Siffror vs Kvalitet, i vården, skolan, samhället

Några ord. Ett citat. En tidsanda uttryckt på några rader. Samtidens tänkande, kulturens gäckande osynlighet, går att fånga med hjälp av några väl valda ord. Om man vet vad man ska leta efter, och om man förstår hur man letar. Läs följande rader, reflektera över innehållet. Jag förklarar vad jag menar längre ner.

Vår uppskattning är att mer än en tredjedel av vår arbetstid går åt till administration i bristfälliga tekniska system där vi ska koda alla anteckningar med diagnoskoder, åtgärdskoder och diagnosgruppera med mera. Detta begränsar både tid med patienter och reflektionsutrymmet som krävs för ett kvalificerat barnpsykiatriskt arbete. Koderna är tänkta att ge underlag för utvärdering av vården men är som statistiska mått mycket tveksamma, bl.a. med tanke på att de används olika både inom enskilda verksamheter och över landet i stort.

Orden är hämtade från Brännpunkt, från dagens SvD. Ett antal legitimerade psykologer är det som skriver dem, för att peka på brister i psykvården av unga och risker med sjunkande kvalitet. Jag ser samma tendens i mitt yrke, som lärare och forskare tvingas jag frustrerat konstatera att allt mer av arbetstiden förväntas, av det system jag verkar i, ägnas åt administration, kodning och kontroll. Och eftersom dygnet bara har 24 timmar, och arbetstiden inte kan planeras till mer än åtta timmar finns inte plats för det som är kärnuppdraget, om jag inte ägnar min fritid åt kunskapsutvecklingen. Men det, arbetet med och engagemanget för, kärnuppdraget trodde jag var vad arbetsgivaren betalade mig för. Ändå sitter jag här, på helgen, med en lista på saker som ska göras. Min lediga dag ägnar jag delvis åt uppgifter som hör arbetet till. Orsaken är att jag brinner för kunskapen, för lärandet och forskning. På jobbet måste jag dock, liksom psykologerna, ägna allt mer tid åt administration, kontroll och systemvård. Allt mindre arbetstid finns att lägga på kunskapen.

Inom psykvården finns risk att patienterna tar livet av sig. Det är den oron som debattartikelförfattarna ger uttryck för. Deras oro är allvarlig, för de står begravda till halsen i problemen. Deras problem är samhällets problem, och konsekvenserna är allvarliga. Döden är definitiv på ett sätt som utbrända lärare och sjuknade resultat i skolan inte är. Därför hamnar deras oro på Brännpunkt, och ingen politiker vågar riktigt vifta bort problemen, även om man försöker. Annat är det med oron från oss lärare och forskare, särskilt om vi ägnar oss åt humaniora och annat som antas ha liten effekt på tillväxt och ekonomi. Den högste ansvarig för våra frågor tar alla chanser han får att läxa upp oss, och pekar på andra siffror. Han vet hur det är och vart han vill, och om vi lärare och verkligheten ute på högskolor och universitet inte stämmer överens med hans bild, hans karta över hur det borde vara, då ligger problemet hos oss. Vi ska se till att det blir som det är bestämt, oavsett hur det ser ut där ute. För det går alltid att hitta siffror som pekar på det man vill peka på.

Där finns tidsandan som jag vill fånga och reflektera över, i samtidens och ansvarigas fixering vid siffror. Det jag läser in i orden från psykologerna är inte bara en oro över att man tvingas ägna allt mer av sin tid åt annat än kärnverksamheten, det är också en tidsanda. Och jag känner igen mig i det man skriver, och vet att vi är många som känner igen oss. Allt fler ägnar idag allt mer av sin tid att att dokumentera sin vardag, för att det skall gå att utvärdera den i efterhand. För att mål skall kunna följas upp och arbetet sedan skall kunna effektiviseras, allt i den heliga tillväxtens namn. Men hallå, vill jag ropa. Hör ni inte vad vi säger, vi som befinner oss mitt i stormens öga? Ser ni inte vilka konsekvenser tänkandet får? Om vi ägnar mer tid åt utvärdering och kontroll än att faktiskt göra det vi är bra på, hur effektivt blir det då? Är det hållbart?

Psykologerna vill vårda, vill ägna så mycket av sin arbetstid som möjligt åt det man är bra på. Och samma gäller för mig. Jag vill undervisa och forska, vill ägna så mycket av min vakna tid som möjligt åt att lära mig mer om den värld vi tillsammans skapar genom kollektiv handling. Jag är bra på att göra det, men på kontroll och uppföljning, utvärdering och administration är jag värdelös. Jag är docent i kulturvetenskap, inte administratör. Och om jag tvingas ägna mig åt sådant som inte har med min profession att göra då blir kvaliteten lidande, studenternas kunskaper sämre och eftersom jag inte är ensam, samhällets kunskapsbas utarmas. Framtidens alla möjligheter hotar att sugas upp i administrationens svarta hål. Med utbildningsministerns goda minne, och på uttrycklig order från densamme.

Läser en annan artikel, som sätter fingret på precis samma sak. Den alltid lika skärpte och skarpsynte Andreas Cervenka skriver, också på SvD, om sifferexercisen som breder ut sig i samhället och som allt mer präglar kulturen och samtiden. Hans analys av samtiden är viktig, allvarlig och den borde läsas av alla. För det handlar om oss, och om vår framtid. Förutsättningarna för det som komma skall skapas här och nu, av oss tillsammans. Hotet kommer inte utifrån, det skapas genom att vi följer order och gör det som förväntas av oss. Det är bara det att vi inte ser det, att allt för få har förmågan att se kulturen för alla träd som skapar den. Andreas Cervenka är en som ser, förstår och han har något viktigt att säga oss, som även jag skriver under på.

