Först vill jag skriva något om det motstånd som Sarnecki talade om, men som han ändå övervunnit och skapat något av. Han blev professor, fast han kom som flykting till Sverige, dessutom som ifrågasatt och ofta hånad judisk flykting, och så har han dysleksi. Ingen skulle klandrat honom ifall han gav upp, men han såg svårigheterna som ett slags utmaning, och den kunde han inte motstå. Han kämpade med läshastigheten, med språket, fördomarna och föraktet. Och han lyckades. Idag är han en uppskattad föreläsare, professor och blir intervjuad i TV. Hans livsöde manar till eftertanke, för han är inte unik.
Samhället vimlar av människor som har en massa som talar till deras nackdel. Ekonomiskt, funktionellt, socialt, etniskt och så vidare. Dysleksi, ADHD, missbrukande föräldrar, psykiskt instabila människor, fattiga, orsakerna till svårigheter och hindren är många. Kanske har till och med en majoritet av befolkningen någon typ av hinder att brottas med, i relation till medeklassnormen. Alla kan inte sitta vid det berömda köksbordet, mätta och belåtna, utan problem eller distraktioner, och välja och vraka bland erbjudandena som finns i livet och samhället. De flesta får ta vad som bjuds, på grund av tidsbrist, avsaknad av ekonomiska resurser eller av andra skäl. Många vill ge sken av att man tillhör medelklassen, och är positiva till valfriheten, röstar på dem som sänker skatten. Många har dålig självinsikt, och tror sig tillhöra övre halvan av befolkningen. Kanske är den delen av befolkningen fler än dem som uppfyller normen? Men så fungerar vi människor, och det får kulturella konsekvenser, det påverkar samhällsbyggandets riktning.
Valfriheten har ett pris, och eftersom allt räknas i pengar och eftersom alla vill ha så mycket kvar i den egna plånboken som möjligt, för att kunna optimera sina chanser i den nya sköna värld som växer fram, där allt ser ut att vara möjligt, (för den som har pengar vill säga), kommer besparingar och effektiviseringar att vara nödvändiga. Någonstans ifrån måste ju de nödvändiga resurserna tas. Tänker här närmast på skolan, i synnerhet på den skola som Sarnecki gick i, och som även jag skolades i. Det var en skola med väldigt mycket fler resurser än dagens skola. Skillnaden mellan skolan jag gick i och den mina barn går i är enorm. Resurserna är mindre, tidspressen större, liksom överallt i samhället. Något annat vore konstigt, men så är det det här med de framväxande kraven på att man ska kunna redan innan, för att få tillgång till utbildning. Björklund presenterade detta i gårdagens tidning som en satsning på och förbättring av skolan, men det är inget annat än ett svek, inte bara mot barnen utan även mot befolkningen, för det ger de gynnade ett otillbörligt försprång. Och eftersom de gynnade inte nödvändigtvis är mer intelligenta än de missgynnade utarmas skolan, och kunskaperna sjunker, generellt i samhället. Oförmågan att se dessa samband är ett stort problem, och att lösa det genom att fortsätta på den inslagna vägen är förödande.
Det finns inga genvägar till ökade generella kunskaper i ett land. För att fånga upp och för att ge sådana barn som Sernecki chansen, vilket är en ren samhällsekonomisk vinst, krävs att man tillför resurser till skolan. Det måste finnas marginaler, för att även barn från mindre bemedlade hem eller problematiska miljöer skall få en chans. Den som har ADHD eller dysleksi, eller andra liknande problem är inte ointelligenta, tvärt om, mycket tyder på att intelligensen generellt ser är högre bland dessa barn är andra. Men för att samhället skall kunna dra nytta av deras förmågor krävs att de får en ärlig chans, och det får de inte i dagens ekonomiserade skola, där en (snålt tilltagen) budget i balans är överordnad allt annat. Klart Sverige halkar efter då, och lika klart är att besparingarna kommer att kosta mer än de smakar.
Oj, det fanns mycket att säga om det. Så över till nästa uppslag, som handlar om brottslingar versus offer. Steget från resonemanget om skolan är inte så långt som man kanske tror, för det handlar i grund och botten om konsekvenser av klyftor i samhället. Och om detta skrev den gode Nietzsche redan på 1800-talet. Lika aktuella är följande tankegångar idag, och de kan förklara eller skapa förståelse för så pass disparata samhällsproblem som hästköttsskandaler och krav på hårdare straff. Problemet finns aldrig hos den enskilde, det finns i sammanhanget, i samhället och kulturen. Och alla är ansvariga. Läs och begrunda följande ord, hämtade från aforism nummer 81 i Mänskligt, alltförmänskligt.
