Världens och vetandets kärna

Vad är världens innersta väsen? Kunskapens kärna? Oj, inga små frågor. Ändå går det inte att komma från, och förbi dem. Börjar man resonera om kunskap, och vill man förstå hamnar man förr eller senare här. Vid vetandets gräns, kunskapens kärna. Många har varit här förut. Svaren skiljer sig åt, men jag tycker mig se två spår. Det ena är naturvetenskapen, som fortfarande letar och som anser att teorin om svängande strängar ger en förklaring som fungerar på vad som finns där inne, vid vägs ände. Det enda jag har problem med där är anspråken. Lite grandiosa, om ni frågar mig.

Det andra spåret är den väg jag, och majoriteten av humanvetarna, söker mig fram längs. Det spåret går i korthet ut på att det inte finns någon kärna, ingen enda yttersta princip. Svaret på de inledande frågorna blir då att kunskapens kärna är; fler än en, men färre än många. Men kärt barn har många namn. Kant talar om detta i termer av tinget i sig. Nietzsche skriver om viljan till makt, Deleuze och Guattari om kroppen utan organ. Lacan lanserar det reala som sin kandidat. Alla försöker emellertid förklara, i princip, samma sak eller fenomen med olika ord. Skillnaden mellan begreppen är mer kosmetisk än funktionell. Det handlar om världens ursprung, kunskapens kärna. Om vetandets slutpunkt.

Var bör sökandet efter svar göra halt? Det beror på vad man undrar över eller är intresserad av, och vilka metoder och resurser man förfogar över. Är man nyfiken och vill man veta, då får man snällt följa kunskapen dit den tar en. Söker man kunskap måste man acceptera svaret man får, även om det ställer hela ens värd och trygghet på ända. Och är det kunskap om kulturens yttersta princip man söker inser man snart att det inte existerar någon sådan, ingen enda princip.

Kultur är ett relationellt fenomen, och förutsättningen för en relation är att det finns fler än en part. Samtidigt kan det inte finnas oändligt med parter, för då blir det meningslöst att tala om något som avskilt från något annat. Fler än en, men färre än många. Kultur är synonymt med förändring, och förändringens motor är det relationella. När två ska samsas kommer det aldrig att bli fullkomligt jämlikt, och eftersom båda vill lika mycket kommer relationen att påverkas av dagsformen och av omgivningen. Alltid av fler än en, men färre än många parametrar.

Orsaken till att jag tänker på och skriver om detta just idag, explicit på bloggen alltså, för tänker på det gör jag dagligen och stundligen, är att jag fått frågor och utbytt tankar som tangerar detta med utgångspunkt i tidigare bloggposter. Det är Ann-Helen som utmanar mina tankar, och som tvingar mig till skärpning. Hon skriver.

Jag tänker att om man säger att "vi kommer aldrig att kunna nå kärnan, verklighetens innersta", så menar man att det finns ett verklighetens innersta. Att världen, kosmos, är uppbyggd på ett sådant sätt (som en cirkel eller ett klot, med en mitt). Vilka slags frågor vill ha sådana svar? Ett bra exempel som jag nyss läste (av filosofen Olli Lagerspetz i hans bok "Smuts. En bok om världen, vårt hem", jättebra bok) var frågan "vad är den rätta hastigheten?" - alltid, överallt, hela tiden, alltså. Det blir en ganska obegriplig fråga - för varje människa skulle nog tänka under vilka omständigheter "rätt" hastighet, hur, var, när, i relation till vad, med bil eller cykel osv.?

Håller så klart med om detta, men jag menar att just den frågan är felställd. Alla frågor har helt enkelt inte ett svar. Frågor som rör sådant som bara finns i människors värld, frågor om rätt och fel, om etik och moral, om smak och så vidare. Det är frågor som kräver resonemang och överrenskommelser för att man skall kunna avgöra dem. Och sådana frågor går aldrig att avgöra en gång för alla. Svaren förändras tillsammans med dem som frågar. Svaren ser olika ut beroende på vilken kontext de relaterar till. Kultur är ett sådant ämne, som aldrig går att svara definitivt på. Liksom för övrigt även smuts är, om man talar med Mary Douglas, som menar att det är saker som befinner sig på fel plats. Sakerna är de samma, men i vissa kontexter förvandlas de till smuts. Svaret finns där och då, på fler än en, men färre än många ställen. Det är relationen mellan dem som bestämmer innebörden, och den går inte att nå, i sig.

