Kvalitet, komplexitet, kunskap och kärlek

Politiken saknar innehåll och visioner, tidningarna kämpar förtvivlat för sin överlevnad vilket går ut över texterna som produceras, och högskolan fokuserar mer på form och rankingplaceringar än på kunskap och innehåll. Vägrar tro att jag är ensam om att se ett tydligt mönster här, som går ut på att fokus ligger mer på form än på innehåll, över hela linjen. Kontroller och uppföljningar blir viktigare än det som ska kontrolleras och följas upp, själva kärnan i verksamheten. Söker lite på nätet, och hittar motkrafter. Det finns andra som ser samma sak, och som liksom jag insett det ohållbara i hur samhällets resurser förvaltas. Läser GPs nätupplaga och finner där förslag till lösningar på dessa högst komplexa (samhälls)problem.

Effektiva motmedel mot kontrollbehov är:

1. Öppenhet.: När man vet att det man gör syns för alla andra är man angelägen att göra rätt.

2. Enkelhet. Komplicerade regelverk och komplexa datasystem skapar fler problem än de löser. Hellre ungefär rätt än exakt men ofta fel.

3. Lärande. Sök förbättring i stället för skuld. Alla begår fel varje dag, bygg en kultur där alla vågar vara öppna med dem.

4. Förtroende. Eftersom nästan alla har ett bra omdöme och hög moral är det bättre att göra något åt problemet när ett förtroende någon enstaka gång missbrukas. Den som ges ansvar tar ansvar.

5. Likabehandling. Omotiverade skillnader i villkor, ersättningar eller status mellan olika grupper är en mycket stark drivkraft att tillägna sig otillåtna fördelar.

6. Gemensam målbild. Det krävs en ständig diskussion kring vad som är verksamhetens uppgift och inriktning. Närvarande chefer som kan verksamheten är viktiga.

Det svåra är inte att se problemet, och det handlar inte om lösningen, som synes är det i grund och botten ganska enkelt. Förståelse och tillit, marginaler och transparens, det är allt som krävs. Det svåra är att genomföra detta i praktiken. På det problemet finns inga enkla lösningar, men det finns massor av konsulter och andra kandidater som slåss för att få oss att köpa just deras smarta lösning på problemet. Den kampen och det brus i samhällsdebatten som den ger upphov till riktar tyvärr bara än mer fokus på ytan, och riskerar att förvärra problemen. Den enda vägen, brukar jag skriva och tala om, ofta, är en väg som garanterat leder fel. För världen, samhället, kultur är inte en linjär process! Levt liv är komplext och rör sig i olika riktningar. Levt liv skapas här och nu, interaktivt, i kollektiv handling.

Kvalitet handlar det om. Innehåll, kunskap och kompetens. Och det handlar om människor. Det handlar om det som är svårt att mäta, räkna, ranka och kvalitetssäkra. Kvalitet känner alla igen när de möter den, genom att utsättas för den och leva i den. Paradoxalt nog går den dock inte att mäta, den är till sin natur diffus. Och det är bara att gilla läget och acceptera denna tingens ordning. Det är inte vad kvalitetssäkringskonsulterna lär oss, det är inte deras budskap. Konsulterna vill tjäna pengar, precis som alla andra i dagens samhälle, där pengar för pengarnas skull upphöjts till det högsta goda. Konsulterna tjänar pengar på människans rädsla, och skapar profit av viljan att veta, begäret efter kunskap och insikt om det som komma skall. Inget av detta leder självklart till kvalitet, och mycket av det som tänks och görs leder i motsatt riktning.

Ovissheten som leder till rädsla kan accepteras och hanteras, eller förnekas och (försöka) elimineras. Det senare har varit kungsvägen till lycka, och det är den vägen som konsulterna förespråkar, politikerna slagit in på och hela samhället administreras i enlighet med. Så blir det som det blir också. Den enda vägen har lett oss fram till en situation där robotar tar över allt mer av allt fler arbetsuppgifter, och där allt färre jobbar allt mer, för en allt lägre lön. Arbetslösheten skenar, och de enda företagen som går riktigt bra är företag som sysslar med finanser. Finns bara fokus på en sak, och det högsta goda anses vara pengar, då blir det som det blir. Dags att bryta det mönstret, och då krävs mer fokus på kvalitet och innehåll.

Kvalitet, kunskap och innehåll är dock komplexa fenomen, som dessutom ofta rymmer massor av paradoxer. För att kunna hantera detta krävs en annan syn på kunskap än den i dagens samhälle rådande. Synen på kunskap idag går hand i hand med, och är samma andas barn som problemen i samhället. Därför blir lösningarna, paradoxalt nog, mer problematiska ju mer kvalitetssäkrade de är. En annan syn på kunskap finns inom humaniora, eller kulturvetenskap. Det är en syn på kunskap som ofta anklagas för att vara flummig, men det beror på vilket perspektiv man betraktar kunskapen utifrån. Flum är ett ord som bara den använder som tror på och förfäktar en syn på framtiden som en fråga om information och bearbetning av information. Flum ser bara den som utgår från att världen är en linjär process möjlig att kontrollera. Det är inte kulturvetarens syn på eller övertygelse.

Kvalitet är ett komplext fenomen, liksom kunskap och bildning. Och den typen av fenomen kräver andra kompetenser för att hanteras, än de gängse och idag dominerande. Förmågan att hantera komplexitet är en förmåga som håller på att utrotas i samhället idag, i takt med att sådana utbildningar läggs ner och lärare och forskare som har sådana kompetenser avskedas. Den enda vägen kräver sina offer, men vad är det vi håller på att skära bort och göra oss av med? Är det någon, annan än de närmast sörjande, som bryr sig? Och på vilka grunder i så fall? Diskuteras den frågan? Jag ser mycket lite av detta i dagens debatt, och möts istället väldigt ofta av hånfullhet. Den som verkar i mittenfåran och som är lojal med makten få så klart inflytande, och kan ta sig friheter. Och det är lätt att göra narr av kulturvetare. Men skrattet kan lätt fasta i halsen, för människan är i det större perspektivet en obetydlig del av det hela. Människan kan tro på det möjliga i, och försöka utrota ovissheten, men om det nu är en fundamental egenskap i Universum, livet, samhället och kultur, då spelar det ingen roll hur mycket makt man har, verkligheten går inte att vinna över.

Jag är orolig för att vi håller på att göra oss av med något vitalt när vi skär ner på kurser och utbildningar, när högskolor och universitet likriktas och specialiseras, när anställda ses som en kostnad och när allt mer fokus riktas mot pengar. Jag är orolig för framtiden, och vill se mer fokus på kvalitetsbegreppet, för genom att fler ägnar sig åt att försöka förstå vad kvalitet är, kommer förmågan att hantera komplexitet att öka och uppmärksamheten riktas då från yta till innehåll. Och det gör att integrationen ökar när fler och olika tankar och människor möts, vilket i sin tur leder till ökat behov av andra kunskaper. Mångfald är synonymt med hållbarhet, och transparens gör det enklare att upptäcka problem. Förmåga att hanteras komplexitet borgar för en bättre generell beredskap för det oväntat oväntade. Och genom att pengar betraktas som ett verktyg för uppnående av andra mål blir effektivisering inte längre ett hot, för den skapar därigenom ökade möjligheter för fler individer att få tid över till att ägna sig åt det som är viktigt i livet, att ta hand om sig och varandra, samhället och kulturen, och att fylla den korta tid vi människor har här på jorden med högkvalitativt innehåll.