Så mycket minns jag i alla fall, att det handlar om synen på kunskap, vetande och tanken. Förnuftet, och dess olika kopplingar till staten. Det handlar om möjligheterna till brott med tänkandets tradition. Om flyktlinjer som hela tiden dyker upp, där man minst anar det.
Men noologin stöter på mot-tankar, våldsamma och diskontinuerligt uppdykande, som rör sig tvärs igenom historien. Dessa är akter av en ”privat tänkare” till skillnad från den offentlige professorn: Kierkegaard, Nietzsche, till och med Sjestov ...Den offentlige professorn. Den av staten sanktionerade mästervetaren, hen som avgör vad som ska vara kunskap och vad som ska vara galenskap, utmanas ständigt, men lyckas oftast oskadliggöra dissidenten. Fast det kommer också alltid att finnas dem som lyckas bryta igenom motståndet från etablissemanget genom att presentera tankar som bär och fungerar, trots (och ibland just därför) att de är okonventionella. Det är tänkare som bryr sig föga om den trygghet som ett elfenbenstorn skänker. Det handlar om tänkare som drivs av en upptäckarlust som tvingar dem ut i okänd terräng.
Där de bor är stäpp eller öken. De slår sönder bilderna. Kanske är Nietzsches Schopenhauer som uppfostrare den mest djupgående kritik som någonsin gjorts av bilden av tanken och dess relation till Staten.Har inte läst den, men tänker mig som sagt att ägna hösten åt Nietzsches samlade verk. Och jag uppskattar dessa tänkare som vågar följa sina egna tankars premisser, utan att snegla mot etablissemanget och rådande auktoriteter. Bara så kan ett ny-tänkande uppstå. Men för att dessa nya tankar skall kunna få genomslag krävs uppbackning. Och det är där som staten kommer in. Bara en stark stat kan erbjuda trygghet och skapa förutsättningar för utvecklandet av de lovande tankarna. Fast detta görs till priset av att det rum där tanken frodas, räfflas, för att tala med Deleuze och Guattari. Staten kan aldrig acceptera kaos, inte av ovilja eller rädsla, utan av rent organisatoriska skäl. Maktens tendenser till räfflande av akademin och organisering av vetandet är lika förödande för tanken som total tankefrihet. Inget av dessa båda ytterlighetspositioner är hållbara. Båda behövs, och balansen mellan dem är central för långsiktig hållbarhet.
Anarki är lika ohållbart som diktatur. Ändå är det dithän, åt det ena eller det andra, som världen, samhället, kultur, vetande strävar. Blivandet präglas av antingen, upplösande, eller fastlåsande. Territorialisering och deterritorialisering, spelet mellan dessa grundläggande krafter är det som frambringar världen.
Likväl är inte ”privat tänkare” ett tillfredsställande uttryck, eftersom det betonar interioriteten, under det att handar om det yttres tänkande. Att sätta tänkandet i en omedelbar relation till de yttre, till det yttres krafter, kort och gott att göra tänkandet till en krigsmaskin, detta är ett egenartat företag vars precisa procedurer man kan studera hos Nietzsche (till exempel är aforismen något helt annat än maximen, ty en maxim, i andarnas republik, är som en organisk Statsakt eller ett suveränt omdöme, under det att aforismen alltid väntar på att dess mening ska komma från en ny extern kraft, en yttersta kraft som som ska erövra eller underkasta den, nyttja den).Utsida, och insida. Det är vad det handlar om. Krigsmaskinen är en utifrån kommande kraft, en liten grupp av sammansvetsade representanter för komplementära kompetenser, som agerar som en individ, en aktör. Nomadens sätt att kriga, till skillnad från statens krigsorganisering, i välstrukturerade arméer. Har skrivit mycket om detta med aforismer, för att jag där finner stöd för min läsning av Deleuze och Guattari, och Nietzsche. Tänkare som väcker mig och så sätter igång mina tankar, ställer för mästrande undervisare. Dem gillar jag, för jag tycker om att tänka kring saker jag inte förstår.