Offrets och gärningsmannens villfarelser. - När en rik tar från en fattig något (exempelvis en furste plebejens käresta) uppstår hos den fattige en villfarelse; han anser att den andre måste vara fullkomligt samvetslös för att ta ifrån honom det lilla han har haft. Men den andre upplever inte värdet av en enskild ägodel så djupt, eftersom han är van vid att ha många: därför kan han inte försätta sig i den fattiges situation och begår inte alls en så stor orätt som denne tror. Båda har en felaktig föreställning om varandra. Den mäktiges orättfärdighet, som i historien tycks mest upprörande, är inte tillnärmelsevis så stor som det vill synas. Redan den nedärvda upplevelsen att vara ett högre väsen med högre anspråk gör honom tämligen kallsinnig och lämnar samvetet i fred: när avståndet mellan oss och en annan varelse är mycket stort upplever vi ju inte själva minsta orätt och slår till exempel utan samvetskval ihjäl en fluga.Den som är rik och privilegierad tror sig vara som folk är mest, och det gäller även för den missgynnade. Rikedom och andra fördelar, ekonomiska, sociala, kroppsliga, tillhör mig, som en självklar del av mitt liv. Och när jag tror mig vara som folk är mest, då kommer jag att mäta alla andra utifrån min personliga måttstock. Kan jag så kan väl hen, är det lätt att få för sig. Orättfärdigheter och kallsinniga handlingar ser ut och uppfattas olika beroende på i vilken ände av skalan man befinner sig. Alltså finns problemen inbyggda i systemet, i samhället eller kulturen. Och därför är det där som åtgärderna måste sättas in, för det är bara där de kan göra skillnad. Så ser det tyvärr inte ut i dagens samhälle. Tvärt om bygger vi en värld där klyftorna ökar, och där normen allt tydligare ligger i linje med och utgår ifrån den gynnades perspektiv.
(...)
Där och då kan man lätt få för sig att fattiga har sig själva att skylla, att den som lämnar sina barn i Lettland för att komma hit och passa svenskars barn för en timlön ingen svensk skulle godta gör det för att man älskar barn och trivs i Sverige, att RUT-avdrag för läxhjälp är rättfärdigt, eller att det är bra att rika får skatteavdrag för välgörenhetsinsatser. Sänkt skatt gynnar den som har hög lön mer än den som har lägre. Och ju mer skatten sänks desto större blir klyftorna i samhället, och ju fler problem relaterade till detta skapas. Det handlar inte om individuell grymhet, eller cyniskhet, utan är en naturlig konsekvens av att klyftorna ökar i samhället, och att avståndet mellan individerna ökar, vilket leder till att förståelsen för andra minskar.
Ja, ingen grym person är fullt så grym som den misshandlade tror; föreställningen om smärtan är inte densamma som det faktiska lidandet av den. Likadant förhåller det sig med en orättfärdig domare, en journalist som med små oredligheter vilseför allmänna opinionen. Orsak och verkan omges i alla dessa fall av helt olika upplevelse- och tankemönster; medan man omedvetet förutsätter att gärningsman och offer tänker och upplever likadant och i överensstämmelse därmed mäter den enes skuld efter den andres smärta.Kulturvetenskap handlar delvis om att undersöka denna typ av orsaker och verkningar. Kulturvetenskap handlar om att tänka ett steg längre, om att analysera fenomen på djupet och om att tänka kritiskt. Låter det för bra för att vara sant, då är det ofta så. Men den som befinner sig i botten av samhället och som har en häst som ska slaktas har allt att vinna och inget att förlora på att försöka sälja köttet som oxkött. Det är precis samma mekanism som gör att den som kan anställa en underbetald städare eller barnpassare gör det, och tycker att allt är i sin ordning.
Klyftorna gör detta med oss, alla. Frågan är om vi tycker det är bra att klyftorna ökar, eller om vi ska jobba för att minska dem. Det är en samvetsfråga, och svaret hänger intimt ihop med var på skalan man befinner sig. Det har vi vetat ända sedan slutet av 1800-talet, men vi har ignorerat kunskapen. Kanske för att insikten inte gynnar mig, och mitt ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar