Stopp. Tyst ... tänk, lyssna, se.

Utarbetad, på gränsen. Så känns det. Än så länge på rätt sida av gränsen, och jag tror jag klarar mig. Inte bra dock att vara där jag är. Har varit här förut. Nära, nära. Har blivit bättre på att läsa av signalerna. Försätter mig inte lika lätt, själv i dessa situationer. Har läst mig. Under året som gått har jag emellertid tvingats in i ett ekorrhjul av händelser, och det ena har gett det andra. Ett hårt slag var det reella hotet om uppsägning. Där och då vreds kniven om, och greppet om strupen hårdnade. Och jag som tagit på mig en massa, långt mer än det egentligen fanns utrymme för i tjänsten. Där satt jag med löften om att prestera. Kan inte låta bli att göra det, och arbetsgivaren gav inga utrymmen för förhandling, inte än sa man. Vi får vänta. Den svagaste länken i kedjan som garanterar studenternas utbildning var jag, och alla andra lärare. Vi tar styrk när uppdragsgivaren inte kan bestämma sig, när utbildningsministern gasar och bromsar och rycker och sliter i den atlantångare han ser som kapten på. Vi lärare, vi som jobbar med kunskapen, och som forskar för att få ny kunskap. Vi får ta smällen. Allt mer uppgifter läggs på oss. Och så sitter man där, med Svarte Petter på hand. Nära, nära gränsen.

Stopp, sa jag till mig själv. Stanna upp. Var tyst. Inte jobba på helgen. Ingen kan tvinga mig att arbeta. Ta vara på tiden, värna dig själv. Upplev. Livet är här och nu, och går det åt skogen i med Sveriges högre utbildning är det inte ditt fel. Intalade mig det. Och har denna helg, ännu inte jobbat. Svarar kanske på några mail senare, men dagen har ägnats åt återhämtning. Tog mig ut i skogen. Ut i naturen. Utan musik eller tal i lurarna. Bara jag och kameran.

Bilderna här är dock från den sista promenaden i höstas. Den sista kvällen innan allt börja köra ihop sig. En vacker kväll, just innan solnedgången. En promenad, mer till sjön. I den nedåtgående solens ljus. Då var jag pigg och full av inspiration. Laddad. Hade en utmaning att ta mig an. Och hotet om uppsägning fanns inte på kartan. Att läget var allvarligt fanns ingen tvekan om, men jag trodde jag skulle klara mig, om jag bara jobbade på.

Jag trivs med mitt arbete. Har den stora lyckan att få jobba med det som intresserar mig mest, kunskap, kultur och hållbarhet. Eller är det kanske det som är problemet, att jag jobbar med det jag älskar? Troligen är det i alla fall en bidragande orsak till att jag befinner mig här där jag är just nu. Bilderna fyller mig emellertid med ro.

En bild tagen från balkongen. Från i höstas. En av de sista kvällarna innan hösten kom, och mörkret, och kylan. En dag att minnas.

Liksom den första dagen på våren. Ännu en promenad ner till sjön, för att se och uppleva. Ingen grönska, men värme. Och livet som återvänder.

Det hände något här i veckan, mellan bilderna här. Det som hände var att beskedet om att den inställda uppsägningen sjönk in. Plötsligt fanns inget hot längre. Och det var ju skönt, tänkte jag. Först. Sedan kom reaktionen. Några dagar senare, efter att lättnadens suck klingat ut. Då började magen krångla, och jag fick svårt att tänka klart. Tröttheten, den enorma tröttheten drabbade mig. Förra vecka var en enda lång kamp för att överhuvudtaget ta sig från en dag till en annan.