Vill inte tanka kunskap, jag vill reflektera. Vill bygga nytt, gärna genom återvinning. Inte ödmjukt acceptera auktoriteter. För det är farligt att blint följa den som har makt, oavsett vad makten består i och vad man bestämmer över. Makten har en tendens att alltid vinna, den är så att säga självgående. Kanske för att det är enkelt och bekvämt att följa och anpassa sig efter auktoriteter. Att frånhända sig ansvar är skönt, men det är också förödande för det förutsätter att den som har makten är god och ser till det allmännas bästa. Men kan man veta det? Hur i så fall?
Jag tror på ett lite mer kritiskt förhållningssätt, men man kan och får inte fastna där. Då riskerar man att bli en sådan privat tänkare som på sin kammare tänker stort, men som aldrig når ut. Tankar måste nå spridning och en kritisk massa för att kunna förändra, och det är inte möjligt om att bara ser till sitt. Det är anarkins dilemma. Återigen, en större kollektiv förmåga till uppmärksamhet inför flyktlinjer skulle kunna vara en lösning som plockar det bästa ur båda ytterligheterna. Kanske kan det vara ett sätt att förstå den krigsmaskin som beskrivs i citatet? Det handlar i så fall om att arrangera för tänkande, utan att fästa tanken vid individer. Ett posthumanistiskt sätt att se på kunskapsutveckling.
Men ”privat tänkare” är olämpligt också av ett annat skäl: ty om det är sant att detta mot-tänkande vittnar om en absolut ensamhet, så är det också en extremt befolkad ensamhet, liksom öknen själv, en ensamhet som redan knyter ett band till ett kommande folk, som åkallar och väntar på detta folk, bara finns till genom det, även om det fortfarande saknas ...Det handlar om att upprätta kontakt med kommande generationer. Om att utveckla en akademi och ett vetande som inte är egoistiskt och individuellt. Ett vetande som går att studera i kraft av sig själv. Kunskap som tillåts leva sitt eget liv, och som inte beställs fram i akt och mening att vara nyttoinriktat i det korta perspektivet. Vetandet om världen kan bara bedömas genom att studera dess effekter och konsekvenser, på lång sikt.
”Vi saknar denna sista kraft, i avsaknad av ett folk att stödja oss på. Vi söker detta folkliga stöd ...” Varje tanke är redan en stam, motsatsen till en Stat. Och en sådan tänkandets exterioritetsform förhåller sig ingalunda symmetriskt till interioritetsformen. Strängt taget finns ingen symmetri annat än mellan poler eller fokus i en interioritet. Men tänkandets exterioritetsform – den kraft som alltid är utanför sig själv, inte potens – är inte en annan bild som skulle stå mot den bild som inspirerats av Statsapparaten. Tvärtom är det en kraft som slår sönder bilden och dess kopior, modellen och dess reproduktioner, varje möjlighet att underkasta tanken en modell för det Sanna, det Rätta, det Rättvisa eller för Rätten (den cartesianska sanningen, den kantianska rättvisan, den hegelianska sanningen, etc).Det handlar om vikten av att förstå detta, att sanning är människans påfund. Sanning är ett ord, och ord härbärgeras av människor. Människor är kollektiva varelser. Alltså är varje tanke som delas redan en stam, med potential att bryta upp och förändra. Det är mäktiga krafter som sätts i rörelse, och vetande bör behandlas med den största respekt. Kunskap är varken ond eller god, per se. Vetande går bara att bedöma och värderas genom att ställas i relation till konsekvenserna som agerandet i enlighet med vetandet ger upphov till.
En ”metod” är det räfflade rummet hos cogitatio universalis, och den bildar en väg som måste följas från en punkt till en annan. Men exterioritetsformen placerar tanken i ett slätt rum som den måste inta utan att kunna räkna det, och för vilken det inte finns någon möjlig metod, ingen tänkbar reproduktion, endast reläer, intermezzon, omstarter.Här snuddar man vid något mycket intressant. Vågar vi se på tänkandet, vetandet på detta sätt? Är vi redo för en akademi som tvingas ut i en öken utan referenspunkter? Ett sant förutsättningslöst sökande efter kunskap, användbar kunskap vars enda värde är de effekter det ger upphov till. Ett opersonligt vetande som betraktas som kollektivets egendom. En värld utan upphovsmän och immateriella rättigheter.
