Driva förändring är lättare sagt än gjort

Förändring är centralt för allt som har med kultur, i vidast möjligaste mening, att göra. Kultur kan sägas vara förändring, och jobbar men med kultur kan uppgiften vara att på ett eller annat sätt förändra. Hur förändrar man det som förändras av sig själv? Här finns mycket att röra i, och många problem att jobba med. Söker man på nätet hittar man många som har mycket att säga om detta. Förändring i en eller annan bestämd riktning finns det dessutom ett närmast omättligt behov av. Och där det finns behov, där finns det konsulter. Ju större behov, desto mer pengar finns att hämta. Kulturvetaren riskerar därför att drunkna, men det är som det det är och att lägga sig platt leder bara till att förändringen går i en annan riktning. Förändring är som bekant något ingen kommer undan. Förändring är viktigt, alldeles för viktigt för att överlåtas till konsulter med enkla lösningar och kortsiktiga intressen. Kulturvetare, förenen eder, och ta upp kampen!

Enkelt är det inte på något sätt. Det är det första man måste göra sig medveten om. Vore det enkelt hade vi inga problem. Då behövde vi inte vetenskaplig kunskap om kultur. Att det inte går att hitta en enkel lösning är inget problem för vetenskapen, bara för den som söker efter det omöjliga. Förstår man bara det har man skapat sig det utrymme som krävs för att komma igång. Och sedan är det bara att hoppas på det bästa. Om förarbetet är grundligt och infrastrukturen den rätta, då finns alla förutsättningar som krävs. Sedan är det upp till dem som vill förändring att göra jobbet. Det är också viktigt att förstå. Varaktig förändring kan bara växa fram underifrån, genom levt liv och i vardagen.

Projekt är den vanligaste formen för förändringsarbete. Och det är konsulternas paradgren. Kulturvetaren måste här hitta en gyllene medelväg, om man vill nå ut med sina kunskaper. Att bortse från hur människor har det och hur man tänker i samhället, det vore djupt ovetenskapligt för en kulturvetare. Ändå är det så många resonerar, att folket inte vet sitt eget bästa. Många har iakttagit tendenser till uppgivenhet hos humanister och kulturvetare. Kanske för att man känner sig som jag gjorde när jag talade på en konferens för många år sedan, som nybliven doktor. Jag låg sist i programmet. Efter en konsult med jämställdhet som sitt specialområde. Han förförde publiken med enkla lösningar, befäste stereotyper och spred uppfattningen att könsroller är något fast och evigt, något vi gör bäst i att anpassa oss till. Jag valde strategin att få åhörarna att tänka själva, och visade att förändring är möjligt, att könsskillnaderna är kulturellt skapade och upprätthållna och att de därför kan förändras, om tillräckligt många vill. Besviken och ledsen gick jag därifrån, men det fick mig snarare att ladda om och tänka nytt än att ge upp. Det är som sagt svårt, men samtidigt är det ju viktigt. Därför får man inte ge upp, man får testa olika metoder istället.

Våga misslyckas, det är nyckeln till framgång. Uthållighet, engagemang över tid, är vad som krävs. Och kunskap om fällorna och hindren man har att hantera under processens gång. Att driva förändring är inte självklart, inte på något sätt. Drivandet, till exempel, är inte något entydigt. Detta gjorde mig Ann-Helen uppmärksam på i sin kommentar på en tidigare bloggpost.

Det jag kom att tänka på är drivandet av en "sak", vilket jag tycker verkar ingå i vad som menas med (det positivt laddade ordet) "aktiv", som går igen i projekttänkandet. Hur drivs saker och hur kan saker drivas? Jag är rätt ambivalent inställd till sak-drivande, för jag tycker sådant lätt blir så övervakat och snävt.

Driver man en sak är det lätt att tappa fokus på annat som är viktigt. Det är här jag ser en stor och viktig poäng med att kulturvetare får ansvar för förändringsarbeten i högre grad. Komplexa frågor som jämställdhet, mångfald och hållbarhet, till exempel, kan inte drivas som ett slags sak. Ändå är det så man förväntas gripa sig an det som ska förändras. Man antas dela upp problemet i delproblem, förväntas sätta upp mål, kvalitets- och målsäkra processer. Det finns mycket att göra här, och det finns en stor övertro på att förändring kräver handling och stora gester. Konsulter som försår att utnyttja denna kulturella övertygelse kan fakturera många sköna kronor, och alla är nöjda och glada. Utan att någon förändring skett över huvud taget. Men ansvariga har ryggen fri och kan visa att man gjort något.

Håller med Ann-Helen om problemet, men tänker att det är här som man måste börja. Det handlar om hur man ska definiera sak, och driv. Här liksom i andra frågor kan det finnas en poäng med att kulturvetaren aktiverar sin dubbla kompetens. Vi förstår hur man tänker, och vet vad som behövs, samtidigt som vi inser att dessa båda aspekter är inkomensurabla. Man kanske skulle kunna utveckla en vokabulär som lockar, och sedan jobba med det man tror på och vet fungerar? Jag är inte klar på hur man ska göra och har ingen lösning, men jag känner mig övertygad om att det är i detta härad man bör verka för att nå framgång.

En del gånger kan jag bli väldigt trött på min egen röst och jag tror att just den trötta, instängda känslan har något att göra med att man börjat "driva en sak", kanske utan att man ens hade tänkt göra det. Sådana gånger kan det man säger (som man sagt väldigt många gånger) plötsligt te sig främmande för en själv. Det blir uppenbart att det inte är "saken" man ev. driver, det man säger, som betyder något, utan ATT något (vad?) tvingar en att upprepa samma sak igen och igen. Det kan effektivt stoppa för allt utbyte och ny inspiration. Det blir mer att "tugga sak" än att "driva sak", men jag tror att "tugg" ofta förväxlas med "driv".

