Hjörne och Selimovic, som goda liberaler, pekar på individen och lyfter fram människor som lyckats, i syfte att använda dessas upplevelser för att underbygga sin tes om att diskriminering inte är strukturell. Jonas Hassen Khemiri å sin sida menar att diskrimineringen är strukturell och att den drabbar enskilda individer. Och där står man. Båda sidor mobiliserar anhängare och slipar sina argument samt lyfter fram exempel som stöder deras uppfattning.
Politikerna går som katten kring het gröt för att i möjligaste mån undvika att förknippas med SD, och delar av medierna gör samma sak. Läget är strikt polariserat och det finns inget utrymme för nyanser. Det samtalas inte om denna fråga, här är det antingen eller som gäller, antingen är diskrimineringen strukturell, eller så är den individuell. På denna fråga finns idag endast ett, och ett enda, godtagbart svar. Det bästa svaret. Och frågar man liberalerna Hjörne och Selimovic är svaret givet, individer är det som diskiriminerar och som diskrimineras, och följaktligen är grundproblemet att individer erkänner sig diskriminerade och därigenom låter strukturer hålla dem nere. Ser man så på problemet stavas lösningen: Empowement, vilket är Hjörnes förslag även om han inte nämner det ordet.
Jag avskyr att ungarna känner sig som offer. Man måste känna att man har sitt öde sina egna händer. Annars är det kört, säger Katrin Hakopian som är chef för Fryshuset i Göteborg.
Katrin är själv uppvuxen i Iran, av armenisk härkomst och kom till Sverige som 20-åring.
Hon är kritisk mot synen att den så kallade strukturella rasismen i Sverige dömer invandrare till misslyckande och ständigt utanförskap.
– Det finns mängder av invandrare som lyckats väl och det är viktigt för de unga att se det. Det finns många unga med invandrarbakgrund som har starka ambitioner och är mycket duktiga i skolan. Därför kommer mycket att se annorlunda ut i Sverige om tio år, menar Katrin Hakopian.Försvaret för ståndpunkten går ut på att hitta lyckade exempel, och ju fler sådana man hittar desto starkare blir testen, att diskriminering är ett påfund som kommer uppifrån och som saknar stöd i människors levande liv. Individer har makten att förändra, och det är den enda lösningen som fungerar. Enligt Hjörne, som fortsätter.
Så här skriver Fryshuset själva: "Vi skapar gemenskaper där unga syns, hörs och räknas. Fryshusets verksamheter sträcker sig i dag från kultur och nöjen till projekt. Fryshuset vänder sig till unga och fokuserar särskilt på dem som lever i utanförskap. Vi tror att alla kan lyckas och är värda en chans till." Fryshuset startade i Stockholm 1984 och finns i dag också i Malmö och Göteborg. 2005 kom Fryshuset till Göteborg. Göteborgsverksamheten den snabbast växande och har i dag 22 anställda i nyligen invigda lokaler i Kviberg.Detta mitt inlägg skall inte läsas som kritik mot Hjörne eller Selimovic, även om jag försvarar tanken om att diskriminering bäst förklaras genom hänvisning till strukturer. Det är så klart lovvärt och bra det som sägs, och ingen gynnas av att bli betraktad som ett problem. Jag håller alltså med liberalerna i att individer alltid har ett ansvar och att det alltid finns vägar ut, att det spelar roll vad man gör och hur man tänker. Men jag håller inte med om att ett strukturtänkande nödvändigtvis leder till att individer betraktas som hjälplösa offer eller problem.
Fryshuset i Göteborg arbetar med allt från jobbcoachning, utbildning, kulturverksamhet, nattvandring. De hjälper unga att söka jobb och arbetar mot hedersrelaterat våld.
Själv är jag engagerad i en "ideell förening för mångfald" som heter Öppet Hus. Där försöker vi öppna dörrar till arbetslivet, främst för unga med invandrarbakgrund, genom att ordna mentorer och praktikplatser, intervjuträning och mycket annat som kan underlätta för ungdomarna att få jobb.
Gång efter annan säger de unga till oss att "ni måste se oss som en resurs, inte som ett problem - för vi kan och vi vill".
