Bloggpost 1300

Detta blir den 1300de bloggposten sedan starten. Brukar göra ett slags avstämning vid var hundrade post, för att stanna upp och reflektera. Vart är Flyktlinjer på väg, och hur ser jag på uppdraget? Räknar man från det att jag började skriva på allvar är detta den längsta tidsrymden mellan två sådana avstämningsposter. Det har tagit nästan 100 dagar att skriva 100 bloggposter, och så lite har jag inte skrivit tidigare. Detta beror på olika saker, dels på en enorm arbetsbelastning, dels på att jag börjar få lite svårare att hitta uppslag att skriva om. Vill inte upprepa mig, allt för mycket. Dels beror det på att jag antog utmaningen #blogg100, som förde in ett moment av tvång i skrivandet. Det var en ny känsla. Helt plötsligt fanns det ett krav att skriva, vilket påverkade lusten och gick ut över inspirationen. Trodde inte det skulle bli så, men det var en nyttig erfarenhet. Jag har svårt för krav. Fixar inte det. Måste vara fri för att prestera. När jag får göra som jag vill då blir jag kreativ och det finns nästan ingen gräns för hur mycket jag har kunnat skriva. Nu blev det ett tvång, samtidigt som arbetsbelastningen var stor. Inte bra, men nyttigt.

Bloggandet är en viktig del i mitt liv, det har blivit en ritual som ger dagen stadga. Och skrivandet utvecklar tänkandet. När jag sätter ord på tankarna får jag syn på dem, och det utvecklar tänkandet. Ofta vet jag inte vad jag ska skriva om, men jag sätter mig ner ändå och bara skriver. Det brukar ofta hända något då, när orden dyker upp på skärmen. Det finns nästan alltid något att upptäcka och söka sig vidare till för att utveckla. Saker jag trodde jag visste visar sig vara svåra att försvara, och annat jag trodde jag hade koll på tvingas jag inse att jag fått om bakfoten. Flyktlinjer är mitt andra universitet. Här lär jag mig det jag behöver kunna på andra ställen i akademin.

Under året som gått har jag insett att Flyktlinjer kan fungera som barnkammare för böcker. Ser åtminstone två böcker till ligga på lur här mellan posterna. En bok har redan extraherats härifrån och finns dels i ett worddokument på hårddisken, dels i en pappersversion som jag läser i och lägger till samt drar ifrån. Böcker är något annat än bloggtexter. Därför går det inte bara att ta något härifrån och skriva ut det, så blir det en bok. Det kräver ganska mycket arbete och intellektuell möda att översätta och förädla bloggposter till boktext. Trodde jag skulle ha ett klart manus innan sommaren, men jag tvingas inse att det inte är möjligt. Siktar på augusti istället. Skrivandet måste vara lustfyllt, det får inte bli ett tvång. Dessa två saker har jag lärt mig under våren här. Nyttig kunskap. Viktig insikt.

Flyktinjer och bloggandet ser jag som ett sätt att upptäcka kultur. Ett sätt att undersöka det som alla är en del av och genom handling i vardagen är med om att skapa. Bloggande är inte bara ett sätt att förmedla tankar och kunskap om kultur, det är lika mycket ett sätt att bygga upp en förståelse för kulturen. Ett sätt att få syn på det som till vardags är osynligt. Fick en text publicerad på det temat under hösten 2012. Den är ett slags koncentrat av mina motiv för att blogga. Delar av den artikeln har publicerats på Flyktinjer och tankarna har på olika sätt figurerat här, citaten är de gamla vanliga. Ändå är texten ny. Tänker att någon kanske kan ha nytta av den, och avslutar därför denna avstämningspost med att återge den. Det är en kort artikel, ett snabbt inspel i ett samtal som jag hoppas kan fortsätta länge. Här och på andra ställen.

