Att någon med makt på ens arbetsplats försöker sätta dit en är obehagligt. Liksom rädslan som finns i organisationen, som yttrar sig på olika sätt. Tystnad, avsaknad av respons, blickar som sänks. Känslan från mellan- och högstadiet, upplevelserna av att vara den som mobbas, kommer tillbaka. Samma dolda hot, samma tystnad. Enda skillnaden är att jag idag får stöd, känner mig respekterad av många, och att jag av livets vedermödor och alla konflikter jag dragits in i - för att jag inte alltid tänker i linje med kollektivet, för att jag inte alltid kan acceptera att vara en del av en tyst majoritet, för att jag vill göra det jag tror på, inte det andra säger att jag ska göra (utan att ange godtagbara skäl för det) - stärkts. Jag är inte längre rädd, och jag tror på det jag gör och den jag är. När jag möts av tysta hot och feghet, då stärks jag än mer i övertygelsen om att jag inte har gjort fel. Jag spelar med öppna kort, och har rätten på min sida. Om arbetsgivaren vill göra sig av med mig på grund av det, då vill jag inte längre vara en del av den organisationen. Jag är värd något bättre, om det skulle gå så långt vill säga. Fortfarande tror jag på en lösning och att allt kan bli bra.
Den akademiska världen har varit min värld i över 20 år. Som allt annat i samhället har den förändrats, och liksom resten av samhället har den förändrats i en riktning som jag inte är helt igenom nöjd med. Och på senare tid har den akademiska världen förändrats, snabbt i en katastrofal riktning. Om det handlar denna bloggpost. Det jag utsätts för är konsekvenser av den omställning som just nu tar fart och får momentum. Kvastarna sopar snabbt och effektivt, och den som inte rättar sig i ledet, individer liksom ämnen, får finna sig i att marginaliseras eller lyftas bort från akademin. Organiseringen leds ytterst av utbildnings- och forskningsministern, men den är i huvudsak självorganiserande. Aktörerna och viljorna som driver förändringsprocessen är många, ingen enskild har ansvaret eller kan lastas. Problemet är stort och komplext, och det finns inga enkla lösningar. Det jag skriver om här utgår från personliga erfarenheter, men det är ingen privat blogg. Flyktlinjer är min vetenskapliga kanal ut i offentligheten. Att bloggen betraktas som privat av min arbetsgivare, och att det akademiska systemet bara accepterar texter som publiceras i smala, referee-granskade, internationella tidskrifter, är en del av problemet, som jag ser på saken.
Veckan som gått har innehållit en massa och det är först nu när det är helg och det går att få lite andrum och distans som det går att tänka klart på allt som sker. Ett resonemang som dök upp under en paus på ett av alla möten som avlöst varandra under dagarna som gått har hjälpt mig att förstå lite bättre vad som sker. Det var en senior forskare som berättade om ett seminarium hen varit på för inte så länge sedan. Där var det en annan forskare som blickade tillbaka på sin tid i akademin, och den forskarens (högst privata och inte vetenskapligt underbyggda, men ändå intressanta) iakttagelse var följande: För tjugo trettio år sedan var doktoranderna som gick forskarutbildningen till 90 procent intresserade av att nå fördjupad kunskap, och 10 procent var intresserade av att göra karriär. Och idag är förhållandet det omvända. Kunskap 10 procent, karriär 90 procent. För mig är iakttagelsen talande, för den hjälper mig att se och förstå det som sker i akademin. Min högst ovetenskapliga spaning är det är precis så det är idag, och det är också grundproblemet i hela utbildningssektorn. Vi har tappat fokus på KUNSKAPEN, och då blir högskolorna och universiteten skepp utan roder på ett stormigt hav fyllt av livsfarliga undervattensrev.
