Lågprisjakten blir vår död

Befinner mig i gränslandet, i mellanrummet mellan arbete och semester. Har svårt att ställa om. Har svårt att komma ner i varv, sover inte som jag vill och kan inte riktigt koncentrera mig. Det går inte att bara stänga av, eller byta från det ena till det andra. Vill skriva av mig lite, för att lättare landa, men hittar inget riktigt, viktigt att skriva om. Vill läsa, med finner inte ron och har svårt att välja vilken av alla böckerna jag ska börja med. Vill promenera, men vädret växlar. Har problem, men hoppas och tror att dessa är av övergående natur. Oroas ändå, över hur lätt man blir ett rö för vinden när den hårt reglerade vardagen släpper sitt grepp om en.

Nystar lite i tanken på detta med gränsen mellan arbete och fritid. Tänker på hur mycket utav livet som inriktas på arbete, och på hur mycket av fritiden som kretsar kring arbetet. I en värld som drivs mer av konsumtion än av arbete växer en annan etik fram, vilket Zygmunt Bauman skrivit mycket om under senare år. En otäck etik, som går ut på att pengar för pengarnas skull är det högsta goda. Allt mer tid i och allt fler aspekter av livet handlar om ekonomisk optimering. Lönen skall förhandlas, omkostnader sänkas och priser pressas. Överallt alltid går det att hitta något som är lite billigare, även under semestern. Allt mer av vår vakna tid går åt till att bevaka våra ekonomiska intressen. Konsumtionsetiken gör arbetet till fritid och fritiden till arbete, enligt logiken är det gratis, då är det du som är varan.

Det är inte hållbart, det sätt att leva som växer fram. Vi sitter alla fast i en låsning. Det blir uppenbart
under läsningen av den artikel jag fastar för på SvD, om Ryanair. Om det inte vore sant skulle man skratta åt alla galenskaperna som företagets VD strör om kring sig. Artikeln ger uttryck för ett slags frustande galenskap, en ursinnig jakt på marginaler och ökade intäkter. Paradoxalt nog gör man allt detta för att kunna sänka priserna så att kunderna skall bli fler och stordriftsfördelarna skall kunna pressa priserna ytterligare. Jag ser här ett spel där alla är förlorare. Kabinpersonalen, flygplatserna, passagerarna, samhället och även företagets VD och ägare. Ingen har något att vinna på den strategi man anammat på Ryanair och liknande bolag.

Lågprisbolaget har precis beställt 175 Boeing 737-800 flyg. Beställningen till Boeing är den största någonsin från ett europeiskt flygbolag – men O'Leary är ändå inte helt nöjd. Varken Boeing eller Airbus kunder erbjuda honom fler säten, skriver CNBC.

Det faktum att Boeing kunde erbjuda nio fler säten, 189 jämfört med Airbus 180, ska ha varit avgörande för valet av flygleverantör.

När priserna pressats och det nya antalet säten blivit standard över hela linjen, vilket det kommer att bli om jakten på låga priser fortsätter, kommer alla flygresenärer att bli förlorare. Är det värdigt, för någon, att packas som sillar i ett plan utan service och kanske till och med utan toaletter? O'Leary anser tydligen det, eller han visar snarare att han bara bryr sig om en enda sak: Pressa priserna, till varje pris. Inget gott kan komma ur den utvecklingen. Alla, utom möjligen cheferna på bolaget har något att vinna på att underkasta sig det som alla tvingas till, för att få ta del av de lockande låga priserna. Passagerarna, i lika hög grad som personalen, drabbas. Allt för att man ska tjäna några hundralappar. Är jag ensam om att se föraktet som jakten på pengar leder till och bygger på?

– De har sina säkerhetsförordningar och teknikproblem, men jag förstår inte vad problemet är. För mig är det enkelt: ta ut några toaletter och sätt in extra stolar. Det kan göras idag, säger Michael O'Leary till CNBC.

Ryanairs betalknep blir allt mer aggressiva. Först införde flygbolaget avgift för bagaget, sedan en avgift för ej utskrivna boardingkort – och 2009 kom uttalandet från O'Leary att man funderade på att införa myntlås på planens toaletter.

När säkerheten blir ett hinder i vägen för ökad vinst, då har vi alla ett problem. När detta tänkande sprider sig i branschen, vilket det gör när allt fler väljer flygbolag efter priset, drabbas även dem som vill betala vad det kostar att upprätthålla ett långsiktigt hållbart flygnät. Och när allt fler underkastar sig omaket att bli behandlad som svin, bara för att tjäna någon tusenlapp växer föraktet och misstänksamheten i samhället. När alla ser sig som vinnare, vilka kommer att tjäna på de hopplöst oförlåtande reglerna, blir alla förlorare. Det som ser ut att vara en vinst blir en dyr förlust.

Michael O'Leary säger att han har förbjudit inköp av pennor till kontoren eftersom man ändå kan få dem gratis på hotell.

Caroline Green, chef över flygbolagets kundservice, säger att det inte är något påhitt från VD:ns sida, utan att det faktiskt stämmer.

– Den historien är sann. Vart vi än går så försöker vi plocka på oss saker från mötesrummen. Det är en del av företagskulturen, säger hon till BBC.

Detta säger allt om företag som Ryanair. Företagsidén och affärsmodellen går ut på att någon annan ska betala. Denne andre, det är vi, det är vårt samhälle och det är våra barn. Om det låter för bra för att vara sant, då är det nästan alltid det.