gott samhälle eller för att främja långsiktigt hållbarhet) är värdelös.

Genomförs kunskapsmässiga och intellektuella vändningar på ett väl genomtänkt och kritiskt sätt finns inget att oroas över. Men det är viktigt att vi hela tiden integrerar de samlade insikterna som vändningarna eller perspektivförskjutningarna i ett ständigt föränderligt, alltid lika nytt perspektiv på världen. Kan vi nå dit, om akademin utvecklas till en plats där det är vad alla strävar efter, då kommer kulturvetenskapen att kunna förlösa sin fulla potential. Där är vi ännu inte, och för att komma dit krävs en hel del insatser och kritisk självrannsakan över hela linjen. Men det krävs inga revolutionerande metoder eller nya teorier. Allt som krävs finns redan i sinnevärlden. Det gäller bara för oss att upptäcka detta och medvetandegöra det, först inom ämnet och sedan allmänt inom akademin och samhället.

Det är i mötet mellan kompetenser som viktig kunskap, händer! Och det är i mellanrummen nytt och betydelsefull vetande uppstår. Därför behöver tystnad värnas, och marginaler. Ett ständigt pågående arbetsliv är förödande. Utan semester och perspektivbyten stagnerar samhället och kunskapsutvecklingen.

Med dessa ord kastar jag mig ut i semestern. Jag slutar inte skriva, men skrivandet kommer här att lite ändra karaktär. Kan heller inte lova att det kommer att dyka upp texter exakt varje dag. Från och med nu och sju veckor framåt följer jag lustprincipen. Att skriva är alltid lustfyllt, men allt jag skriver skrivs inte av lust. Vill dock unna mig det på semestern. Önskar alla en riktigt fin sommar, och på återhörande inom kort.

Prekariatet är en angelägenhet för alla

Kulturell förändring kan gå oändligt långsamt, eller fruktansvärt fort. Och ingen kan veta om eller när förändringsprocessen ändrar karaktär. Det är både tjusningen och det stora dilemmat med att forska om kultur. För det finns kulturellt betingade förväntningar på forskare att man skall veta, och säger man som det är, att man inte vet, framstår man lätt som en idiot och får finna sig att förlöjligas. Har skrivit om detta många gånger. Har med hjälp av olika exempel försökt sätta ord på insikten om att ju mer vetenskaplig kulturvetaren är, desto mer problematisk framstår man som. Eftersom det finns så tydliga förväntningar på såväl forskaren som på resultatet och eftersom undersökningsobjektet är så nyckfullt uppstår ett dilemma. För när kulturvetaren, med vetenskapligt stöd i ryggen, tvärsäkert uttalar sig om tillvarons komplext motsägelsefulla karaktär, är det som att det spiller över på forskaren. Problemet, eller man ska inte se det som ett problem, utan som en inneboende egenskap i den värld som bebos av människor, förläggs hos forskaren. Paradoxalt nog leder detta till att kulturvetare får klä skott för kulturens svårhanterlighet.

Sådana tankar lever jag med, i dessa dagar av uppbrott. Sista dagen på jobbet, fysiskt närvarande på arbetsplatsen. Korridorerna ekar tomt. Inga studenter, och ännu inga kollegor. Sommaren har kastat grus i kunskapsmaskineriet, och akademikerna riktar sin uppmärksamhet åt annat håll. Studenterna jobbar, förhoppningsvis. Dröjer mig dock kvar i känslan. Är tröttare än på mången god dag, men vill inte riktigt släppa taget. Inte än. Och eftersom jag hittade en artikel som handlar om dels en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, dels ett ämne som knyter an till den kompetens jag upparbetat under mina år i akademin, fyller jag tiden av väntan på att dagens aktiviteter skall dra igång med reflektion, produktion av ord och förmedling av tankar.

