Samtalar med Deleuze II

Synkronicitet, tänkte börja detta samtal där. Måst dock först påpeka att det jag tänker säga inte är ett steg i riktning mot New Age, som är en tolkning som ligger nära till hands när man talar om denna typ av fenomen. Det är inte min tanke eller mening, vill vara tydlig med det. Jag är bara intresserad av tillvarons sammanträffanden, av slumpens roll. Ödet, kalla det vad man vill. Allt handlar om hur man definierar det man talar om. Vad sägs om följande: Håller för närvarande på att läsa Murakamis bok Kafka på stranden, som är en oerhört fascinerande bok. Den bygger på eller utgår från, uppvisar en rad paralleller till den klassiska grekiska myten och tragedin Kung Oidipus. Samtidigt håller jag på att läsa och skriva om Nietzsches bok Tragedins födelse. Som ett led i det arbetet skrev jag, för att samtidigt förbereda mig inför ett seminarium om etik och moral, en bloggpost om Moral, utifrån ett citat från Nietzsches förord till Tragedins födelse. Efter det behövde jag lite luft. Tog därför en promenad, och lyssnade på Filosofiska rummet: Antigone och den antika filosofin, som behandlade just tragedin, Kung Oidipus och frågor om moral och öde.

Så här tänker jag när jag ska försöka förstå och förklara det inträffade. Tillvaron är komplex, kultur är mångtydig och ofta motsägelsefull. Men den består i grund och botten inte av så himla många olika uttryck. Komplexiteten uppstår genom att möjligheten att kombinera de förhållandevis ganska få utgångspunkterna är oändliga. Liksom DNA molekylen som bara består av fyra (?) byggstenar men som ändå frambringar livet i all sin rikedom kan man säga att det är konstigt att inte fler sammanträffanden uppstår. Min roll i det jag upplever ska heller inte underskattas. Att jag valde just detta avsnitt av Filosofiska rummet har så klart med det andra att göra, och Kung Oidipus är oerhört berömd och ett globalt fenomen. Att sammanträffande inträffar är inte så konstigt, det konstiga är i så fall att vi inte upptäcker exempel på detta oftare.

Vad vill jag säga med detta, och vad har det med Deleuze och samtalet att skaffa? För det första kan jag rekommendera en bok som har precis med detta att göra, det är Jon McKenzies bok: Perform or else, som använder Deleuze tankar och som hittar en häpnadsväckande massa sammanträffanden som på olika sätt berör ordet Challenger. Denna vill jag rekommendera för att den visar hur mycket det finns att hitta och göra något av, om man bara öppnar upp sitt tänkande och söker information och uppslag på nya och oväntade ställen. Gör man det upptäcker man att mycket av det som i förstone ser komplext, svårtytt och ogenomträngligt ut, i själva verket inte är så svårt att förstå. Deleuze erbjuder många och bra verktyg för den typen av analytiskt arbete. För det andra vill jag slå ett slag för samtalet, för detta att tänka tillsammans. Fler uppsättningar ögon, öron och andra sinnen, ser mer än en enda. Det är vad samtalet handlar om, att organisera för kollektivt tänkande.

Deleuze kan hjälpa oss med detta. Först måste man bara bryta sig loss från det invanda, skaka om sig och lämna sig komfort zon. Att vara bekväm och trygg, vilket de flesta strävar efter ofta och ihärdigt, det främjar inte kreativitet och ny-tänkande. Och det är i sin tur vad som krävs för att komma vidare, för att bygga ett hållbart samhälle i en föränderlig värld. För att komma dithän, för att förflytta sig och sitt tänkande i den riktningen kan det finnas en poäng att tänka som följer.

Att bli till är att aldrig härma, eller göra som eller anpassa sig till en modell, vare sig det rör sig om rättvisa eller sanning.

Ny-tänkande kan aldrig uppstå i en process av följande. För att tänka nytt behöver man bryta mönster, missanpassa sig, sluta härma och upprepa. Våga kasta ur sig tankar som inte är så himla genomtänkta. Våga, tillsammans. Tala först och tänka sedan, det är vad ett samtal handlar om. Samtalar gör man med vänner, med dem man litar på. Under och i ett samtal ska man inte behöva vara på sin vakt. Där ska man bara kunna säga det som dyker upp i ens huvud. Och när man gör det, och samtidigt lyssnar på varandra, då kan man i efterhand sålla ut det som fungerar. Med tanke på synkronicitet och slump samt kulturens komplexitet är denna metod att nå kunskap om det man studerar att föredra framför debatter och klassiska disputationer där man måste vända och vrida omsorgsfullt på vage litet ord, för att inte sättas på plats eller anklagas för inkompetens. Det stärker så klart den som lyckas, men det handlar alldeles för mycket om makt och prestige för att främja ny-tänkande. Dessutom har den klassiska disputationen den egenheten att den är orienterad mot det som varit, för där lever man alltid på gamla meriter. Samtalet är framtidsinriktat. Skälet är enkelt.

Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.

Jag ville bli bonde när jag var liten. Nu blev jag inte det, av en massa olika skäl, men om jag blivit det så hade det inneburit något helt annat än det jag drömde om. Småskaligt brukande av jorden och med olika djur bär sig inte ekonomiskt. Jag drömde inte som att bespruta marken, specialisera mig och köpa upp granngårdarna. Önskade inte sitta med ansökningar till EU om jordbruksstöd. Nu blev jag akademiker istället, och det fanns inte ens på kartan när jag gick i grundskolan. Universitetet var en stängd värld då för en som jag, och att disputera hade jag aldrig klarat om man hållit fast vid den tidens krav. Allt förändras, ständigt, på gott och på ont. Förändring är det enda som är konstant i världen. Därför går det inte att fråga någon vad hen ska bli, för det går inte att veta. Även det förändras, oavsett vad man svarar och vad man blir. Inget är sig någonsin likt. Allt blir till, interaktivt och ömsesidigt. Och.

