Freud, Nietzsche och alla vi andra

Plötsligt händer det. Rätt som det är finns den eller det bara där, uppslaget att tänka vidare kring, ingången till tankar, inspirationen. Jag är inte på jakt efter saker att skriva om här på Flyktlinjer, men jag är öppen för intryck och alltid redo. Finner vila i tankeflödet, och ro i det faktum att här finns en plats att fånga tankens flytktighet, ett ställe att återvända till för att återupptäcka orden och för att inspireras igen. Ett ständigt, interaktivt flöde. Interaktion, utbyte, tillblivelse. Om det handlar livet, och vetande. Där vill jag vara. Är jag. Idag hände det. Jag vände blad i morgontidningen. Dagens Under strecket hade en rubrik som fångade mig: "Gapet mellan Freud och Nietzsche", och sedan var jag fast.

Artikeln är skriven av Ruth Lötmarker och den handlar om den franske filosofen Michel Onfrays projekt, som går ut på att skriva en filosofisk mothistoria. Hade tidigare bara hört hans namn, men här fick jag mer information. Intressant, nej fascinerande livslopp. Inspirerande.

Bland nu aktiva franska filosofer är Michel Onfray den som tydligast velat förverkliga ett filosofiskt ideal som livsstil. Efter att ha avlagt en kvalificerad universitetsexamen valde han inte att göra en universitetskarriär utan undervisade i 20 år vid ett tekniskt gymnasium i sin normandiska hemstad Argentan. Han ville ge praktiskt inriktade ungdomar en möjlighet att reflektera över livsfrågor som berörde dem.

2002 återupplivade han en gammal fransk idé om ett folkuniversitet, i Caen, öppet för alla, ideellt drivet, utan någon typ av examina. Numera odlar han även sin trädgård, i konkret, hedonistisk bemärkelse. Ett smakens universitet lär ut allt om sinnlig njutning.

Om denna typ av människor vore vanligare i det svenska samhället och den svenska skolan funnes inga problem relaterade till utbildning och kunskap. Här tror jag kärnan till problemen finns, faktiskt. Vi lever i en bildningsfientlig tid, där den enda kunskapen värd namnet är den som leder till kortsiktig ekonomisk vinst. Det talas i regeringen om att man har en kunskapslinje, men allt man talar om är form, form, form. Resultatet tänker man sig, kommer som en brev på posten. Kunskap fungerar inte så. Kunskap är ingen produkt, som kan beställas fram. Kunskap är likt flyktlinjer, en nåd att stilla bedja om. Vetande är en ömtålig process, utan garantier. En upptäcktsfärd med stor risk för misslyckande. Framgång i sökandet kan aldrig garanteras. Därför handlar skoldebatten inte om något annat än politikernas vilja att nå uppmärksamhet. Och kunskapen, den alla säger sig värna, blir förloraren. Först när ett nytt samhälle skapats, ett samhälle där kunskap och lärande gjorts till det högsta goda och där pengar och form är medel för det högre målet, bildning. Först där och först då kommer resultaten i skolan att förbättras. Det behöver inte ta speciellt lång tid, det är bara ett politiskt argument för att få fortsatt förtroende. Några snabba lösningar finns dock inte.

Inser detta under läsningen. Inte för att texten handlar om den svenska skolan och rådande politik, utan för att textens tankar leder mig i den riktningen, för att det är där jag befinner mig, det är detta mina tankar är upptagna med just nu. Det är i mötet mellan understreckarens innehåll och mig som person med en unik livshistoria som kunskapen uppstår och insikt skapas. Onfray och Lötmarker informerar mig inte, de väcker mina tankar. Och så är det med lärande och bildning, det är inga mål, utan processer. Den insikten saknar politikerna som uttalar sig om skolan, och även många som debatterar skolan.

Resultatfixeringen leder till att fokus riktas mot fel saker. En annan väg att gå är att göra som Onfray, att skapa en skola som drivs ideellt, utan examina. En skola med kunskap och lärande i fokus, i stället för betyg och rankingposition. En skola vars enda ansvar är de kunskaper man utvecklar, förvaltar och erbjuder. Skolan kan och bör inte ansvara för lärandet. Det måste vara samhällets ansvar, föräldrarnas och elevernas. Annars fostras inga studenter, som kan axla ansvaret som högre utbildning kräver. En skola som inte har prestation som högsta prioritet är en skola där man kan koncentrera sig på kunskapen. Och kunskap växer ur hårt arbete, till exempel med klassiker som Nietzsche och Freud.

