Tala om för mig vilken ålder du idealiserar och drömmer om, och jag skall tala om för dig vilket samhälle vi får. Har länge tänkt skriva om det, för att mejsla fram ett utrymme för ett lite mer balanserat samtal om detta med ålder och dess samhällskonsekvenser. Olyckligt om frågan utvecklar sig till ett slags pajkastning där man koncentrerar sig mer på att föra fram sin åsikt, än att lyssna och förstå motsidans argument för att komma vidare och för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle.
Tänker så här; att det i alla samhällen, alla kontexter, utkristalliserar sig olika ideal (ifråga om ålder, utseende, framgång och så vidare), och att dessa ideal ger upphov till olika konsekvenser. Och som alltid är det viktigt att studera konsekvenserna av det som tas för givet, för dessa är alltid mer genomgripande än konsekvenserna av det som är kontroversiellt och spektakulärt. Jag tycker mig se att synen på ålder ligger någonstans mitt emellan, det kontroversiella och det förgivettagna. Visst finns det en diskussion, men på det stora hela accepterar de flesta i ord och handling rådande ideal.
Det är ungdomen som idealiseras. Förr var det ålderdom, eller medelåldern. När mina föräldrar var unga var det 50-årsdagen som utgjorde livets höjdpunkt, och ålder samt erfarenhet var vad man strävade efter och idealiserade. Det fick som konsekvens att man inte lyssnade till barnen, som skulle synas med inte höras. Äldre respekterades och man fick fina sig i att vänta på att bli tagen på allvar. Det gav upphov till ett ganska auktoritärt och trögrörligt samhälle. Men å andra sidan vad graden av överblick stor. Tryggt med tråkigt, och lite mossigt. Kan man tycka.
Idag idealiseras ungdomen, efter devisen ju yngre desto bättre. Idag lyssnar man på och tar barn på allvar, och alla strävar efter att vara och se ut som 20-åringar. Det ger ett snabbrörligt samhälle som inte är auktoritärt och man inte behöver vänta på att bli lyssnad på. Fast det får å andra sidan som konsekvens att man väldigt tidigt i livet uppnår idealåldern, och sedan består resten av livet åt en strävan efter att vara kvar i den känslan och efter att se ut som om man var 20. Hårdrar man det kan man säga att man först i efterhand inser att man redan passerat den bästa tiden i ens liv, och att man då var för upptagen av annat för att kunna njuta frukterna av det. Genom att idealisera 20-åringen skapas ett samhälle där det stora flertalet är mer eller mindre missnöjda. Och erfarenhet förlorar i värde, liksom allt annat som det tar tid som kräver möda att uppnå.
Vore det inte bättre att idealisera, exempelvis 35-40, som ett slags kompromiss? Det skulle innebära att fler kommer att kunna vara lyckliga och i fas, under en större del av sitt liv. Utan att man tvingas vänta och längta allt för länge. Då skulle erfarenhet uppvärderas, utan att vara allenarådande. Och om en relativ ungdom idealiseras öppnar sig också möjligheter för helt andra utseendeideal. Priset man får betala för detta, är att barn kanske inte kommer att kunna bli lyssnade på i lika hög utsträckning som idag. Men å andra sidan är jag inte så alldeles säker på att allt för stor valfrihet är vad som är bäst för barn som har fullt upp med att finna sin plats i livet och som håller på att bygga upp en identitet. Och det handlar ju inte om att ta ifrån någon individ något, utan om att göra dygd av tanken om att allt har sin tid och sin plats. Barn växer upp, och ibland är det bra att ha något att längta efter. Bara man inte tvingas vänta för länge, och det behöver man inte om man redan i 30-årsåldern uppnår idealet.
Graden av lycka i samhället och andelen av befolkningen som ligger nära och kan njuta frukterna av idealet, kommer att optimeras om den eftertraktade åldern ökas från 20 till 30. Vad som krävs för att påbörja det arbete som är förutsättningen för detta är att fokus riktas från individen till sammanhanget där hen lever och blir till i och genom, som utgör själva förutsättningen för allt annat. Allt som görs och allt som tänks i ett givet sammanhang ger upphov till konsekvenser, och det är sammanhanget som helhet som tvingar individerna att anpassa sig. Svaret på gåtan, själva knäckfrågan är vad som är hönan och vad som är ägget? Vad är orsak och vad är verkan, individerna, eller helheten? Ingendera, samhället är en konsekvens av samspelet mellan båda storheterna. Människorna tillsammans med all materialitet och teknologi som krävs för att vardagen skall fungera, är vad som ger upphov till konsekvenserna som går att studera, diskutera och reflektera över, i efterhand.
Det går naturligtvis inte att ändra på rådande ideal med hjälp av ren vilja, men om tillräckligt många ser konsekvenserna och är överens om problemformuleringen ökar chansen att en förändring kan komma till stånd. Ingen kan styra förändringen i en bestämd riktning, men det betyder samtidigt att rådande ideal inte heller är påtvingat utifrån, det är en konsekvens av ord och handling, precis som det tänkta samhälle som här skissas på.
En annan värld är möjlig, om tillräckligt många vill och tillsammans agerar i enlighet med vad de tror på.
Intressant tema med ålder och åldrar, hos både folk och ting. Jag kommer att tänka på en artikel jag just läste om ett slags "pensionärs-community", en hel by designad för amerikanska pensionärer att bosätta sig i. Allt var patinerat, arrangerat så att det skulle se ut som en amerikansk småstad från den tid, när dess invånare var unga. Tolkningen var, att på det viset kunde pensionärerna känna sig unga - modern bebyggelse hade haft en annan, motsatt, effekt. Så att i relation också till den fysiska omgivningen upplevs ålder (inte bara i relation till andra människor). Det skulle heller inte finnas sjukhus på området, som kunde påminna om skröplighet och åldrande (även om det slutligen hade varit nödvändigt att grunda ett, litet). Tydligen fann pensionärerna något, i detta samhälle, som de annars saknade - ett socialt och aktivt liv, när bilden (och för många, erfarenheten) av att bli gammal också hör ihop med sjukdom, ensamhet, inaktivitet. Samtidigt måste alla element som påminner om det, stör och tränger sig på, motas bort på olika sätt. Och det får mig att tänka på en annan text jag just läste, om att smuts, förfall, existerar i relation till idén om hur t ex ett föremål borde vara - dess teleologi, det syfte eller mål som är inbyggt i föremålet och som främmande element, smuts, kan störa. Om man överför det till människan, så verkar vi tänka att människan, som den "borde vara", är evigt ung och frisk, och försöker identifiera vad det är som stör och skapar förfall, så att det kan motas bort. En omfattande verksamhet!
SvaraRadera.. så att när det talas om ungdom, och att ungdom idealiseras - vad är det som idealiseras? Jag undrar om inte hälsa ligger ganska högt upp. Och då är frågan kanske mer, hur ser hälsa ut?
SvaraRadera