Orolig? Jo, tack. Hoppade över vinet i fredags, och drack bara en öl till maten igår. Kände att det inte vore bra att utsätta kroppen för fler påfrestningar än den redan hade att brottas med. Och igår gjorde jag inget annat än vilade. Läste skönlitteratur, och promenerade. Vaknade lite klarare, lite mer i kontakt med tillvaron och livet, i morse. Efter kaffe och tidning, och bloggande (som är mitt sätt att vila i tanken. Att bara skriva om det som faller mig in, utan krav, är vilsamt) gav jag mig så ut i skogen. Utan musik. Bara jag, naturen och kameran. På jakt efter upplevelser, bilder, ljud och för att tänka. Naturen är lätt att glömma när livet rusar och kraven pockar på uppmärksamhet. Lätt att prioritera bort det som finns där, nära, hela tiden. Men idag gjorde jag tvärt om. Behövde det, och känner mig mycket piggare nu, efteråt. Tre timmar i tystnad, ensam i naturen. Det var vad jag behövde.

Ännu har naturen inte vaknat. Men snart. Livet tar ingen paus. Processer pågår, och pågår. Förruttnelse är en del av kretsloppet. Vackert, det också.

Men så kom solen. Och med den livet. Lusten att leva. Den inre ron. Vackert ljus, innan solen står högst på himlen. Och fina kontraster.

Här en bild av förgängelse. Gick förbi den gamla skjutbanan där vi lekte och byggde kojor som barn. Stängd för länge sedan. Naturen tar tillbaka det den en gång förlorat.

Får mig att tänka på att det aldrig går att vina över naturen. Viktigt att inte glömma det. Min kropp och biologi är intimt sammankopplad med tanken och kulturen, men det finns en gräns för viljans förmåga att tänja på den gränsen. Har varit när den gränsen. Och nu gäller det bara att överleva fram till sommaren. Tror jag fixar det. Om jag tar mig tid att känna efter, och om jag beger mig ut i naturen för att uppleva ibland, också.

Ljusets spel och den gröna mossan. Lukten av mylla, och solens värme i ryggen.

Kan man bara förmå sig att så finns det motiv överallt. Tyvärr krävs det lite möda, och man måste ta sig ut. Man måste säga: Stopp, tyst! Tänk. Ta den tid som krävs. Upplev. Ut i naturen.

Naturen är inte skild från kulturen, det är två sidor av samma sak. Kanske är det därför kroppen mår bra av att vara ute, och därför ljuden från skogen fyller en med liv. Människans närvaro är dock aldrig långt borta. Människan lämnar spår efter sig, överallt.

Färgerna som uppstår i den stigande solens ljus. Det brinner, nästan som på hösten. Livets eviga kretslopp. Blåbärsriset vaknar till liv, och upplevelsen fyller mig med liv.

Överallt finns motiv, om man bara lär sig se dem. Och om man bara tar vara på tillfällena som ges.

Vatten, visst är det något speciellt med vatten. Här är den badsjö jag simmade i som barn. Vilsamt att höra vågorna klucka, och solens spel i vattenytan. Tar in livet. Uppfylls och känner kraften återvända. Glädjen, värmen, närvaron.

Det handlar om att lära sig se, och att gripa tillfället i flykten. Livet är här och nu, inte sedan. Och vad är det värt att slita ut sig för, om man inte har tid och ork att uppleva. Ständigt måste man påminna sig, måste man intala sig: Det är här, det är nu. Idag lyser solen. Ut, tyst. Tänk. Och ta in. Själen behöver bränsle för att inte brinna ut.

Hemma igen väntar tvätt, och städ. Också saker som blivit eftersatta. Det får ta den tid det tar. Det är också vilsamt, för det har med återhämtning att göra, och inte med krav. Jag gör det jag hinner och känner för.

Ikväll är det Mästarnas Mästare på TV. Sedan lockar sängen. Upp tidigt imorgon, till en ny arbetsvecka. En lugn sådan, med heldag mitt i veckan. Få krav. Skönt. Det är min strategi, att ta en dag i sänder. Jag klarar detta. Befinner mig på upploppet. Sedan är det semester, och till hösten ska jag ta ut den innestående tid som arbetats in och som gjort att jag hamnat där jag befinner mig.

Mitt i naturen, och i livet. Levandes. Allt är bra nu. Ingen vet för hur länge. Därför njuter jag. Tyst ... lyssna till fåglarna, till vinden. Tänk på att jorden är den ENDA plats i Universum som människor kan bo och leva på. Leva på!