"Konturer till en nomadologisk kulturanalys" heter artikeln, och den finns publicerad i tidskriften Kulturella Perspektiv, som jag gärna gör lite reklam för. Återkommer med ett avstämningsinlägg när det är dags att skriva post 1400, men det blir först i höst. Under sommaren sjunker intensiteten, för att bibehålla lusten. Då skriver jag inte varje dag, bara när lusten att uttrycka tankar infinner sig. Men än finns det arbete kvar. Uppsatser att handleda och examinationer. Undervisning och schemaläggning. Några veckor till, sedan. Oj vad skönt det ska bli. Semester, ledighet. Vila, återhämtning.

Konturer till en nomadologisk kulturanalys

Contors for nomadological Cultural Studies

Abstract: This article draws up some lines and puts forward thoughts about blogging as a way to develop and make Cultural Studies more up to date, both with society and with recent theoretical insights about culture. The objective of this text is to inspire fellow academics to start blogging about their work and to use blogs as a two way tool for both communication and investigation, and to elaborate on some prerequisites for nomadological Cultural Studies.

Key words: Deleuze, blogging, conversation

Kultur är kollektiva, icke-linjära processer av tillblivelse, vilka inbegriper allt och alla. Inte bara människor, utan även tankar och ting är delar av, interagerar och blir ömsesidigt till i processen. Filosofernas Gilles Deleuze och Felix Guattari (2003:379f) nomadologiska ansatser har jag använt som inspiration för att utveckla en interagerande metod för att samtidigt både undersöka kultur, och kommunicera resultaten i det omgivande samhället. Deleuze och Guattari utgår från att, ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” För att undersöka kultur med sådana utgångspunkter måste forskaren befinna sig i rörelse, ständigt kommunicerande med såväl allmänheten som vetenskapssamhället. Nomadologisk kulturforskning handlar om interaktion, i realtid, om att kasta sig ut i floden av rörelse och flyta med i strömmen av händelser. Och det underlättas om kommunikationen av vetenskapliga resultat sker via en regelbundet uppdaterad, interaktiv blogg. Kultur handlar om ömsesidig tillblivelse och går aldrig att fånga och beskriva i detalj. Vetenskapen har heller inget tolkningsföreträde, alla sådana mål och ambitioner måste överges om kulturanalysen ska bli nomadologisk. Kunskap om kultur är en kollektiv angelägenhet som varken kan eller får stanna inom akademin. Kultur är per definition delad och kulturvetare borde därför engagera sig mer i tillblivelsen än ställa sig vid sidan av. Konkret och handgripligen. Det underlättas om bloggformatet används simultant för att både kommunicera resultaten av det vetenskapliga arbetet och för att dra på sig reaktioner som kan utgöra underlag till vidare analys och fortsatt kommunikation. Att blogga är att vara i rörelse, tillsammans med sitt studieobjekt. Sista ordet är aldrig sagt, i någon fråga som rör kultur. Bloggande, nomadologiskt inspirerade, kulturanalytiker är således ute på never ending fieldworks.

För att tillvarata potentialen hos nomadologin finns en poäng att göra som Deleuze och tänka på kulturvetenskap som ett slags samtal (Jfr Deleuze & Parnet 2002:1ff).[1] Samtala bör man enligt Deleuze göra i mycket högre utsträckning än vad man gör, istället för att diskutera. Skillnaden mellan samtal och diskussion är fundamental. Diskussion syftar till att komma fram till något bestämt och till att utse en vinnare. Diskussioner underblåser därför tendenser till makt, eftersom målet är att nå ett avslut. Samtal däremot handlar lika mycket om att lyssna som att tala. Samtalets mål är att utbyta tankar, om att interagera och om att verka för att uppnå ett gemensamt mål, tillsammans. Förståelse för kultur bör öppna upp, inte stänga in, bestämma eller låsa fast. Och för detta ändamål passar bloggen väl. Flyktlinjer (som är namnet på min blogg) har som ambition att sprida kunskap samt att främja samtal och interaktion kring kultur. Publicering i smala, internationella, referee-granskade, vetenskapliga publikationer gör det inte. Inom akademin är debatter vanligare och anses finare än öppna och förutsättningslösa samtal. Och över 1000 bloggposter är inte värt ett vitten i jämförelse med en enda vetenskaplig artikel. Besluten om att det är så det ska vara är kontingent och har liksom all kultur vuxit fram i och genom interaktion mellan aktörer med olika intressen och grader av makt och inflytande. En annan akademi är möjlig, om tillräckligt många vill och ser värdet av det.