Man skall inte förneka förekomsten av rasism, diskriminering eller utanförskap eller problemen med att ha "fel" namn när man söker jobb. Men det betyder inte att alla är rasister.Hjörne har visat var han står och hur han tänker, och han har också lyft fram egna exempel som stödjer hans tes. Han har därigenom visat sig vara en kraft att räkna med i debatten. Dels är det Selimovic som ska försvaras, dels ståndpunkten om att allt utgår från individen.
– Ungdomarna får aldrig förlora hoppet, sa Katrin Hakopian.
Det är det som debatten mellan författaren Jonas Hassan Khemiri och teatermannen, FP-politikern och statssekreteraren Jasenko Selimovic i grunden handlar om: Finns det hopp eller är rasismen strukturell och utanförskapet permanent och allomfattande?
Det här är bakgrunden: [fast den utelämnar jag här. Den som är intresserad eller som inte känner till den kan läsa hela ledaren på gp.se]
Som svar fick han en flodvåg av kritik, beskyllningar och tillmälen. Men Jasenko Selimovic viftar aldrig bort Khemiris upplevelser eller bagatelliserar diskrimineringen i samhället. Han erbjuder bara en annan bild än den ständiga hopplöshetens och oundviklighetens "lågintensiva förtryck".Selimovic och Hjörne är tydliga med att de respekterar Khemiri, vilket ligger helt i linje med deras grundläggande syn. Men Khemiris tolkning av läget erkänner man inte, vilket också är helt följdriktigt. Men är det självklart att ett fokus på och uppmärksamhet av strukturer leder till hopplöshet och förtryck för individer? Leder accepterandet och erkännandet av strukturer nödvändigtvis till att individen förlorar lusten att leva? Det är inte så jag ser på strukturer, för strukturerna jag har sett är aldrig tvingande och fasta. Strukturer skapas i och genom aktiva handlingar i vardagen, av individer. Strukturer, menar jag, och även Khemiri, är resultatet av kultur eller levande erfarenheter. Med en sådan syn öppnar man upp för andra lösningar än individuella. Och detta vet naturligtvis även Hjörne och Selimovic, att det finns en hel massa exempel på individer som delar Khemiris erfarenhet. Individer som känner kämpar och gör allt som står i deras makt, men som ändå inte lyckas. Hur förklarar man deras erfarenheter, om allt utgår från individen? Det skulle jag vilja samtala med Hjörne om, för han har inte fel i sak, men han väljer att beskära bilden till sin fördel. Och den frågan eller inbjudan till samtal riktas även till Khemiri, som gör samma fel, även om hans syn på problemet är mer inkluderande. Åter till Hjörnes text.
Men Jasenko Selimovic svarade igen, i en i mitt tyckte, lysande text i Svenska Dagbladet i måndags. Han frågar alla debattörer som vägrat se vad han egentligen skrev: "Hur kan ni ta er frihet att trampa på det jag känner? Ja många av oss känner tacksamhet. Spotta inte på det... Därför var ni också provocerade av min berättelse. Där kom en invandrare som sa att allt inte är så hopplöst som ni säger, att rasistiska strukturer är inte övermäktiga, de finns, men vi kan. Det går. Klappa oss inte på huvudet, förminska oss inte. Vi är inte de evigt svaga. Allt vi behöver är lite tid."
Jag lärde känna Jasenko Selimovic när han var framgångsrik chef på Göteborgs Stadsteater. Han lämnade Göteborg och blev ansvarig för Radioteatern. 2010 blev han folkpartistisk statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet. Jasenko är en begåvad, spännande och dessutom trevlig person. Jag minns att jag verkligen kände att Göteborg blev fattigare när han lämnade staden. Jasenko är en av de många "nya svenskar" som berikat och öppnat vårt land, gjort oss bättre rustade att första vår omvärld och förvandlat ett homogent land till ett mer kosmopolitiskt.Vad är det som gör att Hjörne måste framhålla att han känner Selimovic, liksom även Selimovic gjorde när han svarade Khemiri? Vem är det man talar till när man påpekar att individen är "begåvad, spännande och dessutom en trevlig person", vad är det som är så hotfullt med strukturer att individuella egenskaper måste fokuseras och lyftas fram i en debatt som handlar om diskriminering? Vad är det man är rädd för när man skriver som Hjörne och Selimovic? Vari ligger hotet? Detta kan tolkas som ett narcissistiskt drag, ett uttryck för jaglojalitet. Jag, jag, jag och allt det som är mitt måste värnas till varje pris. Och om samhället värnar det som är vårt, då förlorar jag en del av det jag skulle kunna tillskansa mig om jag bara fick friheten att göra som JAG vill och kan. Vad är det för underliggande människosyn som finns här mellan raderna egentligen? Strukturer får kraft genom att uppmärksammas, och detta hotar individen, därför förnekas dem istället.