Med tanke på att Nietzsche, efter sin död 1900, har gett upphov till många skilda tolkningar, är det av vikt att se vad Onfray tar fasta på hos denne filosof. Hans tankevärld innehöll, enligt honom själv, ett sprängstoff som skulle undanröja den gamla världen. Ingen hade före honom insett att vårt tänkande är förankrat i det som förmedlas av våra sinnen. Vår livshistoria förklarar vår syn på världen. Alltsedan Platon är det de abstrakta begreppen och senare kristendomens andlighet som har styrt vårt tänkande, utan samband med vår kroppsliga verklighet. Det är hela den filosofiska traditionen Nietzsche gisslar.

Läs igen det som står i mitten av citatet, "Ingen hade före honom insett att vårt tänkande är förankrat i det som förmedlas av våra sinnen." Tanken och följaktligen även kunskapen är oskiljbar från det subjekt och hela dess livssituation som hen finns i. Kunskap är som sagt ingen produkt som kan måttbeställas och upphandlas enligt principen lägsta pris. Kunskap har med livet att göra, och i en värld med växande klyftor kommer dessa även att visa sig i kunskaperna hos befolkningen. Det är ett önsketänkande att tro att skolan radikalt skulle kunna ändra på detta. Lärande och liv är två sidor av samma sak. Förstår vi det kan både politiken och skolan förändras snabbt, och då kommer kunskapen att hamna mer i centrum. Det finns inga enkla lösningar, men det behöver inte vara svårt.

Fler borde oftare läsa klassiska texter, i original. Fler borde själva jobba med källtexterna. Kunskap kan inte förenklas, den kan bara arbetas med och tillägnas genom hårt intellektuellt arbete. Kunskap och liv är som sagt intimt sammanvävda, är två sidor av samma sak. Vi blir till dels det vi läser, och den livssituation vi har. Onfray visar detta (vilket jag paradoxalt nog skaffar mig insikt om genom Lötmarkers text ... Men till mitt försvar säger jag att jag också läser originaltexter, bland annat av Nietzsche).

Enligt Epikuros är allt materia, allt består av atomer som inte dekonstrueras utan ständigt ingår i nya konstellationer. Tiden är cyklisk. Det finns inte längre någon anledning att frukta döden. Allt återkommer, allt ska vi uppleva igen och igen. Det som styr är viljan till liv och den skiljer inte på ont eller gott. Lidandet är alltså oundvikligt. Här finns upprinnelsen till Nietzsches människoideal, hans tanke om övermänniskan. Den kamp människan måste föra är den mot de egna trögheterna och passiviteten. Det är denna viljeakt som Nietzsche förknippar med makt. Den ger makt över det egna jaget, en känsla av frihet men också styrka inför motgångar och perioder av lidande. Övermänniskan är den som trots allt säger ja till livet med dess smärta och glädje och finner en ren lycka i att finnas till. Enligt Onfray, ingen formel för lycka giltig för alla men ett möjligt exempel.

Ingen formel för lycka och framgång, men ett möjligt exempel. Tänk om skoldebatten kunde omformas till ett öppet och lyssnande samtal, med den ingången. Det finns ingen best practice, bara hårt arbete på alla plan, över hela linjen. Möjliga exempel finns i massor, det handlar bara om att lära sig se dem och om att förstå vikten av att sluta fokusera på målet. Kunskap är en väg, inte en destination. När kunskap förvandlas till en produkt kommer andra intressen än vetande att hamna i fokus, och då är risken stor att det som drabbade Nietzsche även hemsöker den svenska skolan.

Den som gjorde allt för att förvanska hans budskap var systern Elisabeth, gift Förster, som var antisemit och långt före sin död 1935 vän med Hitler. Efter att Nietzsche 1889 drabbats av en hjärnblödning som gjorde honom mentalt otillräknelig, förfalskade hon textavsnitt skrivna av brodern, tillfogade fraser som var citat av andra författare och fabricerade boken ”Vilja till makt” för att felaktigt framställa Nietzsche som en föregångare till nationalsocialismen.

Tänker här på Svenskt Näringslivs inställning till landets högre utbildning, som man smutskastar och misstänkliggör. Eller på Stefan Fölser som ser på Universiteten som utförare av näringslivets beställningar, och som på allvar menar att den självständiga svenska högre utbildningen borde ersättas av distanskurser på amerikanska prestigeuniversitet. Kunskap och makt är två andra saker som hänger ihop, och det är en aspekt av krisen i den svenska skolan som uppmärksammas alldeles för lite. Kanske för att en mer bildad befolkning enkelt skulle se igenom politikernas och näringslivstopparnas dimridåer. Eller låt mig modifiera, det handlar inte om dimridåer, utan om Onfrays poäng. Kunskap och liv, livssituation och vetande, är oskiljaktiga.

