En framtid som är hållbar kräver engagemang

Utvecklar tankarna om framtiden lite, samtalar vidare om frågan, med hjälp av kommentaren på den tidigare bloggposten. Engagerar mig, tackar Ann-Helen som lämnade kloka tankar, och uppmanar fler att delta i samtal om den värld som är vår och skapas i och genom våra handlingar.

Formulerandet av och berättandet om framtidsutsikter, framtidsvisioner, framtidsdrömmar och framtidsscenarier, är ett jätteintressant och mångfacetterat område att utforska kulturanalytiskt, tycker jag.

Absolut, som forskningsområde är människors tankar om framtiden oerhört intressant, och dessutom passar det som hand i handske för kulturvetenskapen. Resultatet av sådan forskning har potential som underlag för skapandet av den infrastruktur som krävs för att förverkliga visionerna som ligger djupt nedbäddade i kulturen, som skapas i och samtidigt påverkas av handlingarna som utförs i enlighet med människors drömmar. Intervjuer av folks tankar om framtiden, deras förhoppningar och rädslor, och hermeneutiska analyser av berättelserna, är jag övertygad om skulle ge politiker ett mycket bättre underlag för arbetet med att utforma reformer som har potential att förverkliga det samhälle som de flesta vill se. 

Sådant säger mycket om hur människor föreställer sig världen och sin plats i den, vilka krafter man brottas med, underkastar sig, tyr sig till, hoppas på och hur man förstår tid, t ex.

Håller med. Hur man ser på framtiden säger väldigt mycket om hur man uppfattar nuet. Och det är själva poängen med analyserna, som jag ser på saken. Allt handlar om här och nu, aldrig om framtiden. Framtiden blir som sagt till, i handling, interaktion och genom att människor lever sina liv i enlighet med respektive individs drömmar och personliga förutsättningar. Utfallet av politiken som förs kan och bör studeras. Politiker bör ställas till svars, inte för sina idéer, utan inför resultatet av besluten som tas. Analyser av deras drömmar och visioner är samtidigt en annan viktig forskningsuppgift. Vad krävs för att att förverkliga visionerna, av samhället och individerna? Det är det viktiga, och det är detta man röstar om. För alla visioner kan inte förverkligas lika enkelt, och resurserna som finns är alltid begränsade. Idag är det alldeles för frestande att rösta på den som lovar mest, samtidigt som det kostar minst. Men det finns inga kakor som går att äta, och ha kvar. 

Att tala om "framtiden" kan ju också vara ett sätt att se något lite på avstånd, skapa distans till något man står mitt i och kanske har svårt att greppa (och samma sak att omtala något i dåtid).

Håller med även om detta Ann-Helen, distans och möjlighet att vända och vrida på saker och ting är viktigt. Och det är lite vad jag far efter i tankarna ovan. Det är vad tystnad och samtal, marginaler och lite mera tid för reflektion i vardagen handlar om. Och det är vad som krävs för att uppnå hållbarhet i samhällets tillblivelseprocess.

Att tala om framtiden är också en rätt vanlig form av att tala om "vad man vill", förstås alltid utgående från var man står och vilka möjligheter man tror sig ha eller inte ha. Att "inte ha en framtid" är något mycket negativt, tycker nog de flesta, och det visar hur tätt knutet framtidstänkandet är till hoppet. Alltså, att tala om framtiden är ett av många sätt att bearbeta och formulera erfarenheter och förhoppningar.

En befolkning utan hopp, är det inte vad vi gemensamt producerar i dagens samhälle? Skrämmande tanke, och ett akut och allvarligt problem, för alla som lever här och nu. Vad håller vi på med? Vi vill bli adresserade som individer, vill bli sedda för dem vi är, vill få personliga fördelar och slippa ansvar. Men majoriteten visar samtidigt i handling att man inte vill se eller hjälpa någon annan, att man inte vill lyssna eller betala för någon annan än sig själv. Och politikerna nappar på betet, och lovar sådant de aldrig kan hålla. Sedan byter vi regering, i stället för att skaffa oss kollektiv insikt om vad som krävs för att bygga ett samhälle som är bra för de flesta. Istället för att reflektera över det rimliga i våra drömmar eller vad som faktiskt krävs för att det ska bli som vi vill. Vi håller på att gräva vår egen grav, såga av den gren vi sitter på, föröda jorden som är den enda plats i universum vi kan existera på. Skrämmande, men just därför viktigt att lyfta fram och samtala om.

Samtidigt tror jag nog jag förstår vad du menar med det riskabla i (tilltron till) experter som formulerar framtiden, som om den redan hade skett.

Experter och drömmen om dem som frälsare är farlig, för det förflyttar ansvaret för skapandet av framtiden någon annan stans än hos individerna. Ansvaret går aldrig att delegera, det kan bara tas. Och hur vi än gör kommer vi att få leva med och betala för konsekvenserna.

Kanske så att vad som faktiskt sker till dels blir osynligt eller börjar ses som en avvikelse från den redan utstakade och förutsedda framtidsbanan.

Precis min mening, håller med Ann-Helen. Tack för ett givande samtal!