Tänker med Deleuze XXXXV

Vad är det som undersöks, och vad går att veta? Stora, ja gigantiska frågor. Men lika fullt frågor som måste tas på allvar, och som måste reflekteras kring, om man skall kunna komma fram till ett vettigt förhållningssätt till frågan om vad det innebär att vara människa. Pretentiöst och grandiost riskerar det bara att bli om man framhärdar i sin övertygelse. Frågandet är viktigare än svaren, det är en viktig sak jag lärt av Deleuze och Guattari, och jag uppskattar motstånd. För reaktioner, och frågor visar att det som skrivs är viktigt och betyder något. Och konsensus leder inte framåt. Det är de uppfordrande frågorna som utvecklar och som skärper tanken. Ann-Helen släpper mig inte, hon fortsätter fråga. Bra, och jag ska försöka svara.

Vi är på samma spår, vill jag mena, men jag vill ta upp sådant som inte är friktionsfritt nu. Det som jag först hakade upp mig på (och då börjar jag undra vad upphakningen handlar om) var att "den innersta kärnan kan vi inte nå". Som jag ser det blir det ett påstående om att 1) det finns en innersta kärna och därför 2) möjlighet att trots allt nå denna.

Men hur blir det om kärnan är tomhet, om det man når fram till är ett mellanrum? Om det är så det är där inne, eller mellan, om det som räknas och spelar roll är det som sker mellan. Då kanske man kan säga att ordet kärna är olyckligt, för det konnoterar något, när det i själva verket är avsaknad som är det man finner. Det är ett bra och viktigt påpekande. Viktigt för att språket bär på mening i sig,och den meningen tenderar att överlagra budskapet som man vill förmedla. Visst kan man nå fram till och ut i tomrummet, men väl där inser man snabbt att det inte finns något där värt att lägga tid och energi på. Så vill jag se på detta med kärnor och möjlig kunskap. Kanske att jag motsäger mig själv här, men det är så jag tänker just nu.

Men något liknande tycker jag också sker, när man börjar tala om "kultur" och "kunskap" i ental som något som finns "där ute". Alltså, jag blir förvirrad och undrar hur denna blandning blev möjlig, hur den sitter ihop, när det å ena sidan står: "kultur är ett relationellt fenomen" och samtidigt "Är man nyfiken och vill man veta, då får man snällt följa kunskapen dit den tar en. Söker man kunskap måste man acceptera svaret man får" (alltså en extern kunskap, att följa, som leder, att underkasta sig). Är det på grund av ödmjukhetens inblandning? (ödmjukhet kopplat till underkastelse och/eller ödmjukhet kopplat till anspråk).

Hm ... måste tänka här, också. För det låter pregnant, och ändå känner jag igen mina egna ord. Svårt är det, ingen tvekan om det. Men som jag ser det är kulturen i sig, det där tomrummet, mellanrummet. Det som går att nå men som inte bär på någon egen, positiv, kunskap. Kultur är mening som produceras i möten, mellan olika aktörer. Och söker man svar på frågor som rör kultur, då kan man inte bestämma sig på förhand var det som i efterhand kommer att spela roll, ge upphov till konsekvenser, kommer att dyka upp. Då måste man förlja, då kan man bara följa med. Nomadologin äger ingen kunskap, försvarar inga dogmer, vill bara förstå. Kunskapen om kultur är bara giltig där och då, den är inte beständig. Därmed är den sann, bara så länge som det man säger korresponderar med hur det är och ser ut. Kunskap om kultur har kort hållbarhet, och därför kan man bara ödmjukt följa, om det är kunskap och förståelse man vill ha. Är det däremot makt och inflytande man söker, då kommer saken i ett helt annat läge.  

Där står jag just nu, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag vill förstå, inte få rätt. Vill undersöka förutsättningslöst, inte försvara uppnådda resultat. Det är så jag förstår och tar till mig Deleuze och Guattaris nomadologiska ansats. Min vetenskap är minor, och jag följer. Likt metallurgen söker jag mig fram längs den väg som behovet av kunskap och problemen stakar ut. Jag följer aktörerna/kulturen, och upplöser problem.

Frågan om kriget har därmed i sin tur drivits tillbaka och underkastas nu relationerna mellan krigsmaskinen och Statsapparaten. Det är inte först och främst Staterna som för krig.

Så fortsätter Deleuze och Guattari, och samma går att säga om kultur. Det är först och främst en angelägenhet för människor, även om de inte har monopol på kultur. Och kultur går inte att reducera till mänskliga relationer. Men det är människor jag skriver för, och det är mitt eget mänskliga vara och förutsättningarna för levt liv jag undersöker, med hjälp av tankeverktygen från (bland annat) Deleuze och Guattaris verktygslåda. 

Förvisso är kriget inte något man finner i ett universellt naturtillstånd, som ett våld vilket som helst. Men kriget är inte Staternas syfte, snarare tvärtom. De mest arkaiska Staterna verkar inte ens ha en krigsmaskin och vi kommer att se att deras herravälde vilar på andra instanser (vilka snarare innefattar poliser och fängelser). Man kan anta att ett av de många mystiska skälen till de en gång så mäktiga arkaiska Staternas plötsliga försvinnande just var interventionen av en yttre, nomadisk krigsmaskin som slog tillbaka och förstörde dem.