Hur menar Hjörne och Selimovic att förnekande av strukturer löser det underliggande problem som även de erkänner? Jag förstår inte hur deras förslag på lösning, empowerment och mer uppmärksamhet på individen blir en lösning på samhällets problem. Rasism och diskriminering ser jag som ett kollektivt problem, som vi alla, tillsammans har ett ansvar för. Utan kollektiva lösningar och utan erkännande av att detta är ett komplext problem som finns och verkar på OLIKA nivåer finns ingen varaktig lösning. Individer finns och bör uppmärksammas, men det gör även strukturer.
Paradoxalt nog ser och erkänner även Hjörne och Selimovic strukturer, fast de väljer att klä dem i andra ord, men nog är det strukturer som lyfts fram när man talar om Sverige som en plats med förhållandevis lite rasism.
Jasenko skriver i en av sina artiklar att han tackar alla dem som "dagligen gör detta land till en mindre rasistisk plats att leva på, som hjälper flyktingar och bryr sig mer om dem än sina egna tweets". Jag säger till Jasenko och alla er som dagligen berikar detta ert nya hemland, som gör det mer det mer spännande, öppet, mångfacetterat och tolerant: Ett uppriktigt tack från mig.Hjörne tackar de andra. Storsint av en etnisk svensk som gynnas av strukturerna han inte vill erkänna, för erkände han dem skulle hans självbild rubbas. Om det finns strukturer som hjälper vissa och hindrar andra, då måste man se på individen på andra sätt. Och det är naturligtvis smärtsamt, vilket synen på kvotering till maktpositioner i näringslivet visar med all önskvärd tydlighet. Där står de underordnade på rad för att påpeka att de hellre står utanför än kvoteras in, för de förstår maktens verkan. Kvinnorna som värnar sin egen framgång, vilken de fått genom att vara så ini helvete dugliga, på bekostnad av andra kvinnor är genom sina individuella handlingar med om att upprätthålla de strukturer som gör att män kan kvoteras in i parti och minut utan att någon höjer på ögonbrynen.
Här borde samtalen om diskriminering ta sin utgångspunkt. Samtal som borde handla om individens roll i upprätthållandet av strukturer, som naturligtvis inte är tvingande. Strukturer är resultatet av handling, kollektiv vardaglig handling, levande erfarenhet. Strukturer kan alltid brytas av individer med exceptionella egenskaper och unika begåvningar, och sådana individer fins det många av. Hassen Khemiri är en sådan individ, som nått framgång, men som ändå ser strukturerna vilka han brutit igenom. Khemiri är tacksam för att han hade vad som krävdes, men ser samtidigt att det är många som inte har hans begåvning och stryka.
Jag har kämpat hårt för att komma dit jag är idag, men jag ser också att det inte har varit en nackdel för mig att vara etnisk svensk man. Jag ser strukturerna, och kämpar mot dem dagligen och jag gör vad jag kan för att ändar på dem. Jag använder inte min framgång som bevis på att alla kan lyckas, för alla kommer aldrig att kunna lyckas. Världen fungerar inte så, den består av individer men dessa är organiserade i enlighet med strukturer, och strukturer skapas genom att människor lever sina liv i samhället. Bara för att strukturerna inte syns med blotta ögat betyder inte att de finns, och bara för att det finns individer som lyckats bryta sig loss från dem betyder inte att man inte behöver ta dem i beaktande när man samtalar om kulturen som vi människor skapar tillsammans.
