Gräns

Har fått en utmaning. Sju ord att reflektera kring. Sju ord utan självklar innebörd, att använda som utgångspunkt för den ständigt pågående analys av samhället som här rullas upp, i dagliga bloggposter. Gräns är det första ordet på listan. Gräns. Har ingen aning om vart detta landar, vad jag ska tänka skriva. Gillar det, och det är så jag ser på kunskap, vetenskap. Ett förutsättningslöst sökande, med betoning på söka, upptäcka. Mening och innebörd handlar om att konstruera, om att skapa mening. När uppmärksamheten riktas mot ett ord händer något, om ordet nu inte är väsensskilt från alla andra ord man känner. Associationer kommer och går, tankar väcks och det ena ger det andra. Ibland förutsägbart och linjärt, ibland icke-linjärt och slumpartat.

Genom att kasta sig ut i världen, med hjälp av eller med fokus på, ett bestämt ord, skapas förutsättningar för en fördjupad förståelse för kultur. Kultur är som bekant inget, liksom mening och kunskap är den ett resultat av skapande, tillblivelse. Ska inte tjata om det, det är tankar som redan tänkts och som finns i överflöd här på bloggen. Gräns var det, och det som händer när jag vänder och vrider på det.

Gränser är alltid konstruktruerade. Det finns barriärer, och olika typer av hinder. Och dessa kan vara mentala eller mekaniska, logiska och reella. Ljusets hastighet är en sådan gräns, en fysisk realitet, enligt nuvarande paradigm kanske bör tilläggas, för att visa att vetande ständigt befinner sig i rörelse. Inget verkar kunna röra sig snabbare än ljuset. Bara att acceptera. Det gör jorden till en med mänskliga mått mätt, och åter igen i enlighet med de kunskaper människan förfogar över, isolerad plats att leva på. Vissa krav på mänskligt liv tycker jag att man bör ställa, det kan inte räcka att överleva för att det skall kallas mänskligt liv. Ljus, mat, vatten, natur och så vidare. Och en annan gräns som bidrar till isoleringen är livstiden, åren en mänsklig kropp kan leva. Drygt 100 år verkar vara ett slags barriär. Det gör att människans möjligheter att resa, utanför Jorden, är högst begränsade. Närmaste stjärna ligger runt 30 ljusår bort, och däremellan finns i princip ingenting. En viktig barriär således. Människan och mänskligt liv är begränsat till jordklotet, helt enkelt. Det är en icke-konstruerad gräns, eller barriär, som man bara har att acceptera.

Detta att gränser är konstruerade och således upprätthållna fenomen, med agens att reglera mänskligt liv, är en viktig kulturvetenskaplig insikt. Det betyder att livet och samhället skulle kunna se annorlunda ut. För om gränserna vi håller oss med är konstruerade är de möjliga, men inte nödvändiga. Kontingens är den vetenskapliga termen som brukar användas för att beskriva sådana fenomen, eller gränser som finns i och påverkar vardagen. Viktigt att undersöka gränser, följaktligen. Om man vill förstå hur det blir som det blir. Vill man undersöka hur samhället är möjligt då är gränser det man ska studera.

Mitt favoritexempel på en gräns är Berlinmuren. Jag besökte den två gånger, och framförallt första gången var den en betonghård realitet. Muren stod där, med taggtråd och tillhörande minfält. Poängen och det som gör över en sådan sak som Berlinmuren till en förhandling, en konstruktion, ett kontingent fenomen är att muren inte bara fanns där. Det krävdes mänsklig övervakning, vakter med vapen. Politiska beslut, lagar och en byråkratisk apparat. Och eftersom muren var Öststaternas sätt att skydda sig mot Väst var muren ett ensidigt projekt. En realitet var den lika fullt, där och då. Men så hände något. Eller inte något, en hel massa händelser ledde fram till att murens kulturella legitimitet urholkades. Och runt 1990 var den plötsligt obsolet, och då försvann betongen och taggtråden, vakterna och vapnen. På kort tid ritades Europas karta om, vilket inspirerade andra till att ifrågasätta andra gränser.

Poängen är att gränserna visserligen ser ut att bestå av betong, eller att betongen skulle vara viktigast. Jag menar istället att gränser tvärt om först och främst existerar i huvudet på människor, och att de kommuniceras och upprätthålls kulturellt.Och denna förståelse öppnar upp för nya perspektiv på världen som omger oss och som skapas i och genom kollektiv handling och interaktion. Kultur kan ta sig konkreta uttryck. Kultur är betong, skulle man kunna säga. Eller betong är kultur, med andra medel, för att tala med von Clausewitz. Det finns med andra ord ingen gräns mellan världens materiella sidor, och dess kulturella. Livet utgör en helhet, består av såväl ting som tankar. Människan är, brukar man säga, till 100 % kultur eller miljö, och på samma gång till 100 % arv eller biologi, materia.

Akademiska gränser, som den mellan humaniora och naturvetenskap är befängda, och i högsta grad kontingenta. Till vilken nytta håller vi oss med dem, och varför? Vad vinner vi på det, och vem tjänar på att vi gör så? Hämmar dessa gränser, eller främjar de, utvecklingen av kunskap om människan och levt liv? Gynnar de förståelsen för förutsättningarna för oss som lever här och nu, på jorden? Skulle inte tro det. Den typen av gränser är onödiga, eller för att tala klarspråk: Fullkomligt galna!