Dagens Nietzsche, om främligsfientlighet och vanans makt

Läser om läget i Sverige i dagens tidning. Läser på Brännpunkt en hoppfull inlaga som gör luften lite lättare att andas. Kanske är det inte riktigt så illa som man kan få för sig. Kanske, fast å andra sidan handlar undersökningen, som ligger till grund för debattartikeln, om hur det är i Sverige, i jämförelse med övriga världen. Det är Framtidskommissionens slutsats, att Sverige har det förhållandevis bra. Samtidigt pekar man på en rad utmaningar och problem. Det är ingen rosenskimrande historia som Charlotta Levay presenterar, och slutsatsen är följande.

Ytterst är det upp till var och en av oss om det skapas några närmare kontakter mellan olika grupper eller inte i framtiden. Det beror på vad vi själva gör i egenskap av medborgare och föräldrar, företagare och arbetskamrater, politiker och beslutsfattare, föreningsmedlemmar och grannar. Framtidens sammanhållning och rättvisa ligger i våra händer.

Handling, konsekvenser av kollektiv handling, är det som bygger samhället och det är också där kulturens ursprung står att finna. I kommunikationen och utbytet av tankar mellan människor, och det är något som minskar dramatiskt. Utbytet i vardagen mellan medborgare, över gränser. Klyftorna kanske inte är så stora som man man kan få för sig, och de ekonomiska skillnaderna i Sverige är möjligen i en internationell jämförelse små. Men inte kan vi slå oss till ro med det? Inte kan vi slå oss för bröstet och vara nöjda med att vi är minst bra, för det är vi överens om tror jag, alla, att bra är det inte. Och Framtidskommissionen är också tydlig med att det finns stora och viktiga utmaningar som måste hanteras.

Hämtar hjälp och inspiration från Nietzsche för att bringa reda i tankarna. Behöver förstå, och kan förhoppningsvis sprida lite ljus över fenomenet främlingsfientlighet genom nedanstående resonemang. Det är en viktig fråga, och just nu det kanske allvarligaste hotet mot demokratin. Vad bottnar rädslan i? Och hur man man lösa knutarna och få de variga såren att läka? Nietzsche är sorgligt underskattad som samhällsfilosof, i Sverige, idag. Hans texter rymmer emellertid enorm vishet, och han skriver vackert och har en inställning till sin filosofi som är befriande, konstruktiv och högst användbar.

Nietzsche är en filosof som inte bestämmer hur det är. Han reser inga anspråk på att sitta inne med sanningen, och han kräver inte absolut lydnad. Nietzsche ger förslag på sätt att se på och förstå, människan, samhälle, kultur. Nietzsche är ovanlig på det sättet, han ger oss kartor, men det är upp till oss att orientera oss i vår samtid. Han är en anspråkslös tänkare, som värjer sig från beundrare, följare, uttolkare. Och det är som jag ser på saken precis vad vi behöver. För det är som Framtidskommissionen skriver, ytterst upp till var och en av oss, om vi skall få ett samhälle som är hållbart i ordets vidaste bemärkelse. Socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Vi är som människor utlämnade åt oss själva och kan inte förlita oss på en frälsare som löser problemen åt oss. Lösningen måste växa fram underifrån. Och då håller det inte att tjafsa om vem som sitter inne med den bästa lösningen. Vi får helt enkelt göra det bästa av det vi har. Vi måste koncentrera oss mer på vardagen, här och nu. Där finns problemen, och där måste arbetet på en lösning utföras, i vardagen.

Det behövs verktyg att tänka med, för att sätta igång en process som kan lösa problemen. Och ett bra verktyg använder man, för att det fungerar och hjälper en att nå en lösning. Man ödslar inte tid på att dyrka uppfinnaren, eller strida för att just det verktyg man själv använder ska vara det enda verktyget. Problemen är för allmänna och för allvarliga för att jobba och tänka på det sättet. Och den som bryr sig om samhället, som vill förstå det och bidra med sina kunskaper i arbetet med att förbättra samhället, kan och bör inte vara fixerad vid sin egen person. Lite mer fokus på handling, och intresse för konsekvenser av handling. Vördnad inför person tar fokus från don, skulle man kunna säga. Det har Nietzsche insett, och det gäller andra tänkare i samma tradition, Foucault och Deleuze. Tänkare som ger oss verktyg, och som värjer sig för alla personkulttendenser.

Filosofer som skapar kartor, verktyg. Uppmärksamhet för det sättet att tänka vill jag sprida med denna bloggpost, som inte reser några anspråk på att sitta inne med lösningen. Det jag kan bidra med är som sagt verktyg som kanske kan vara användbara i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle, där rädslan för det okända och för människor med andra sätt att leva minskar. Det finns inga genvägar, det är det första man måste inse. Det är utgångspunkten. Och man måste lyssna mer, även på dem som torgför horribla åsikter. Det handlar om rädsla, och om avsaknad av inblick i och förståelse för olikhet. Det är inget nytt fenomen, det visar Nietzsche.