Vi är långt ifrån detta idag. Nuvarande politik går i rakt motsatt riktning. Björklund strävar efter att stärka statens makt över vetandet, och bara den som går med på att låsas in i akademis elfenbenstorn kan räkna med stöd från makten. Vetenskapspolitikens mål är att beställa fram vetande. Bara kunskap som efterfrågas av makten är önskvärd. Det är förödande för utveckling av ny-kunskap. Det tar död på kreativiteten. Och i det läget behövs anarki och kaos, men det gäller att inte fastna där. Någon typ av struktur är nödvändig för att uppnå hållbarhet.
Tänkandet är som Vampyren, det har ingen bild, vare sig för att bilda en modell eller en kopia. I Zens släta rum går pilen inte från en punkt till en annan utan fångas i en punkt vilken som helst för att skickas vidare till vilken som helst annan, och den tenderar att byta plats med såväl skytt som måltavla.Tänkandet behöver bilder för att kunna upptäckas och erkännas som tanke, vetande. Kunskap behöver organiseras för att kännas igen. Och det spelar roll vilka bilder och organisationsprinciper man väljer, det ger upphov till konsekvenser för vetandet, kunskapen och ytterst för samhället.
Krigsmaskinens problem handlar om reläer, till och med ytterst blygsamma och är inte modellens och monumentets arkitektoniska problem. Ett ambulerande folk som reläar vidare, i stället för en modellstad. ”Naturen skickar filosofen in i mänskligheten som en pil; den siktar inte, men den hoppas att pilen fastnar någonstans. Den missar oräkneliga gånger, och lider av det [...] Konstnärerna och filosoferna är ett argument mot naturens ändamålsenlighet vad gäller dess medel, även om de är ett utmärkt bevis för dess visdom vad gäller dess mål. De berör bara ett fåtal, fast de borde beröra alla, och det sätt på vilket de få berörs svarar inte mot den kraft med vilken filosoferna och konstnärerna avfyrar sitt artilleri.”Filosofen som avfyrare av flyktlinjer. Gillar den bilden. Det är en bild av tänkande och vetande som jag kan leva med. Det är en gyllene medelväg, mellan maktens territorialiseringar och anarkins strävan efter deterritorialisering. Tankar skall få frodas, och när de mognat tillräckligt skall de skjutas in i kulturen. Och det som fungerar kommer att användas. Det som inte fungerar, ja det lämnar inga spår efter sig. Gott så.
Tänkande som evolution, som en stokastisk process. Memetisk tillblivelse, så kan man se på vetenskap, kunskap och tänkande.
Beträffande pilar, som skjuts och kanske fastnar i något.. blev jag träffad, och kommer jag att tänka på Z. Bauman, som skriver om hur kanonen var ett högeffektivt vapen i moderniteten, och hur universiteten utbildade "kanoner". Med kanoner kalkyleras banor, och de träffar sitt mål så länge målet står stilla och så länge omständigheterna som kalkyleringen är beräknad utifrån inte ändras. Men i dagens "flytande modernitet", så står målet inte stilla, så Bauman använder den "smarta missilen" som metafor, för den slags egenskaper som upptränas idag. Den är utrustad så att den hela tiden själv kan ändra riktning, när omständigheterna ändras, och här kommer t ex allt med livslångt lärande/utveckling in. Men "det smarta" är också en kalkylering, en fortgående och kanske intensifierad, sådan.. samtidigt som och för att allt tycks ligga öppet.
SvaraRaderaFast liknelsen med missiler, om de så är målsökande eller ej handlar ju om ett riktat vetande. Och det skulle jag likna vid statligt sanktionerad vetenskap, riktad mot ett mål.