Onfray läser och skriver inte bara om Nietzsche, utan även om Freud. En tänkare han inte är lika imponerad av, men som stärker hans hypotes om kunskapsutveckling.

Nästa möte med Freud skedde under filosofiundervisningen sista året i gymnasiet och därefter under studierna i filosofi vid universitetet i Caen. Hans egna gymnasister fick höra om Freud som psykoanalysens fader och om hans upptäckt av det omedvetna som bär på allt som överjaget censurerat och undertryckt, vilket sedan dyker upp i våra drömmar som tecken på psykiska störningar. De fick även lära känna Freuds mest centrala teori, den om Oidipuskomplexet som förklarar störningar som kan uppstå under barnets sexuella utveckling, beroende på en omedveten erotisk bindning till föräldern av det motsatta könet. Eleverna var påtagligt mer berörda än när det handlade om Platon eller Spinoza.

Det är problematiskt, åtminstone för kunskapsutvecklingen och bildning, att vara allt för berörd eller fascinerad av en tänkare. Vördnad och respekt leder allt för lätt till underdånighet, vilket sätter det kritiska tänkandet ur spel. Där har vi ytterligare en brist i både samhället och den svenska skolan. Fokus på kritiskt tänkande har tappats bort. Idag är målet bättre (det vill säga mer ekonomsikt gångbara) kunskaper som skall PRODUCERAS allt mer effektivt. Det målet är oförenligt med bildning, som inte går att beställa fram eller skynda på. Kritiskt tänkande, mer fokus på det och förståelse för dels vad det är, dels hur man utvecklar den typen av förmåga. Det är vad som krävs för att ändra riktningen i och på svensk utbildning. Åter till Onfray.

Att han nu skrivit en bok om Freud beror på ny kunskap. Inför presentationen av Freud vid folkuniversitetet läste han allt denne har skrivit, böcker, brev och dokument. Denna omfattande genomgång visade att mycket av det han tidigare lärt sig och lärt ut vilade på schablonbilder av Freud, bilder som Freud själv bidragit till att skapa och ge spridning åt. Freud ville se sig själv som en vetenskapsman i klass med Kopernikus och Darwin. På samma sätt som den förre hade bevisat att jorden inte är vårt planetsystems centrum och den senare förnekat skapelseberättelsen hade han förändrat synen på människan. Hon är inte ett medvetet subjekt utan en irrationell varelse som styrs av sitt undermedvetna.

Stefan Fölser och Svenskt Näringsliv har makt, liksom Jan Björklund. De är inte onda och jag är övertygad om att de vill väl. Men de förstår inte relationen mellan kunskap och levt liv. Förstår inte det undermedvetnas roll i utvecklandet av preferenser. Och därför förstår man inte vad som är grundproblemet med skolan, och följaktligen blir lösningarna man för fram därefter.

Onfrays slutsats är att Freuds disciplin inte vilar på en experimentellt prövad metod utan på en litterär självbiografi vars resultat skall anses ha giltighet för hela mänskligheten. I samma kritiska anda raserar han Oidipuskomplexet som endast tillämpbart på den modersbundne Freud, vilken ofta önskade sig en annan fadersgestalt, och spårar dessutom brister i Freuds analys i de fallstudier han redovisar.

Detta gäller alla, och följaktligen även Onfray.

Enligt Onfrays eget slutord framstår Nietzsche som den ständige sökaren, vars kamp aldrig upphörde, medan Freud förvandlade sin högst privata livsångest till en lära med anspråk på att vara universellt gällande. Det Onfray verkar vara omedveten om är att hans kritik av Freud delvis kan vändas mot honom själv. Hans ateism har sin grund i hans egen livshistoria men han ser den som en för alla självklar livshållning.

Kunskap är aldrig självklart det ena eller det andra. Kunskap är lika komplext och paradoxalt som kultur, eller som levt liv, och det samhälle vi skapar genom interaktion med våra medmänniskor. Den svenska skolan är allas vårt ansvar, liksom samhället och arbetslivet. Förstår vi det, och låter vi den tanken bilda utgångspunkt för landets (skol)politik, då finns det hopp.