Allt och alla rör sig, på ett eller annat sätt. Förändras, ingår i och bryter upp ur relationer av olika slag. Är det mycket som står på spel, eller om någon med makt utmanas kan det ge upphov till konflikt. Men konflikten är inte syftet, den är ett av en uppsättning olika metoder som en stat kan tillgripa. Och den är oftare en reaktion, än en aktion. Rörelsen är det primära, och olika typer av motstånd kan övervinnas på olika sätt, med olika metoder. Kollektiv rörelse, vilket nomadernas mindre grupper är bättre på än staten som förankrat sin egen existens på en plats. Nomaderna håller utspridda territorier och rör sig vant i terrängen. Stater är hänvisade till sin bestämda plats.

Överfört till vetenskap kanske det nu blir enklare att förstå vad det är i olika discipliner som gör att man ser på världen och tänker kring kunskap på olika sätt. Royal Science har grävt ner sig, djupt. Har satsat mycket tid, energi och resurser på en sanning, som försvaras till varje pris. Nomadologins vetande är rörligare. Men det man vinner i rörlighet förlorar man i pregnans, men olika frågor kräver olika svar. Och det är kunskapsobjektet som bestämmer vad som är bäst för ändamålet, inte utövarna själva. Det är en viktig vetenskaplig princip, som inte riktigt gäller för stater. Och därför skiljer sig kriget från vetenskapen. 

Men Staten lär sig fort. En av de viktigaste frågorna ur universalhistoriens synvinkel är: hur kommer Staten till att överta krigsmaskinen, det vill säga bilda en egen krigsmaskin i samklang med sin storlek, sitt herravälde och sina syften? Vilka risker medför detta? (Med militärinstitution eller armé menar vi ingalunda krigsmaskinen själv, utan den form i vilken den övertas av Staten.).

Viktig skillnad. Överfört till vetenskap finns det poänger med samarbete mellan Royal och minor science, för det ökar chansen att kvaliteten, det vill säga graden av användbarhet i vetandet ökar. Och det har staten lärt, genom trial and error. Statens resurser, och nomadernas rörlighet och förmåga att hålla ihop, i rörelse och över stora avstånd, ute på stäppen, i skogen eller på havet. Den stat som kan fånga in och kontrollera nomader, den vinner fördelar som kan användas i försvaret av staten. Krigsmaskinen är kombinationen, samverkan mellan, inte armén som sätts i rörelse av staten. Och så vill jag även se på tvärvetenskapliga samverkansprojekt, det är vad man gör gemensamt, utbytet av kunskap och erfarenhet som räknas, inte de enskilda ämnena. Skillnaden är kanske inte uppenbar, men helt avgörande. I både krig som vetenskap. 

För att fatta den paradoxala karaktären hos detta företag måste vi rekapitulera hypotesen i dess helhet: 1) krigsmaskinen är den nomadiska uppfinning som inte ens har kriget som första syfte, utan bara som ett andra, supplementärt eller syntetiskt syfte, i den bemärkelsen att den bestäms till att förstöra den Statsform och den stadsform den stöter emot; 2) när Staten övertar krigsmaskinen byter den senare uppenbarligen natur och funktion, eftersom den nu riktas mot nomaderna och Statens alla fiender eller också uttrycker relationer mellan Stater försåvitt de endast syftar till förstöra eller ålägga varandra sina egna syften; 3) men det är just då krigsmaskinen på detta sätt övertagits av Staten som den tenderar att anta kriget som sitt direkta och första syfte, som sitt ”analytiska” objekt (och kriget tenderar att anta slaget som sitt syfte). Kort och gott, samtidigt som Statsapparaten övertar krigsmaskinen antar krigsmaskinen kriget som sitt syfte och kriget kommer att underkastas Statens syften.

Överför vi tanken till vetandet, sökandet efter kunskap. Vad händer då, tänker jag. Vad händer när utbildningsministern försöker överta vetenskapen? Byter den då inte natur, och funktion? Vetenskap är grundforskning, det vill säga förutsättningslöst sökande efter vetande, kunskap, förståelse. Den kan och får inte styras, för då blir den tillämpad, och då förlorar den sin styrka. Och det om något är paradoxalt, liksom krigets natur. När man försöker styra sökandet efter kunskap, där förändras uppdraget. Då blir vetenskapen ett projekt, en karriärväg. Då förlorar man uppdragets fokus, vetandet, kunskapen. I dess ställe växer det murar, vars syfte är att försvara uppnådda resultat. Makt ansamlas och används för att övertyga, istället för att fortsätta sökandet.

Det hade jag ingen aning om, att det var där jag skulle landa. men så är det med Deleuze och Guattari, arbetet med deras texter tar en till platser man inte ens visste fanns. Och man får förklaringar på frågor man inte formulerat. Arbetet med texterna, som är svåra och snåriga, ger mer energi än de tar. Det är min erfarenhet, och därför fortsätter jag.

Tänk mer med, och tillsammans. Försvara inte redan uppnådda kunskaper, utmana och låt dig utmanas. Ifrågasätt. Se livet som det är, paradoxalt, komplext och många gånger motsägelsefullt. Förenkla gärna, inte mer än nödvändigt. Bara så uppnår vi kunskap värd namnet. Tillsammans!