SvaraRaderaDet vetenskap jag far efter är ett mer grundvetenskapligt och förutsättningslöst sökande. En vetenskap där man välkomnar misslyckanden, för att det är ur och av dem man läst sig något. Ny kunskap är kunskap man inte ens visste att man behövde.
Kanoner är alltid riktade mot ett på förhand definerat håll, men (för att bygga vidare på Baumans tanke) hur gör man med den nya typ av hot vi lever med idag. Terrordåd som kommer inifrån? Mot det egna folket kan inga kanoner riktas.
Finns säker blinda fläckar i Deleuze tänkande också. Men det finns däri en inbyggd medvetenhet om att det kan vara så.
Men om man tänker på de smarta missilerna, så behöver de inte ens vara riktade mot något specifikt - vore den riktigt "smart", valde den sina mål där den for fram, enligt vad som gav störst effekt med den kapacitet den hade - så därför behöver de ha en inte alltför specifik, specialiserad utrustning. Och här kan man ju tänka på t ex hur humanisterna idag ska utrustas "generiskt".. Men jag är för tillfället intresserad av vad "det smarta" betyder i olika sammanhang idag, så jag bytte visst spår lite, i diskussionen.
SvaraRadera..men om jag skulle försöka hoppa tillbaka till det här med möjligheter till brott med tänkandets tradition, så kan man (som Anders Fogh Jensen) se det som att projektet är som en maskin, som sammankopplar olika aktörer i ett projekt. Det (postdisciplinära) projektet, behöver disciplinen för att ta fart från och territorialisera sig på. Men: det är inte sagt att det blir något "brott med tänkandets tradition", om det etablerade tänkandet bara dras in i projektet som något som överskrids. Det kan istället bli den "rundgång" man rätt ofta tycks se i projekt; att de blir självbekräftande.
SvaraRaderaFina och angelägna reflektioner Ann-Helen, som vanligt. Det är viktigt det du säger, att man väldigt lätt hamnar i ett slags rundgång. Tycker dock inte att Deleuze och Guattari gör det, deras projekt handlar snarare, som jag ser det, om att ta med sig den förståelsen in i resonemangen om hur man möjligen skulle kunna tänka i arbetet med att försöka hitta vägar ut ur den problematiken. Struktur, sammanhållande OCH upplösande behövs, men vad som krävs är balans mellan dessa båda krafter. Lättare sagt än gjort, men förstår man det är halva segern vunnen, och då kan det viktiga arbetet börja.
SvaraRaderaPrecis, i kontexten tillämpad kulturanalys, tänkte jag på skillnaden mellan immanent kritiserande och immanent kritik. Det immanenta kritiserandet handlar om att peka på att normer, som t ex ett projekt själv ställt upp, inte efterlevs eller uppfylls. Ofta vet ju alla redan detta, i så fall. Det tar sig formen av t ex en "traditionell" evaluering, och det konserverar. Det föds inte riktigt några nya förståelser ur ett sådant kritiserande, snarare kan projektet fastna ännu djupare i de spår, som inte fungerar och ledas till att försöka ännu mer, med detsamma. Immanent kritik kunde däremot vara resultatet av kulturanalys; ett kreativt, hermenutiskt arbete, som söker förståelse av den situation projektet befinner sig i och därför kunde visa/föda alternativa vägar. Men: även om man som kulturanalytiker skulle ha försökt sig på det, kan det man säger tolkas som immanent kritiserande, därför att det är det som faller sig mest naturligt, ofta. Vi förstår ju något enligt vad vi vet, och enligt vad vi väntar oss att höra. Man kan fundera på vad det är man avfyrar och hur det som avfyras tolkas/fastnar/slår ut i vad slags effekt. Har man bara EN chans att skjuta en "pil" (t ex som en presentation av ens arbete), så är det stor risk att den susar förbi. Därför, i tillämpad kulturanalys, behövs kanske ett kontinuerligt pilskjutande - involvering av dem man vill nå och utveckla tankar MED, inte för. Och hur ska det gå till? Kanske behöver man vara lite av en "smart missil" också..
SvaraRadera