På samma sätt som man måste acceptera att rymden är oändlig måste man acceptera att moral är kontextberoende och föränderlig. Liksom lagen, som jag tycker är ett bra exempel på samma sak. Den är absolut i sin bokstav, men det går aldrig att döma exakt efter lagtexten. Verkligheten, människornas värld, är helt mer komplex och föränderlig än man kanske förleds tro av exaktheten i skrivningarna i Svea Rikes lag. Svaret finns även där, i mellanrummet mellan. Det går inte att fånga. Samma gäller oss människor och vår perception av världen omkring oss. Vi har i varje stund begränsad tillgång till verkligheten. Tittar jag till höger missar jag det som sker till vänster, och det som händer bakom ryggen det ser jag inte, om jag inte använder en backspegel, men det tar fokus från annat. Och lyssnar jag på musik uppfattar jag inte ljud i rummet, som kanske är viktiga. Kompromisser, överallt kompromisser. Bara att acceptera, som jag ser det.

Att man kunde tänka att det finns verkligheter och inte en verklighet, skrev jag med en artikel av Anne-Marie Mol i tankarna, "What humanity shares" (finns online). Hon menar att västerländsk vetenskapssyn tenderar att se det som att det finns en verklighet, som man (olika vetenskapsgrenar och människor) kan ha olika perspektiv på. Det är ett sätt att förstå olikhet som att det är människor, subjektpositioner, som skiljer sig åt medan verkligheten är en och densamma. Hon menar istället att man kan se det som att diskurser är olika - diskurser som gör verkligheten. Vilka världar för olika diskurser med sig, med sina sätt att organisera verkligheten, kan man då fråga. Men hon varnar för att tänka att man kunde välja mellan olika diskurser, välja en verklighet. Rekommenderar artikeln.

Anne Marie Mol är intressant, och jag gillar hennes ingång. Tycker emellertid inte att det finns någon direkt motsättning här, mellan det sätt att tänka som jag far efter, och Mols. Jag ser på kunskap, vetenskap och begrepp som verktyg att tänka med hjälp av. Och tänkandet påverkas av en hel massa olika saker och förutsättningar. Förståelse är det väl vi alla vill nå? Och förutsättningarna för förståelse ser olika ut beroende på hur man närmar sig det som ska förstås, vilken kontext man verkar inom och vad man far efter.

Makt kanske är vad som ställer till det. Att vetande och makt är två sidor av samma sak? Det är ett problem, ett gigantiskt problem som gör det svårt att tala om dessa saker. Den som reser anspråk på Sanningen, i bestämd form singular, hen kommer inte att kunna acceptera något annat än fullständig kapitulation och offentig avbön från dem man diskuterar med. Bland annat därför är det viktigt att inse att det inte finns någon punkt i universum eller människans värd varifrån allt annat utgår. Derrida har skrivt om det vill jag minnas, i en känd artikel som jag inte hittar just nu. Därmed finns inget annat än relationer, föränderliga relationer.

Tingens ontologiska multiplicitet talar Mol om i boken The Body Multiple, (och det finns även bra introduktion till hennes filosofi, av Francis Lee, i boken Posthumanistiska nyckeltexter, som jag varmt kan rekommendera), och som jag läser detta handlar det om relationell kunskap, om att ingen annan finns att få. Ingen vetandets kärna existerar. Det viktiga är dock inte vad man läser, vilka frågor man ställer eller vem man litar på. Det viktiga är att sökandet prioriteras över kunnandet. Det är inte det vi vet som är det centrala, det är det vi inte vet. Om jag bara får nämna en enda sak, det viktigaste som jag lärt mig under mina drygt 20 år i akademin, så är det den växande insikten om hur lite vi vet.

Ödmjuket, det är nog det jag vill poängtera. Ödmjukhet inför livets mysterium.