En hållbar skola?

Eftersom kulturvetenskap inte är en vetenskap där man söker bevis för än det ena än det andra finns det empiri att använda som utgångspunkt för analys snart sagt överallt. Dagstidningarna är en outsinlig källa till uppslag. Därifrån hämtas inspiration och talande exempel, och kring dessa kan analysen sedan byggas. Och analysen är ett försök att förstå omvärlden, kulturen. Analysen är inte ett bevis för att förståelsen är sann. Mina kulturanalyser skall betraktas som verktyg för att skapa en fördjupad förståelse för, och som utgångspunkt för samtal om hur människor fungerar i grupp, om samhället och om kultur. Det är viktigt, och behöver påpekas ibland.

Kulturvetenskap letar inte efter belägg, avslöjar inte sanningar och evidens är inte ett relevant begrepp. Det är inte samma sak som att säga att allt går vägen, eller att det man säger skulle vara av kuriöst intresse. Tvärt om. Vetenskapen om kultur utgår från precis samma krav på exakthet och stringens som andra vetenskaper. Skillnaderna i sätten att resonera och närma sig sitt ämne bestäms av den empiri man utgår från och de kunskapsmål man har satt upp för verksamheten. Och eftersom sanning inte är vad man söker, blir evidens en aspekt av mycket litet värde för kulturvetaren. Om det man hävdar är fel, ja då är det fel, precis som inom alla annan vetenskap. Men för att säga något om kultur, och för att analysera ett fenomen med hjälp av kulturvetenskapliga metoder behöver kulturvetaren inte någon speciell metod, och det krävs aldrig ett specifikt antal iakttagelser eller belägg.

Kulturen finns överallt, och alla är med om att skapa den, i vardagen. Därför skriver kulturvetaren om det som är allmänt känt, fast man gör det med hjälp av analytiska verktyg som möjliggör en fördjupad förståelse, och hjälper en att inta ett annat perspektiv på frågan än det invanda. Och det är vad som krävs för att förstå kultur, nya sätt att se på det självklart, vardagliga. Inte evidens, inte sanning. Därför kan ett tidningsreportage eller en TV-serie utgöra ett minst lika bra underlag för en kulturanalys som en fältstudie omfattandes 35 intervjuer och flera månader av observation. Det kan till och med ibland vara viktigare och mer konstruktivt att utgå från sådant man finner i medierna, för att det minskar avståndet i tid från iakttagelsen/problemet, och analysen av den samma. Betänk att kulturvetaren skriver om och samtidigt för, dem man analyserar. Det gemensamma, kulturen, är min vetenskaps studieobjekt.

Idag tänkte jag skriva om skolan, utifrån en artikel i SvD. Om förutsättningarna för en hållbar skola. Artikeln handlar om friskolorna, som nu utgör hälften av utbudet av gymnasieutbildningarna. Det handlar om ekonomi, och om den alarmerande situation som uppstår när elevunderlaget på kort tid minskar dramatiskt.

2001 till 2009 ökade antalet elever i gymnasiekolan med 100000. Samtidigt sköt antalet gymnasier i höjden i samband med friskolornas intåg. Nu finns dubbelt så många skolor som för 15 år sedan, och de möter ett snabbt krympande elevunderlag.

Ett mindre antal elever riskerar att göra skolan till en krisbransch, enligt Magnus Henrekson, vd och professor vid Institutet för näringslivsforskning.

–I branscher där företag plötsligt drabbas av skarpt fall i efterfrågan skapas kriser och då kommer elever att hamna i kläm, säger Magnus Henrekson.

Enligt Skolverkets prognos kommer antalet gymnasieelever att minska fram till och med 2016/17. Trots att minskningen i antalet elever började för två läsår sedan fortsatte antalet gymnasieskolor att öka med nästan 40 skolor.

Bara i Stockholms län finns 5000 lediga platser. Det motsvarar mer än var femte plats. Många skolor håller fler platser öppna än vad de beräknar fylla, men likväl räknar Stockholms stad med att utvecklingen kan få stora konsekvenser för enskilda skolor. Ett minskat antal elever betyder minskade intäkter och därmed kan skolor utan ett stort eget kapital få svårt att klara av balansräkningen.

–Det finns skolor som kan få problem framöver. Det finns huvudmän som är bekymrade över situationen, säger Christer Blomkvist, chef för uppföljningsenheten på utbildningsförvaltningen i Stockholms stad.

Detta är baksidan av, eller om man så vill, det pris som samhället får betala för att kunna erbjuda valfrihet. Det är en oundviklig konsekvens av beslut som har tagits i demokratisk ordning, av politiker men med stöd från medborgarna. Och det har fungerat hyfsat, så länge elevkullarna ökat år från år eller så länge underlaget varit konstant. Då märks skillnaderna mellan hur det var förr och hur det är idag inte lika mycket. Segregeringen har ökat, men reformen har också gjort det möjligt för elever som bor i problemområden att byta till en skola med bättre förutsättningar.

