Ökad hastighet, tightare maginaler = färre innovationer och minskat utrymme för nyskapande

Hastigheten ökar. Överallt går det att se det, iaktta skillnaden från för bara ett tag sedan. Det talas snabbare, gås fortare. Fler saker förväntas bli utförda, bara för att upprätthålla nuvarande ersättning. Både individer, organisationer och samhället deltar i processen och påverkas. Kulturen, i alla dess innebörder, har kortare omsättningcykel idag, än igår. Allt åldras snabbare. Samtidigt som människans idealiserade ålder kryper neråt.

Ökade krav på effektivisering, en allt snabbare och tightare effektivisering. Överallt syns tecknen. Myndigheter tvingas till neddragningar bara för att behålla nuvarande nivåer. Allt och alla påverkas. Kulturen, samhället, människorna, djur, natur och teknologierna som både är en förutsättning för och en effekt av utvecklingen mot ökad effektivitet. Ingen, inget kommer undan. Processen är självgenererande och går inte att stoppa med mindre än mycket omvälvande insatser och stor möda, över hela linjen.

Tänkte ägna dagens blogpost åt att reflektera över några konkreta effekter av sådana och liknande exempel på territorialiseringar i vardagen. För vad vi ser är ett slags övergripnade vilja att hålla samman och allokera resurser. Strävan efter makt, som Nietsczhe talar om, eller viljan till makt. Så här kan man tänka kring den. Och att tala om den, synliggöra dess effekter, handlar om att öka förståelsen för vardagens och kulturens inneboende logik. Vad jag vill reflektera över är förutsättningarna för förändring. Jag kan inte presentera några konkreta förslag till hur man kan och bör göra och tänka istället, det är varken min sak att uttala mig om eller vad jag intresserar mig för. Mitt intresse handlar om kultur. Det är vad allt jag skriver om ytterst syftar till att nå ökad förståelse för.

Ökad hastighet och minskade marginaler var det. Det som fick mig att tänka kring detta idag var artikeln om Alice Cooper i (pappersuplagan av) GP. Han spelar i Göteborg ikväll, på Liseberg. I artikeln står följande att läsa, som jag får referera ur minnet. Cooper menar att det idag inte går att leva det mytomspunna rock 'n' roll-livet, om man vill överleva som artist idag. Och dessa ord kanske kan sägas bekräfta det som står i samma tidnings nätupplaga, i en gammal artikel med anledning av artisten Amy Winehouse död 2011.

-Allt Amy gjorde, gjorde hon till överdrift. Hon drack för hårt och hon gick på alltför hård avvänjning, säger Mitch Winehouse i programmet. Han menar också att Amy Winehouse var på väg i rätt riktning när hon dog, perioderna när hon inte drack blev allt längre och återfallen allt kortare.

Det som länge var musikens, eller musikernas signum, det som gav rubriker och som fortfarande häftar vid branschen, har idag blivit omöjligt att leva ut. Även stora artister sitter fast i detaljerade och krävande kontrakt som garanterar dem pengar, men till priset av att de tvingas underkasta sig en hel massa regleringar och kontroller. Då finns det varken tid eller utrymme för traschande av hotellrum eller sprit-, knark- och sexorgier. Det finns inte utrymme för att komma sent eller bryta överenskommelser med sponsorer. Underkastar man sig inte reglerna är man död som artist. Som det verkar.

I samma stund som musiken på allvar blev en del av det ekonomiska systemet. När ekonomerna på allvar började få upp ögonen för den potential till vinst som musikindustrin var, någon gång under sent 1970, tidigt 1980-tal, då förändrades förutsättningarna för skapandet av musik, drastiskt. Men det är först nu som vi ser effekterna. På pluskontot finns en minskad dödlighet bland artisterna. Amy Winehouse är som tur är ett slags undantag som bekräftar den regel som Alice Cooper illustrerar när han talar om att han inte druckit på 30 år. Det är så klart positivt och glädjande. På minuskontot finns däremot det dystra faktum att musiken har förändrats, och allt färre artister släpper allt färre skivor med någon nämnvärd hållbarhet.

När allt hela tiden måste gå allt snabbare, och när marginalerna minskas och det finns allt mindre utrymme för experimentering och galna infall. När det är en ekonomisk rik att producera och släppa en platta eller bege sig ut på turné, då krymper utrymmet för nyskapande. Då satsas det hellre på säkra kort, på redan etablerade artister och på det som tilltalar det stora flertalet. Fast man vet att alla stora artister har kommit in på scen, från marginalen. Beatles, till exempel, avfärdades i ett berömt citat av Decca.

Nyskapande idéer kan aldrig beställas fram. De kräver utrymme, tillit och ödmjukhet för att visa sig. Innovationer kan bara lockas fram. Flyktlinjer kräver minskad kontroll, ökade marginaler och långsammare tempo, generellt, för att uppenbara sig.

Balansen mellan världens inneboende tendenser till territorialisering och deterritorialisering behöver ändras om man även i framtiden vill kunna njuta av magiska upplevelser tillsammans med andra på ett fullsatt Ullevi. Återväxten är dålig, och jag tror att ovanstående tankar i alla fall delvis har med saken att göra.