Under Strecket handlar idag om Prekariatet, om boken med samma namn, skriven av Guy Standing. Det är stadsvetaren Sofia Näsström som presenterar boken, som ligger på mitt skrivbord och väntar på att bli läst. Tyvärr ligger den där tillsammans med en hel hög av andra böcker som också pockar på uppmärksamhet. Ett år fyllt till bräden har sitt pris. Tycker inte om att tappa kontakten med omvärlden, vilket jag gör när jag inte hinner läsa böcker eller under vissa dagar här under våren ens tidningen. Artikeln i SvD är därför välkommen, och boken verkar vara viktig. Den visar på varför tankarna och reflektionerna som inleder denna bloggpost är viktiga. Samhället och kulturen förändras snabbt i dessa dagar. Kanske som ett resultat av att den där omtalade jätteproppen Orvar har släppt sitt grepp. För nu borde det inte vara många fyrtiotalister kvar ute i arbetslivet. Kanske, jag vet som sagt inte. Men så mycket vet jag, att förändringstakten accelererat på senare tid. Standing ger mig svar på frågor jag inte visste att jag hade. Och så är det med kultur, insikt kommer i skov. Plötsligt ser man ett mönster i det som nyss var kaos och lösa iakttagelser utan samband. Näsström inleder också artikeln just så.

Fixeringsbilder har ofta en överrumplande effekt på betraktaren. Till en början tycks bilden framför oss obegriplig. Den framstår som ett virrvarr av pixlar, färger, former. Vi tittar på bilden, och trots försäkringar om att det finns ett motiv i synfältet ser vi det inte. Men plötsligt händer något. Bilden blir synlig, och vad som överraskar är inte själva motivet i sig utan den tydlighet med vilket det nu framstår. Varför såg vi inte detta tidigare?

Prekariatet handlar boken om. En helt ny klass som Standing menar går att identifiera i den nya värld som växer fram i kölvattnet av neddragningar, uppsägningar, projekt- och utvärderingsomvandlingar samt osäkerheten som följer på ekonomiseringen av snart sagt allt i samhället. Ingen är längre säker, vilket jag fått erfara här under våren. Tryggheten, den förlamande tryggheten som jag växte upp med och som till för bara några år sedan fortfarande fanns kvar, är idag i princip utraderad. Allas situation håller på att bli, som bokens titel indikerar, prekär.

Utmärkande för prekariatet är den osäkerhet eller ”prekära” livssituation som alltfler människor drabbas av i takt med att arbetet underställs marknadens principer. Om tillfälligarbeten och projektanställningar tidigare betraktats som ett tecken på avancemang, eller ett steg på vägen mot en ny karriär, menar Standing att det i dag är ett uttryck för en arbetsmarknadsrelaterad otrygghet. Att människor under olika skeden av sitt liv drabbas av ekonomisk osäkerhet är det få som skulle förneka. Men osäkerheten kan vara mer eller mindre politiskt konstruerad, och det är den systematiska och politiskt konstruerade osäkerheten som Standing med hjälp av begreppet prekariatet är ute efter att problematisera.

Man kan tycka att en plats som skolan och Universitetet skall vara en plats där det finns trygghet, för att kunskapssökande och utforskande av nya världar handlar om att sätta mycket av det som är viktigt i livet på spel. Finns ingen grundtrygghet vågar få söka sig ut i okänd terräng. Visst gör det ont när knoppar brister, skrev Boye, varför skulle våren annars tveka. Samma gäller för kunskapssökande, det gör ont att växa intellektuellt. Ändå tvingar landets forsknings- och utbildningsminister lärare och forskare in i ett ekorrhjul av allt brutalare konkurrens, för att det antas driva kvalitet. Ingen har tid att fråga sig om det stämmer, för alla har fullt upp med att överleva. Prekärt, det är vad det är.

Prekariatet saknar den ekonomiska och politiska frihet som följer med fast anställning och yrkestrygghet. Det kan handla om friheten att ta ett lån och planera för framtiden, eller friheten att säga ifrån mot en arbetsgivare som bryter mot lagstiftningen. Att ställa krav är att vara besvärlig, och har man inte fast tjänst är risken stor att man förlorar sitt arbete. Standing ger ingen exakt siffra på hur många som tillhör prekariatet, men han uppskattar att så mycket som en fjärdedel av den vuxna befolkningen i många länder i dag tillhör denna nya klass. Kärntrupperna består av migranter och ungdomar, och i det senare fallet handlar det om utbildade, internationellt beresta och självmedvetna ungdomar som hittills varit trygga i förvissningen om att de själva kan styra över sina egna livsprojekt.