Det stora problemet är dock kanske inte forskningen, utan hur den har använts. Nämligen som en absolut sanning. Genom att tolka resultaten som en instruktionsmanual har politiker beordrat en förödande självsvältskur i Europa. Vägen mellan ett forskarrum i Boston och en hemlös i Barcelona blev plötsligt obehagligt kort.

Men historien är också en påminnelse om något annat: den ekonomiska världens närmast maniska besatthet av allt som luktar matematik och naturvetenskap. Om ekonomismen är den nya religionen är kalkylbladen dess heliga skrifter. Det som inte kan mätas finns inte, inte minst i företagsvärlden. Synsättet har även smittat politiken.

Ett problem som inte kan kläs i ändlösa staplar och diagram verkar knappt värt att debattera. I takt med att världen blivit allt mer komplex tycks behovet av hårda siffror att luta sig mot bara har blivit större. Men hur hårda är de? Ta något så grundläggande som BNP. Förutom att själva begreppet blivit ifrågasatt som värdemätare på ekonomisk framgång skapar även siffrorna vissa frågetecken. Jesper Hansson, prognoschef på statliga Konjunkturinstitutet säger så här: ”Den som är insatt i hur man beräknar BNP blir mörkrädd”. Ett uttalande som kan få vem som helst att hoppa till.

Siffror är bra till mycket, men om vi ersätter levt liv med siffror och om vi flyttar vårt primära fokus från världen och vardagen vi lever i till siffrorna då förändras världen och förutsättningarna för det levda liv vi alla ytterst är beroende av. Siffror är till syvede og sidst "bara" siffror, statistik är ett oumbärligt verktyg för att förstå verkligheten, men den kan och får aldrig förväxlas med verkligheten.

De siffror som vi matas med från Statistiska centralbyrån varje kvartal innehåller nämligen luckor. För att täta dessa görs enligt Jesper Hansson en del antaganden. På vanlig svenska skulle det kanske kallas för gissningar.

Trots detta tas siffrorna för säkra och används inte sällan som argument i den ekonomisk-politiska debatten. När de definitiva siffrorna dimper ned långt senare är grejen liksom överspelad.

Ett kvitto på att det rör sig om böjlig materia kom i veckan när det avslöjades att USA i fortsättningen tänker beräkna BNP på ett nytt sätt. Genom en kreativ bokföringsmanöver kommer den amerikanska ekonomin därmed att växa med hela 3 procentenheter. Plötsligt ser alla underskott och skuldsättningssiffror bättre ut.

Man kan tycka vad man vill om verkligheten, om politiken och det samhälle man lever i, men det är det enda vi har. Det är där vi lever och verkar, av och genom de handlingar vi utför. Siffror är siffror är siffror, och inget annat. Fastnar vi där, i siffrorna, då är det illa ute med oss. Vi riskerar då att likt Narcissus förälska oss i skenet av våra egna fantasier och drömmar. Vi riskerar att fjärma oss från varandra och det levda livet. I siffrornas och modellernas värld är allt enkelt. Levt liv, kultur och samhällen är komplexa helheter, omöjliga att detaljstyra. Vi måste förstå det. Kollektivt måste vi inse riskerna med nuvarande tänkande och handlande, för allas och det gemensamma goda skull.

All ekonomi är i slutändan summan av mänskliga handlingar, vars logik sällan ryms i ett Excelark. Det är trots allt rätt få som brukar låta en algoritm styra valet mellan köttbullar eller falukorv. För att inte tala om att mänskliga flummigheter som lycka eller hopplöshet har förtvivlat svårt att ta sig in i databaserna.

Inte ens den matematiskt mest fulländande ekvation kan användas som ursäkt för att strunta i det viktigaste: en manuell rimlighetsbedömning. Om bilens GPS ger instruktioner om en högersväng utför ett stup betyder det inte nödvändigtvis att det är en bra idé.

Förklaringen till att den ortodoxa siffertron vinner allt mer terräng kanske snarare ligger i att det är en bekväm metod att få sin vilja igenom. Det är nämligen med ekonomisk statistik som med så mycket annat: vi väljer att se det vi vill se.

Ekonomi och kultur är två sidor av samma sak. Två aspekter av mänskligt levt liv. Det handlar om livet, det levda livet. Om vardagen och om det vi faktiskt gör, inte om modellerna och målen som sätts upp och vars väg kvalitetssäkras. Det handlar om att förstå det. Egentligen är det enkelt, men just därför så oerhört svårt. Kulturvetenskap är ett ämne som ger kompetens att hantera komplexitet, och hantera är nyckelordet här. Kontrollera komplexitet är omöjligt. Förstår vi det har vi kommit en lång väg mot ökad hållbarhet och ett bättre samhälle där fler kan finna sin plats och där människors faktiska kompetenser utnyttjas på bästa och mest effektiva sätt.

Ett samhälle som betraktar pengar och siffror som verktyg i arbetet för att skapa ett hållbart samhälle, inte som självändamål. Det är vad jag drömmer om, tror på och vill ägna så mycket som möjligt av min tid åt att försöka främja.