Är det hållbart? Är friskolelösningen ett effektivt och bra sätt att lösa både samhällets behov av att hushålla med allmänna medel, och medborgarnas önskan om valfrihet? Vi vet att antalet elever går upp och ner, och att privata företag har svårt att hänga med svängarna.

Om en enskild skola går i konkurs är kommunen skyldig att erbjuda den berörda eleven en annan gymnasieplats. Enligt Skolverket får mindre än var tredje elev som byter skola sina slutbetyg inom tre år, att jämföra med mer än åtta av tio som inte byter skola. Med den nya gymnasiereformen finns större möjligheter för eleverna att byta från en skola till en annan då likriktningen ökat, men fortfarande finns en risk att den som tvingas byta skola får ta studenten senare än tänkt.

–Vi kan se att de som byter utbildning har en längre skolgång än andra. Framför allt handlar det om att eleven tappar tid och tempo och det kostar för både eleven och skolorna, säger Henrik Bengtsson, undervisningsråd på Skolverket.

Vad jag ser här är en situation där olika önskningar bakas samman i en lösning som inte harmonierar. Ett slags omöjlig situation där man vill ha kakan och samtidigt äta den. Kalkylen går inte ihop, vilket den mycket sällan gör i kulturella sammanhang. Antingen får vi betala kostnaden för valfriheten, eller också får vi spara pengarna och lägga dem på annat som vi också och samtidigt önskar oss och anser viktigt.

Hållbarhet handlar om att få debet och kredit att gå ihop, utan att fiffla och utan att utnyttja resurser som inte är förnyelsebara. Det handlar om att sträva efter balans i samhällets tillblivelseprocess. Och artikeln visar att friskolereformen har en hel del att leva upp till innan den blivit hållbar.

Vems intressen är det som gynnas i nuvarande läge? Är det elevernas, som riskerar att av företagsekonomiska skäl plötsligt inte ha en skola att gå till. Eller är det företagarnas och riskkapitalbolagens behov som premieras, deras önskan om att tjäna pengar? Samhällets, som är alla vi tillsammans, intressen, hur ser dessa ut? Allas behov och önskningar kommer inte alltid att kunna tillgodoses, det är en oundviklig konsekvens av samhällsbygget. Det kommer alltid att behövas kompromisser. Valet står mellan ett robust och hållbart samhälle för alla, eller ett kortsiktigt samhälle som tar risker för att vara väljarna till lags.

Vad jag ser i artikeln är alltså en omöjlig situation som har skapats i samförstånd. Och sådan är kulturen, komplex och ofta motsägelsefull. Är valfrihet det vi helt vill ha, ja då kostar det, och det är nu som vi får betala priset. Är det hållbarhet vi vill ha, då krävs det reformer och omfördelningar av medel. Det går att lura sig själv och samhället om att nuvarande situation är hållbar, om man väljer att inte lyssna på dem som drabbas, om man bara ser till sig själv och sin situation (förutsatt givetvis att man är lyckligt lottad). Frågan är viktig, för det handlar om framtiden. Skolan är den plats där förutsättningarna för allt annat skapas, och när det inte fungerar där då får det återverkningar långt fram.

Elever som oroar sig för om deras skola skall finnas kvar kommer att få annat att tänka på än utbildning och kunskapsinhämtning. Det var något som min generation aldrig behövde fundera på. Därmed inte sagt att allt var frid och fröjd på 1970-talet. Men då såg det ungefär likadant ut överallt, eftersom skolan var statlig och fluktuationerna i kostnader åts upp av landets ekonomi som helhet. Idag krävs att två system skall harmoniera, ett där lönsamhet är målet för hälften av aktörerna (privata skolor) och den andra hälften garanterar utbildningsnivån (den kommunala skolan). Hälften av aktörerna kan välja bort elever, den andra kan det inte. Och det kostar så klart mer att driva fler skolor än det finns behov av i form av elever. Valfriheten, för att kunna praktiseras och erbjudas, har ett högre pris än en standardiserad enhetsskola i statlig regi. Och eftersom det är medborgarna som betalar via skatterna kommer kostnaderna att öka. Det är en oundviklig konsekvens.

Vad jag vill visa på här är samband. Det är ett viktigt mål med kulturanalyser, att blottlägga samband som man ibland kan mörka med hjälp av statistik och krav på evidens. Jag vill visa på vikten av kulturanalys, dess värde för samhället och dess användbarhet. Jag driver ingen egen linje i skolfrågan, och tycker inte att det är vetenskapens uppgift att göra det. Beslut om det allmänna måste tas av medborgarna, men för att besluten skall bli så bra som möjligt krävs att underlaget är bra och fungerar. Och för att samhället skall bli hållbart krävs att befolkningen som helhet har en god utbildning.

Hur får vi en kostnadseffektiv skola, som dessutom är hållbar? Och vilket pris är vi som samhälle berett att betala för valfriheten? Det är frågor som jag vill se mycket fler samtal om, frågor som går mer på djupet än frågan om friskolornas pro eller contra. Kulturvetenskapliga frågor.