Världen och verkligheten förändras inte linjärt, och därför menar jag med Deleuze att, ”alla missuppfattningar är bra, givetvis under förutsättning att de inte är tolkningar utan avser användningen av [vad man nu studerar], att de ökar användningen, att de skapar ytterligare ett språk inom dess språk” (ibid). Bloggen är som klippt och skuren för att främja uppkomsten av missuppfattningar som kan leda till samtal om och i förlängningen reell förändring. En nomadologisk förståelse för kultur handlar om att göra sig öppen för de flyktlinjer (konstruktiva möjligheter) som hela tiden uppstår överallt men som det kan vara svårt att upptäcka om man utgår från en konventionellt akademisk syn på kunskap. För att öka möjligheten att upptäcka flyktlinjerna, när och där de uppenbarar sig måste man sluta,

söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en. (Deleuze & Parnet 2002).

Här som på många andra ställen i Deleuzes och Guattaris gemensamma produktion är det vad som sker i mellanrummen mellan de berörda parterna som lyfts fram och betonas, det som uppstår inom ramen för förutsättningslösa samtal där tankar och idéer ohejdat kan tumla runt, konfronteras med andra tankar och sättas i rörelse. Det är i mellanrummen som det oväntade står att finna, som flyktlinjer uppstår. Och detta inser och upptäcker man enklare om man tillåter sig att vara nomadologiskt öppen och prestigelös. 

Kulturvetenskapliga texter kan och bör därför provocera mottagaren till egna tankar, till att tänka nytt om och tänka förbi det givna, snarare än bestämma hur det är. Nomadologisk kulturanalys handlar om att främja ny-tänkande genom att upprätthålla arenor för samtal. Nyttan med kulturvetenskap kommer till sin rätt först i mötet med andra kompetenser och kulturforskaren tvingas genom bloggandet till interaktion med dem forskningen handlar om och berör. 

Konturerna till en sådan vetenskap kan ritas upp med hjälp av ett citat från Deleuze, där han talar om sitt mångåriga samarbete med kollegan Felix Guattari. Citatet fungerar som programförklaring för Flyktlinjer, och det illustrerar vad jag menar att bloggande kan hjälpa kulturvetare att uppnå.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade framför allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig. (Deleuze & Parnet 2002).

Nyckeln till framgång är något så enkelt och samtidigt svårt som en plats för egalitära möten mellan kulturforskaren och dem de vetenskapliga rönen angår. För att det hela ska fungera och för att främja samtal måste det vara en plats med högt i tak där många kontinuerligt och prestigelöst kan utbyta tankar och föra förutsättningslösa samtal kring hur man bäst utnyttjar resurserna och kompetenserna som man sammantaget förfogar över. Via bloggen undersöker kulturvetaren inte bara kulturen, hen är samtidigt aktivt med i skapandet av kultur. Detta ser jag som en väg framåt för kulturvetenskapen, ett nödvändigt steg om Etnologi och andra humanistiska ämnen inte skall bli obsoleta, för att avsluta med ett medvetet provokativt uttalande, som jag gärna samtalar vidare om på flyktlinjer.blogspot.com

Referenser

Deleuze, Gilles & Guattari, Felix, 2003. A Thousand plateaus. Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis, London: University of Minnesota Press.

Deleuze, Gilles & Parnet, Claire, 2002. Dialogues II. New York: Columbia University Press.

---

[1] Artikeln är resultatet av ett av Deleuzes möten med intervjuaren Claire Parnet (Deleuze & Parnet 2002:1ff), och finns översatt till svenska i tidskrifterna Glänta och Ailos gemensamma Deleuzenummer från 2003/2004. Översättningarna av denna text är gjorda av Kristina Ekelund och är också hämtade därifrån.