Inslaget av lust i seden. - En viktig form av lust och därmed källa till moralbildning uppstår ur vanan. Det man är van vid utför man lättare, bättre, alltså hellre, det inger lust och man vet av erfarenhet att det invanda har stått sig, alltså är nyttigt; att en sed man kunnat leva med har redan visat sig vara lyckosam, främjande, i motsats till alla nya, ännu ej besannade experiment.

Självklarheter för de flesta, men inte för alla. Inga konstigheter, det är så här det fungerar. Ändå vet vi med plågsam tydlighet att stödet för dem som vill värna det invanda, det svenska (vad det nu är, om något), genom att stänga gränser, genom att tvinga andra till anpassning, genom att inte dela med sig och bjuda in och förstå. Orsaken till det är så klart rädsla, rädsla för det okända. Men det handlar också om bekvämlighet, och vana. Om ovilja att se världen och samhället med andra ögon. Tider av snabba omställningar där allt fler lever med känslan av att man förlorat fotfästet är en grogrund för just de problem och tendenser som tornar upp sig vid horisonten. Men utan förståelse för grundproblemet finns ingen lösning i sikte.

Seden förenar alltså angenämt och nyttigt och kräver dessutom ingen eftertanke. Så snart människan är i stånd att utöva tvång gör hon det för att driva genom och införa sina seder, för det är de som utgör den beprövade livsvisdomen. Likaså påtvingar en gemenskap av individer varje enskild medlem samma sed. Här ligger också felslutet: eftersom man upplever sig må väl av en sed, eller åtminstone ha kunnat leva vidare med hjälp av den, så blir den också nödvändig, ja framstår som den enda möjligheten till välgång; allt välbefinnande i livet verkar framspringa ur den.

Bekvämlighet, och ett desperat sökande efter trygghet, växla upp det från individnivå till samhällsnivå och det är inte svårt att se och förstå det som händer i Sverige idag. När kraven på individen ökar, då ökar osäkerheten hos alla, och det sätter igång processer som kanske ter sig harmlösa och hanterbara på individplanet, men som ger obehagliga konsekvenser på ett kollektivt plan. Det kan och får inte göras till ett komplext och svårt problem, för det stämmer inte. Det är enkelt, och just det gör det svårt. Där finns en viktig nyckel till hur man kan tänka och vad man kan göra för att lösa upp knutarna. Sverigedemokraterna är bara ett hot så länge vi behandlar dem som ett hot. Det är individuell rädsla som gjorts kollektiv. Lika enkelt som den uppstår kan den utplånas, och man förstår grundproblemet och agerar i enlighet med det. När rädslan försvinner från samhället, då försvinner också främlingsfientligheten. 

Denna uppfattning av det invanda som en betingelse för existensen gäller snart även sedens minsta enskildheter: eftersom insikten i den verkliga kausaliteten hos lägre stående folk [alla som inte vill eller kan förstå] och kulturer är ytterst obetydlig, ser man med vidskeplig fruktan till att allt fortsätter sin gilla gång; även i de fall där seden är betungande, hård, plågsam följer man den på grund av dess förmenta stora nytta.

Det en djupt känd fruktan vi har att göra med, alla vi som vill se ett mer integrerat samhälle. Däri ligger utmaningen. Att hitta metoder att hantera fruktan. Och den kan man inte utplåna med intellektuella argument, för rädslan är inte rationell, den är irrationell och kommer från djupet av det undermedvetna. Här finns alltså både problemet och lösningen på det. Utplåna grunden för rädslan, och viljan att bjuda in och förstå ökar. Bara genom att ge kan man få.

Man vet inte att samma grad av välbefinnande kan uppnås även med helt andra seder och att till och med högre grader är möjliga. Däremot märker man att alla seder, även de strängaste, med tiden känns behagligare och mildare, och att även den strängaste levnadssätt kan bli en vana och därmed inge lust.

Bara i och genom levd erfarenhet kan man uppnå varaktig förändring, underifrån. Vad vi gör i vardagen spelar roll, kanske inte i det korta perspektivet och möjligen inte för mig som individ, men på ett kollektivt plan. Livet levs individuellt, men kulturen är delad, den är alla vi tillsammans. Även den vi inte gillar är en del av kulturen, det kan ingen vilja i välden ändra på. Och jag påverkas av hur jag ser på och behandlar dig. Kulturen äger ingen, den är en konsekvens av levt liv, en spegel som ger oss en bild av det samhälle vi skapat, och följaktligen även av problemen. Det går inte att välja vilka aspekter man ska betona och vilka man kan förkasta.

Kulturen en besk medicin, som måste sväljas i sin helhet. På gott, och på ont.