Dagens Nietzsche: Språkets betydelse, och konstens samt humanioras

Att läsa Nietzsche är en mångbottnad upplevelse, inte bara rent intellektuellt. Han skriver också svindlande vackert. Saknar det i dagens akademiska värld, omsorg om orden, språket och sättet man förmedlar sina resultat och analyser på. När det är en aspekt som undervärderas går något centralt förlorat. Vetandet utarmas, och reduceras till siffror eller enkla sanningar. Livet, kulturen, samhället blir helt enkelt fattigare. Allt för lätt dras allt för många med i denna rörelse mot det platta, linjära, enkla. För att ekonomin blivit en så pass central del av allas liv att dess brus och krav överröstar annat som också är viktigt. Språket är det som skiljer människan från djuren, och ett varierat och mångfacetterat, komplext språk behövs för att kunna orientera sig i tillvaron. Om språket utarmas utarmas tanken, och då förlorar mänskligheten och samhället ett viktigt skydd mot inre förfall och förflackning.

Både att skriva vackert och att läsa texter som är vackert skrivna kräver lite möda. Det kan uppfattas som problematiskt, och kräver både tid och resurser. I en ekonomiskt fokuserad och effektivitetsjagande kultur kan man få för sig att allt sådant måste elimineras, att det är en lyx man kan unna sig någon gång, men inget som hör hemma i vardagen, inte hos folkets breda massa. Inget kan vara mer fel än att resonera så, hur ekonomsikt fördelaktigt det än är, i det korta perspektivet. Tiden och mödan som kollektivt läggs ner på att utveckla, förvalta och konsumera välskrivna texter är en nödvändig investering för framtiden. Och det som inte görs idag, det kommer man tvingas göra imorgon, ifall mänskligheten och samhället så som vi lärt känna det inte ska vittra sönder. Vi närmar oss ett slags intellektuellt (och moraliskt) stup, liknande den fiskala avgrund som USA står inför och brottas med. Det är allvar.

Språket, liksom konsten och humaniora är delar av samma sfär. Alla är hotade, av rådande ekonomiska diskurs som lever på att exploatera luckor i väven, såsom mellanrum och glapp, tidsfickor och annat som står i vägen för den övergripande viljan att effektivisera, effektivisera, effektivisera. Kravet på ständigt ökande vinst, visar ingen som helst hänsyn till mjukare värden. Språket, konsten och humaniora är emellertid bara mjuka i förhållande till ren och rå kapitalism. Vill vi ha ett hårt, kallt och in i minsta detalj kontrollerat och förutsägbart samhälle? Finns det överhuvudtaget plats för människor i en sådan värld? Knappast. Ingen vill att det ska bli så, egentligen. Det är dessutom omöjligt, för den dagen ekonomiseringen tagit sig sådana uttryck, då är mänskligheten utplånad. Det ena går inte att få utan att ge upp det andra. Lyssna på vad Nietzsche har att säga oss, långt ifrån oss i tid, men ändå närvarande i och genom språket som är det medium som bär tankarna genom århundraden. Hur stora framsteg har vi gjort egentligen, under de drygt 100 år som lagts mellan oss och den tid och det samhälle Nietzsche skriver i och om?

Dagen och kampen börjar snart, de heliga skuggorna upplöses och konsten är åter fjärran ifrån oss; men dess tröst vilar över människan ända från tidig morgonstund. Individen finner ju annars sin personliga otillräcklighet överallt, sin halv- och oförmåga: med vilket mod skulle den kämpa om den inte dessförinnan hade vigts till något överpersonligt! Individens största lidanden, icke-gemensamheten när det gäller vetande hos alla människor, de senaste insikternas osäkerhet och ojämnheten i kunnande, allt detta gör att den har behov av konst.

Konst erbjuder tröst, och ju hårdare kraven i samhället blir, och ju snabbare hjulen snurrar, ju snävare marginalerna blir, desto större är behovet av tröst och lindring. Konsten och svindlande vackra texter, samt tid att verkligen njuta och reflektera över innehållet, är mer viktig och nödvändig för samhällets långsiktiga överlevnad än någonsin. Konst och humaniora utgör ett slags krockkudde i samhället, ett nödvändigt skydd av människans bräckliga fysik, mot maskinernas och effektiviserings hänsynslöshet. Konst och humaniora utgör värden som måste kämpas för, kräver omsorg och försvar. Vi måste stå upp för dessa värden, annars kommer de att försvinna på samma sätt som oljan, vilken pumpas upp och förbrukas utan tanke på framtida generationer. För att det ekonomiska systemet så kräver, för att vi tvingar oss att följa dess lagar. Mot bättre vetande gör vi detta, vilket visar hur relationen mellan kunskap och makt ser ut. Makten vinner alltid, och bara det vetande som går i takt med maktens önskningar och behov erkänns och premieras. Allt annat betraktas som hinder för den heliga tillväxten, liksom skatterna som företagen (de stora, multinationella) betraktar som en kostnad som måste elimineras till varje pris. Någon annan får betala. Vem? Vi, tillsammans. Alla vi som utgör samhällets bas, medborgarna. Folket, som ytterst är vad som bygger landet. Självförnekelse, någon? Det om något borde mana till eftertanke. Humaniora och konst, ett väl utvecklat språk och en befolkning som har tid och förmåga att uppskatta detta, det är det enda skydd vi har mot hoten som kommer mestadels inifrån. Lyssna på Nietzsche igen.