Min syn på individen går ut på att hen skapas diskursivt. Jag är ett resultat av kollektiva processer, en konsekvens av gemensam tillblivelse. Jag är en position i ett strukturellt system som går att förändra. En annan värld är möjlig, om tillräckligt många vill och är beredda att omorganisera sin vardag. Då kommer andra strukturer att skapas, som är lika starka och reglerande som dagens, men med andra konsekvenser. Frågan handlar med andra ord inte om ANTINGEN strukturer, ELLER individer, utan om individens roll i skapande och upprätthållandet av strukturer.
Avslutar med att rekommendera en blogg som skrivs av en klok individ som jag respekterar. Hen är posthumanist som jag, och ser både strukturer och individer. Bloggen handlar om makt, och ger oss verktyg för och ingångar till SAMTAL om den enormt viktiga frågan om vad diskriminering är och hur problemet kan lösas. Rasens materia heter bloggen. Läs den Hjörne, Selimovic och alla andra som tror att individen hotas om hen tar ordet struktur i sin mun. Där finns massor av kloka tankar.
Frågan om vilken kritik som är möjlig och vad kritiken leder till, befäster och förändrar, funderar jag på. Jag tror inte man kan förutse vad någon kritik leder till. Men man kan tänka på olika sätt att framföra kritik, med det för ögonen att det är rätt svårt att framföra en kritik som flyttar själva utgångspunkterna och riktningen för det som är under kritik. Själva den utdragna debatten om diskriminering (och var diskrimineringen sker, om det är i den som diskriminerar (och behöver tillrättavisas) eller i den som diskrimineras (och behöver "empowras")) är väl i sig ett argument för strukturers makt, annars var väl debatten avslutad för länge sen. Vad är det för en struktur som gör att man verkar stampa på mer eller mindre samma ställe? Kanske att det verkar som att det nödvändigtvis skall vara någons fel; att berättelsen är strukturerad med ett sådant slut och kanske överhuvudtaget ett krav på ett "slut".
SvaraRadera..sådana här debatter verkar i övrigt(ofta?)bli till abstrakta frågor som handlar om tro: "tror du på strukturer eller individer" eller om "struktur" (i sig, vad nu det är?) är bra eller dåligt. Å andra sidan sker det också (och ofta samtidigt) att man tar fasta på detaljer, som kan kännas igen som "bevis", och tänker sig att de är direkta avspeglingar av något "större". Genom att eliminera vissa uttryck (och på ett annat plan, de individer som producerat uttrycken) tror man sig eliminera "det större" (som ibland kallas struktur). Jag tycker det ser ut som en förklaring med hänvisning till strukturer, som tillmäter de strukturer man å ena sidan menar är så mäktiga, väldigt lite kraft.
SvaraRaderaKloka ord som vanligt Ann-Helen, och jag håller med om detta att kritik som syftar till att utse en syndabock inte är speciellt konstruktiva. Vill man verkligen förstå problemet
SvaraRaderakrävs en annan ingång, som mer syftar till att mötas och lyssna. Det blir som du också skriver alldeles för lätt till debatter. Intressant med tankarna om tro, att det ofta handlar om att tro. Får lite vibbar till vetenskapskrig på 1990-talet, då det var diskurs mot biologi. Inte så konstruktivt, alls. Polariseringen ökar, och därigenom blir det svårare att mötas och gemensamt bygga upp en förståelse som båda sidor kan ha nytta av.
Ja, jag tror att vi har att göra med mycket fler trosfrågor än vad vi kanske... tror. Man kan ju se det som att det är nödvändigt att tro på något, för att överhuvudtaget uppbåda energi att göra något. Så att tro är livsviktigt. Alla vill väl också känna sig sedda och förstådda av andra, eller någon annan. Kanske via sin tro, som en kanal? Här kan det bli krock. Utifrån kan det se ut som en evinnerlig rundgång av en debatt, och kanske debattörerna själva tycker det är tröttsamt. Å andra sidan finns det väl också något hoppingivande i själva engagemanget. Men det är synd om det bara leder till en ökad polarisering, för så skulle det inte behöva vara.
SvaraRadera