Tillblivanden är inte härmnings- eller assimilations­fenomen utan fenomen med dubbelt infångande, med icke parallell utveckling och förbund mellan två makter.

Både den som blir, och den hen vill bli påverkas genom förändringsprocessen, ömsesidigt. Det som förändras blir till mellan aktörerna som interagerar, i och genom oscillationen som uppstår i mötet. Förändring och kreativitet skapar förbund, sammansättningar av kända saker och ting på nya sätt.

Ett förbund är alltid mot naturen. Ett förbund är motsatsen till ett par. Det finns inte längre några binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande.

Här snuddar vi vid något viktigt. Samtalet som konturerna till ett tillblivande. Det handlar som sagt inte om fråga-svar, eller om några andra dikotomier, inte om par. Förbundet i citatet förstår jag som ett slags tillfälligt sammanhållande. Två självständiga makter eller enheter som följs åt en bit på vägen i tillblivelseprocessen som bygger världen. Som en man och en kvinna som lever ihop en tid, skaffar barn, och sedan skiljs. Eller som en författare och dennes bok, som blir till och förändras ömsesidigt i och genom samma process av tillblivelse. Jag förändrar Flyktlinjer och förändras själv genom processen, i ett slags samtal med andra texter, med kommentarer och med det som händer i min vardag. Samtal är inte en skapelseakt, det är en tillblivelseprocess. Slumpen spelar en viktig roll här, och därför är det bättre att lära sig se och upptäcka de konstruktiva möjligheter som uppstår. Därför är det viktigt att inte hänföras av exemplen på synkronicitet som ständigt dyker upp om/när man väl lärt sig se, utan göra något av det när det sker, där det sker och så länge det fungerar. 

Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktions­apparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.

En klassisk Deleuzisk tankebild. Ömsesidig tillblivelse finns överallt. Samtalets turer och roller, aktörerna som interagerar, allt blir till och förändras ömsesidigt i och genom processens gång. Liksom evolutionen, som är vad som frambringat getingen och orkidén. Växten och insekten är förbundna med varandra, men själva förbundet är inte skapat av naturen, det är inte naturligt, det är mot naturen. För getingen är en autonom aktör, liksom orkidén. De båda har bara av en slumpens nyck kommit att bli ömsesidigt beroende av varandra. De är motsatsen till ett par. De är båda dubbelt infångade. 

Ett enda och samma tillblivande, ett enda tillblivandeblock, eller som Rémy Chauvin säger, en »a-parallell utveckling av två varelser som absolut inte har något att göra med varandra«.

Samtalet kan förstås på detta sätt. Som a-parallell utveckling av två eller flera aktörer som egentligen inte har något med varandra att göra. En akademi präglad av den tanken, ett vetenskapligt sammanhang som bejakar detta, skulle omfamna och kunna tillvarata alla möjligheter som finns med tvärvetenskap. Nyckeln till framgång är detta, att förstå att alla parter har något att vinna på att utbyta erfarenheter. Ett slags tankens frihandel. Samtal handlar mer om att lyssna och dela med sig, än om att få och bevaka revir. Alla är vinnare i ett samtal, just för att man inte måste komma överens, bara ta det man behöver och det som fungerar. Samtalet är mellanrummet mellan aktörerna. Om aktörerna koncentrerar sig gemensamt på att hålla det utrymmet öppet, då ökar chansen att slumpen och synkroniciteten kan verka och generera möjligheterna som sedan kan utnyttjas på olika sätt av olika aktörer.

Det finns djurtillblivanden hos människan som inte består i att leka hund eller katt eftersom djuret och människan bara möts på den gemensamma, men asymmetriska deterritorialiseringens vägsträcka. Det är som Mozarts fåglar: det finns ett fågeltillblivande i den musiken, men fångad i fågelns musiktillblivande och de båda bildar ett enda tillblivande, ett enda block, en a-pa­rallell utveckling, som inte alls är ett utbyte utan »ett förtroligt meddelande utan möjlig samtalspartner«, som en tolkare av Mozart säger - kort sagt ett samtal.

Tänk bort allt som har med utbyte att göra. Getingen och orkidén tänker inte på varandra som resurser, utan bara på sig själva. De vet inte att de är beroende av varandra, och de ger utan att veta om det. Och det är bådas smala lycka. Vi människor har mycket att lära här. Kunskap är resultatet av ömsesidigt arbete, det är inget man kan äga, bara använda. Förstår man det förstår man vilken kraft och potential det finns i samtalet.

Tragedin Kung Oidipus handlar om ödet som ingen kommer undan, vad man än gör. Och det är en tanke som kan användas för att förstå samtalet, synkronicitet och slumpens roll i den process av ömsesidig tillblivelse som allt och alla är infångade i. Ödet kan förstås som konsekvenserna av handlingar, och dessa kommer ingen undan.

Moral är resultatet av förhandling, av samtal. Ord och resultatet av handling som stöts och blöts. Det är vad som skapar föreställningar om rätt och fel, det är moralens ursprung. Samtal, även om det inte sker medvetet. Det som räknas är det som finns och uppstår mellan. Samtalet handlar om att främja och upprätthålla det utrymmet, för att öka möjligheterna för slumpen att verka och flyktlinjer att uppstå. Samtala är att resa, tillsammans, mot okända mål. Ett öppet och förutsättningslöst sökande, efter något som fungerar.