Man kan inte vara lycklig så länge allt omkring oss lider och ådrar sig lidande; man kan inte vara moralisk så länge människornas liv bestäms av våld, bedrägeri och orättvisa; man kan inte ens vara vis så länge inte hela mänskligheten med stor iver har sökt vinna vishet och leder in den enskilda individen i livet och vetandet på det visaste sättet. Hur skulle man stå ut med denna trefaldiga känsla av otillräcklighet om man inte redan i kamp, strävan och undergång förmådde skönja något upphöjt och betydelsefullt och inte lärde av tragedin att finna glädje i den stora passionens rytm och dess offer.

Hur är det möjligt att mänskligheten tagit sig hur, här där vi är idag? Hur är det möjligt att vi i sann demokratisk anda, gemensamt har röstat fram makthavare som släcker elden som hotar att förgöra oss, med bensin? Hur kunde det bli så här? För att vi inte, kollektivt ser värdet av och för att vi som samhälle saknar förmåga att uppskatta, humaniora, konst och språk. Med öppna ögon, och mot bättre vetande sågar vi ihärdigt på den gren som håller oss uppe. Hur länga kan vi göra det? Vad kan vi och vad finns att göra? Åter till Nietzsche.

Konsten undervisar och fostrar förvisso inte till omedelbart handlande; konstnären är aldrig en fostrare och rådgivare i denna bemärkelse; de objekt som de tragiska hjältarna eftersträvar är inte utan vidare de mest eftersträvansvärda tingen i sig. Liksom i drömmen är värderingen av tingen förändrad så länge vi upplever oss vara i konstens bann: det som vi under den tiden anser vara så eftersträvansvärt att vi instämmer med den tragiske hjälten när han hellre väljer döden än att avstå från det - det är för det verkliga livet sällan av samma värde och sällan värdigt samma handlingskraft: men så är konsten just den vilandes verksamhet. De strider som den visar är förenklingar av livets verkliga strider; dess problem är förkortningar av den oändligt invecklade redovisningen av det mänskliga handlandet och den mänskliga viljan. Men just däri ligger konstens storhet och oumbärlighet att den framkallar ett sken av en enklare värld, av en kortare lösning på livets gåta. Ingen som far illa av livet kan undvara detta sken, även om det bara är för några ögonblick, liksom ingen kan undvara sömnen.

Konst och humaniora, språk är föränderliga storheter. Vi når dem aldrig direkt. Där finns inga enkla sanningar eller lösningar. Dessa storheter är istället som livet självt, komplext, oöverblickbart, myllrande och kräver därför tankekraft, möda och tid samt förmåga till kritiskt tänkande och reflektionsvana för att kunna vara till gagn för mänskligheten. Som sagt, det handlar om investeringar. Och sådana kostar, men det i sig är inget problem. För att har ett pris. Om vi väljer att spara på dessa, om vi avstår från att investera, då tjänar vi pengar, så klart. Men bara på kort sikt, och ju mer vi sparar desto större blir kostnaden som vi tvingas betala sedan. Man kan bara hålla andan en kort stund, sedan måste man andas. Samma med ekonomi, det går att tjäna mycket pengar, snabbt, men det kräver tid för återhämtning och konsolidering för att processen och systemet ska bli hållbart. För att ekonomin ska bli hållbar krävs att man vet och kan avgöra vad som är en klok investering, för framtiden. Ju snabbare hjulen snurrar, och ju mer pengar man tjänar, desto mer tid för återhämtning krävs. Humaniora, konst och språk är nödvändigt för att mänskligheten ska överleva. Paradoxalt nog är det en verksamhet som inte kan strida för sig själv, den måste försvaras, annars försvinner den. Och man saknar som bekant kon först när båset är tomt. Har vi råd att ta den risken?

Ju svårare kunskapen om livets lagar blir, desto innerligare åtrår vi förenklingens sken, även om det bara är för några ögonblick, desto större blir spänningen mellan den allmänna kunskapen om tingen och den enskildes andligt-moraliska förmåga. Konsten finns till för att bågen inte ska brista.

Humaniora, konst och språk behövs idag mer än någonsin. För ingen vill eller är betjänt av att bågen brister. Det finns emellertid aldrig några garantier, för något. Jag är tacksam för att jag har fått leva och växa upp i en tid där det gick att lyssna till ljuv musik, och där språket fortfarande vårdades och konst ansågs väderfullt. Jag är tacksam för min humanvetenskapliga utbildning. Glad att jag har förmågan att se avgrunden, även om det kostar på nerverna att inse vilka risker vi lever med när vi balanserar på gränsen. Bågen kan brista, risken är uppenbar, och vi har ett gemensamt ansvar för att försöka förhindra att så sker.

Språket, konsten och humaniora är den livboj vi har att klamra oss fast vid. Vi behöver ha den kvar, för att inte drabbas av samma öde som Titanic, som liksom vår mänskliga civilisation betraktade som världens modernaste mest osänkbara skepp. Havet är kallt, och djupt och skoningslöst. Ingen av oss klarar sig där. Dags att inse det, och att värna det som är ovärderligt.