Ensamhet, ledarskap och intelligens

Sedan i söndags har jag varit på resande fot, ständigt upp i andra människor och med få stunder i ensamhet. Ser mig som en social individ, och tycker om att vara bland och med andra. Ändå blir det så himla tydligt att tid i ensamhet, utan andra intryck än dem jag själv söker, är absolut nödvändigt för att jag ska må bra. Smet därför från konferensen, och bara vandrade längs Stockholms gator. Satte mig på café och läste. Lät tiden rinna iväg, utan krav. Oj vad jag behövde det. Tre timmar på tåget, i första klass. Ser fram emot det. Sedan så, är jag redo att vara social igen.

Veckan har varit mycket givande. Danmark först. Samlade på mig en massa nyttigt som det ska bli kul att reflektera över, hemma, i lugn och ro, nästa vecka. Konferensen bjöd på blandad kompott, som vanligt. Teknikstrul och lite för lite tid för planering gjorde att det gick så där. Framförandet kommer inte att gå till historien, men det väckte en hel del känslor och reaktioner hos publiken. Många frågor och en hel del kritiska synpunkter. Intressant och givande att se hur ens tankar tas emot. Efteråt gav anförandet upphov till en rad intressanta samtal, och då fanns det tid att reda ut missförstånd och jag tvingades inse en del blottor i mitt tänkande. Detta bekräftar en gammal sanning, att en medioker framställning leder ofta till fler och intressantare samtal än en perfekt. Hellre provocera och blotta sig, än briljera och dra på sig hänförda beundrare. Jag är i akademin för att lära, inte för att få bekräftelse (fast det är så klart viktigt att få lite av den varan, det kan inte förnekas).

Sista anförandet på konferensen, när jag var som tröttast och längtade bort, var det bästa och mest intressanta jag hört på länge. Handlade om ledarskap, och ledarintelligens. Det var en undersökning som presenterades, som gick ut på att undersöka ledares personlighet, och hur den eventuellt förändras av att man genomgår ledarskapsutbildningar. Mest intressant, och det jag inte kan sluta tänka på är att personlighetsdraget bitterhet visade sig öka efter att man gått utbildningen. Ledarna som svarade på den omfattande enkäten gav uttryck för ökad bitterhet efter att man utbildat sig i ledarskap. Det är intressant, oerhört intressant.

Ett sätt att tolka bitterheten kan vara att den som genomgår utbildning får en vidgad syn och fördjupad insikt i hur det skulle kunna vara, och samtidigt en tydligare förståelse för hur det faktiskt är. Och att skillnaden mellan hur det och hur det skulle kunna vara är stor. Det är viktig kunskap. För det säger något om samhället vi lever i. Det leder till tankar om vad som ska ledas, vem som ska leda och vilka kollektiva mål och visioner vi håller oss med.

Insåg också att detta med ledarskap är mer komplext än man vanligtvis tänker sig. Det har till exempel visat sig att socialt fungerande psykopater är överrepresenterade inom ledarskikten i samhället. Och det i sin tur leder till tanken om att det kanske är så att vi håller på att bygga ett samhälle där de mest intelligenta inte är ledare, för de inser att uppgiften strider mot allt som de håller kärt och tror på, eller att arbetsbördan vida överstiger vad som är långsiktigt hållbart. Detta leder i sin tur till att vi får ett samhälle där de minst lämpade leder övriga, mot mål som är ohållbara. Och ju längre och tydligare vi rör oss i den riktningen, desto större blir grundproblemen som orsakar det hela från början.

Obehaglig tanke!