Några exempel: Idag är det bara den som satsar på en akademisk karriär som välkomnas in i och premieras av systemet. Den som konsekvent satsar på kunskap, och som publicerar sig i de forum som bäst passar kunskapen och gynnar spridningen av resultaten, den vet systemet inte hur det ska hantera. Och då blir det som i mitt fall. Man sorteras ut, och plockas bort, hotas och betraktas som ett problem. För att man inte följer den aktuella kartan. För att man tittar mer på terrängen än på den bild av landskapet som makten tillhandahåller. Jag har gjort karriär, men det är min smala lycka att jag kom in i det akademiska systemet innan det förändrades helt. För jag har inte lyckats knäcka koden till varken forskningsråden eller de internationella Journals där man förväntas publicera sig. Mina granskare har därför faktiskt läst det jag skriver, inte bara kollat statusen på de publikationer som accepterats av någon annan. Det gick att bli docent på innehållet när jag blev det, men nu känns det som den vägen stängts. Kanske kan den öppnas igen, men då måste vi alla hitta tillbaka till fokus på kunskap. Akademin måste lägga mer vikt vid vetande och mindre på karriär. Det viktiga kan inte vara VAR man publicerar sina resultat och analyser, utan HUR de ser ut, innehållet i det man har att förmedla, kunskapen och dess användning och angelägenhetsgrad.
Ett annat exempel är rankingarna som sorterar alla universitet och högskolor i världen. Och det är allmänt bekant att det bara finns plats för en i toppen. Placeringen blir därför viktigare än det man faktiskt ger studenterna, form föregår innehåll. Alla vet att hundra universitet kan vara lika bra, men om man tvingar dem till rangordning kommer man förr eller senare att kunna utse en vinnare, även om skillnaderna mellan de olika lärosätena är försumbar. Och det lärosäte som utses till vinnare, kommer i och av samma logik att dra till sig de bästa och mest karriärsugna studenterna, och det i sin tur gör att lärosätet får fördelar gentemot övriga. Inget av det som sker i en sådan process har med kunskap och lärande att göra, det har bara med makt att skaffa. Även lärosäten förväntas göra karriär idag, och ingen vill ses som förlorare. Och när Sverige skall försöka hävda sig i den konkurrensen ser man sig tvingad att koncentrera insatserna till de områden där man anser sig kunna ha en chans att bli världsledande. Humaniora, som är notoriskt svårt att mäta och väga, åker då all världens väg, och med oss försvinner bildningsperspektivet och centrala förutsättningar för kunskapsbyggande raseras, vilket på sikt kommer att påverka även de områden som idag gynnas.
All utbildning står och faller till syvende og sidst med studenternas vilja och förmåga att studera. Lärosäten kan vara mer eller mindre bra på att hantera detta. Men det bestäms aldrig på högre nivå, det är en fråga som alltid avgörs i enskilda lärosalar och i samspelet mellan läraren och studenten. Om både lärare och studenter och lärosäten förväntas vara mer fokuserade på karriären och maximering av kapital, då kommer kunskapen att hamna längre ner på prioritetslistan. Och då öppnas det också upp genvägar, möjligheter till alternativa lösningar och detta gynnar dem som har strategier för att vinna. När ytan prioriteras framför innehållet, av hela det akademiska systemet och även samhället, då är det inte konstigt att kunskapen hamnar i bakvattnet och uppfattas som problematisk.
Kunskap är aldrig given. Kunskap och kunskapssökande är komplexa processer av ömsesidig tillblivelse, som aldrig går att detaljstyra eller kontrollera. Plötsligt händer det något med läraren som måste rikta sitt fokus någon annanstans (som i mitt fall, hot om uppsägning eller tyst kritik) och då blir kunskapen lidande, för kvalitet i akademisk utbildning sitter inte i kursplaner och andra dokument, den skapas i vardagen och kräver fokus här och nu. Eller också händer det något i studentens vardag som tar fokus från lärandet och kunskapen. CSN kanske hotar att dra in studiemedlen, eller flickvännen kanske gör slut, hunden blir sjuk eller mormor kanske dör. Väldigt mycket kan hända, som aldrig går att förutse. Och allt sådant, själva kulturen där lärandet sker och kunskapen skapas, betyder något. Därför är kvalitetssäkring, som skall garantera att lärosätet klättrar i rankingarna, en paradox som riktar fokus mot fel saker. Ju mer man ägnar sig åt att säkra kunskapskvalitet, desto mindre tid finns över att faktisk skapa och bibehålla kunskapskvalitet.