Här sätts ord på en känsla som jag tror många kulturvetare känner igen. Vi upprepar oss, och även om man lyssnar och ger oss rätt, ofta, så är det som att orden inte häftar vid i det kollektiva medvetandet. Det är som våra kunskaper är allmängiltiga och lite för politiskt korrekta för att få någon att ändra sitt agerande i vardagen. Man vet att det som sägs är sant och riktigt, men eftersom det krävs handling och ny-tänkande, vilket alltid är obekvämt, är det lättare att välja konsulten som har ett kortare program som man kan följa för att sedan falla tillbaka till vardagens lunk. Kulturvetaren vet att förändring inte går till på det sättet, och därför upprepar vi samma sak om och om igen. Och om man fastnar i det och tänker att det är så man driver förändring, genom att "tugga" sin sak om och om igen. Då uppnår man ingen förändring, och man riskerar samtidigt att uppfattas som omöjlig att ha att göra med. Dessutom riskerar man att tappa sin egen inspiration och drivet som måste till för att uppnå förändring.

Detta är med andra ord ytterligare ett område att jobba med, tillsammans. Hur hanterar man denna typ av problem? Var finns problemet? Jag skulle säga att det finns i sammanhanget, inte hos någon av aktörerna. Problemet är varken kulturvetarens eller de som önskar förändring, problemet är kulturellt. Därför måste lösningen vara komplex, och bara det inger hopp tycker jag. För det första steget till en varaktig förändring är att man ringar in och identifierar problemet, och sedan kan man se över och reflektera över vilka kunskaper och kompetenser man har. Därefter kan man börja jobba, på olika sätt. För att nå dit behöver vi lyssna på varandra, ta del av och reflektera över våra gemensamma erfarenheter. Åter till Ann-Helen.

Jag tänkte mycket på det att driva "en sak", när jag under min studietid först skulle jobba i ett "tillämpat" projekt. Jag blev engagerad i vad som skulle vara en ungdomskulturanalys, där jag skulle ingå som "etnologen", i samarbete med psykologer (i en privat firma). Det förväntades att jag skulle bidra med "etnografisk metod" - men jag upplevde att det fanns lite förståelse för att kulturanalys är mer och annat än metod, att det skall finnas utrymme för kulturANALYS också. Jag hade heller inga tydliga modeller (och det är väl själva poängen) som skulle kunna jämföras med t ex segmentering, vilket denna firma använde sig mycket av. Jag hade inget "istället" som jag kunde formulera tydligt och lägga fram som ett alternativ (i samma tidsram och med samma krav på resultat). Hela det här projektet blev för mig en slags "kamp för etnologin" (för min identitet, det jag trodde på och mest MOT det jag INTE trodde på - att förstå ungdom genom stereotypa kategorier, t ex)och otroligt frustrerande. Ja, jag blev mycket trött på min egen röst. När det sedan var en professor som frågade mig vad det var som var problematiskt, visste jag faktiskt inte vad jag skulle svara, eller var jag skulle börja i så fall. Det hela hade förvandlats till bara frustration. Med senare erfarenheter, har jag tänkt att det kunde ha utvecklat sig annorlunda, om jag inte hade behövt spela "etnologen", att jag hade kunnat använda mina kulturanalytiska färdigheter på ett annat och mer konstruktivt sätt då. Jag hade inte behövt använda all energi på att "driva sak" (eller tugga sak, snarare).

Oj vad viktigt att lyfta upp och reflektera över denna typ av erfarenhet. Jag tror många kulturvetare som varit engagerade i projekt utanför akademin känner igen sig här. Man blir glad och är tacksam för att man blivit engagerad, och sedan går man rakt in i en vägg av förväntningar som gör det svårt att agera i enlighet med sina förvärnade kunskaper. Paradoxalt nog blir kulturvetarens möte med kulturen "där ute" en obehaglig upplevelse. Och den som känner sig misslyckad kanske drar sig undan, blir bitter och vänder sig inåt. Det är olyckligt. Vi borde lyssna mer på varandra, borde tala mycket mer om detta än vi gör.

Segmentering, det är ett ord som fungerar och som passar som hand i handske i företagsvärlden. Och för den som bara har liten inblick i och kan grunderna i kulturvetenskapen, är det lätt att raljera över den typen av ord. Men det är ord som används, metoder som sprids. Och detta är den utgångspunkt vi har att leva med. Vi kommer aldrig att tas emot som frälsare i samhället, för vi kommer aldrig att erbjuda några enkla lösningar. Därför är det viktigt att vi inte skäms över våra känslor av missmod, eller sluter oss. Vi behövs i samhället! Men om samhället inte förstår oss, då kommer våra kunskaper aldrig att kunna komma till nytta.

Det finns inga enkla lösningar i arbetet med förändring, det är en av kulturvetenskapens grundbultar. Och den insikten borde vi oftare reflektera över. Vi borde oftare lyssna på varandras erfarenheter, av både det som fungerar och problemen man kan stöta på. Där finns nyckeln till framgång, i den kulturella kontext vi alla både lever i, tar förgiven, och vill förändra. Debattera om denna typ av frågor bör vi inte, men samtala. För här finns bara lärdomar att göra, här finns inget att försvara. Ingen enkel lösning existerar. Kultur är komplext och många gånger motsägelsefullt. Det är förutsättningen för all riktad förändring.

Det enda vi vet är att om vi slutar tro på oss själva och vår förmåga, då kommer andra att driva förändring.