Det som oroar mig mest tror jag är att ingen har frihet, och ingen kan styra över sitt livsprojekt. Inte ens den som lyckats bli rik eller som har makt har kontroll. Alla har kommit att underkasta sig ekonomins tvingande makt över tanke och handling. Politiker, företagsledare och forskare, det ser ut som de har makten, men i själva verket är det ekonomins inneboende lagar som styr. Och lösningarna som presenteras som verktyg för att möta problemen blir till bensin på lågorna. Först när vi fått upp ögonen för detta, och först många inser att grundtryggheten saknas, att alla sitter i samma osäkra och läckande båt kan något annat än det som idag presenteras som lösningar göras. Standings bok är viktig som ögonöppnare.

Om vi ska tro Standing är prekariatet inte bara en ny, utan också en farlig klass. Faran ligger i att om prekariatet inte synar orsakerna bakom sitt eget tillstånd och ser på vilket sätt det förenar dem med andra grupper i samhället löper de risken att falla offer för politiska demagoger. De kan lätt dras med av karismatiska ledare som profiterar på deras osäkerhet och latenta ilska, antingen genom att stödja främlingsfientliga budskap vilket leder till ett slags ”inbördeskrig” inom prekariatet eller genom att stödja en mer auktoritär ordning. På den här punkten är Standings budskap tydligt: vi står inför en framväxande klass av människor som saknar riktning och ideologisk hemvist, och hur politiker väljer att kanalisera deras oro kommer att bli avgörande för demokratins framtid.

Jag och du kanske inte tillhör prekariatet, inte idag i alla fall. Men vad händer i morgon, när vårt företag eller den organisation vi jobbar inom måste spara? Kan någon vara säker på något idag? Och vad händer om allt kan tas från alla? Risken är uppenbar att alla sluter sig och försvarar sig och de sina. Alla riskerar att vändas mot varandra, och då har vi inget samhälle längre. Det drabbar alla, direkt eller indirekt. Ingen tvekan om att det ser svart ut, nattsvart ibland. Men det finns hopp,och även om man inte håller med om allt som Standing säger så rymmer hans bok uppenbarligen en hel massa uppslag för vidare samtal om vår gemensamma värld. Det finns saker att göra, ingen tvekan om det.

Vad är då alternativen till infernopolitiken? Standing nämner flera saker: man kan rädda utbildningen från privatisering och avprofessionalisering, ta tillbaka det offentliga rummet, införa medborgarlön och skapa ett jämlikt medborgarskap för infödda och nytillkomna.

Ekonomiseringen är roten till det onda, som jag ser det. Jag har som bekant inga problem med pengar, och jag tror att företagande är viktigt för ett blomstrande samhälle där det finns mångfald. Men ekonomi skall vara ett medel, aldrig ett mål i sig. Och det är problemet med dagens samhälle, själva orsaken till att det går att identifiera ett prekariat. Men det finns även andra saker att ta tag i och tänka på nya sätt kring.

Det mest radikala förslaget handlar om hur man kan förändra arbetets roll i samhället. Människor jobbar i dag mer än någonsin. För projektanställda handlar det om att jobba kväller och helger för att hinna med den ökade arbetsbördan, och för arbetslösa handlar det om att söka jobb som inte finns. Standing ser paralleller till skämtet som cirkulerade bland arbetare i Sovjetunionen: ”De låtsas betala oss, och vi låtsas jobba”. I dag skulle skämtet kunna lyda: ”De låtsas skapa jobb, och vi låtsas söka jobben.”

Standing förordar en radikal omvändning i synen på vad som räknas som arbete. Att arbete inte går att reducera till lönearbete har kvinnor vetat sedan länge. Det finns nödvändiga sysselsättningar som utförs i det tysta, och genom att reducera arbete till lönearbete värdesätter man inte den tid som krävs för att upprätthålla samhällets andra offentliga och privata institutioner, såsom familjen, vänner, den lokala gemenskapen och samhället. Varför, frågar Standing, inte kalla det för arbete och bygga in det i vår yrkesidentitet?

Samhället är alla vi tillsammans. Kultur är resultatet av handlingar, kollektiva handlingar. Och handlingar ger alltid upphov till konsekvenser, som man kan gilla eller ogilla, välja att se eller förneka, men leva med dem får alla. Det är vad jag vet, det är resultatet av kulturvetenskaplig forskning. Kalla mig flummig, eller komplex, men detta är ett faktum.