För att sluta cirkeln och avsluta bloggposten vill jag tacka studenterna på Digitala medier för deras glädje och engagemang, för deras tapperhet och vilja att anstränga sig för att försöka läsa den text jag satte i deras händer, Deleuze text, "Postskriptum om kontrollsamhällena. Den handlar om samhällsomställning, och den handlar om disciplinering och kontroll. Om lärande, som aningen kan tvingas fram, eller lockas till. Motivering eller disciplinering? Inget av sätten att jobba är perfekt, för paradoxen handlar om att om friheten blir allt för stor, då blir den tvingande. Samma gäller för högskolevärlden, den kan aldrig bli perfekt. Den kan bara hanteras, i vardagen, här och nu. Tillsammans, för allas skull. Jag håller inte med om särskilt mycket av det som Percy Barnevik säger, man hans insikt om att kristider kräver empatiska ledare, det skriver jag under på. Ledare och lärare som känner för dem de leder eller undervisar, och som ser och förstår människan bakom titeln och CVn. Ledare som fokuserar på relationer, istället för positioner.
Kunskap, transparens, och ödmjukt, sökande, öppenhet, är den väg fram för akademin som jag tror på och förespråkar. Karriärfokus, rankingar och effektivitetshets är förödande. Akademins tappade fokus på kunskapen kan återfinnas, om tillräckligt många vill det och i handling värnar innehållet mer än ytan. Hur många är vi som står upp för kunskap, yttrandefrihet och kärlek till nästan? Ärligt ...
Jag ställer mig upp
SvaraRaderaTeven går på tomgång. Det sprakar och knastrar från radion. Bruset som alltid var så viktigt märker jag knappt inte av längre. Det passerar mig som en brådskande ilvind och letar sig vidare bort, efter någon annan. För jag, eller vi, har fått någon äntligen som har något värdefullt att berätta.
SvaraRaderaDet finns något i dina texter, något levande, som är så sällsynt.
Ju fler vi blir som ställer oss upp, desto snabbare förändras världen. Enkelt att säga, men svårt, för det kräver handling av oss, här och nu, i vardagen. Jag gör det jag kan och känner fungerar, det jag har tålamod till och där mina kompetenser kommer till sin rätt. För jag liksom alla andra har en vardag och ett liv att hantera. Komplexa processer är vad vi har att göra med, och sådana kräver en annan syn på kunskap än den som det mesta i skolan utgår från. Att skriva är mitt sätt att tänka och utvecklas, för då får jag syn på mina tankars innehåll, och det gör att jag kan modifiera och bearbeta, i nya poster. Ständigt nya poster. Kultur förändras, och därför finns alltid nya uppslag. Om det jag har att säga uppskattas är jag enormt tacksam! Tack Jonas för ditt engagemang, och tack annonym för vackra ord, tack båda för uppskattning!
SvaraRaderaDet är ett generellt samhällsproblem, att fokus på kunskap verkar försvinna. Svårt att förstå varför, kanske är det alla lockande möjligheter, annars tänker jag mig kunskapssökande som en inre drift. Man bara måste veta mer, förstå mer. Inneboende. Och hur styrs sådant utifrån? Dödas kanske i nonsens-skolan (grundskolan)?
SvaraRaderaViljan att veta är nog fortsatt stark, Ingenjör C, men problemet som jag ser det är att man på förhand ofta har bestämt sig för hur svaret ska se ut, och sedan handlar sökandet om att leta efter bevis på det man redan "vet". Jag vill se mer av förutsättningslöst sökande efter förståelse. Och då behövs många fler möten över kunskapsgränser, utbyten av tankar och kompetenser. Mer av lyssnande och samtal, och mindre av debatt.
SvaraRaderaNär du skriver om kunskap så förstår jag det som en kunskap som inte är "mechanomorphic" i Maslows mening. Den motsatta; mellanmänskliga, relationella kunskapen bottnar i ngn form av kärlek/omsorg. För oss fenomenologer som filosoferar kring kunskap är det inget underligt att kunskap och kärlek/omsorg kan höra ihop. Därför är det betecknande att Akademia mera talar om ekonomi/management än omsorg/kärlek. Däremellan Ginnungagap... Intressant att du blivit utsatt för censur. Mvh Bengt Tjellander, f.d. skyddsombud HiH
SvaraRadera