Relationen mellan droger och musik, inte den man tror

Läser i dagens SvD om kopplingen mellan droger och musik. Att polisen jagar brukare av olagliga substanser på House- och Reaggaefestivaler, och att stora artister kommer undan med ohämmade drogflörter. Läser om Madonna och Rihanna, om deras flörtande med droger och kopplingarna till Housemusiken.

I båda fallen handlar det om två världsstjärnor som på senare tid influerats allt tydligare av housemusik. Och housemusiken har, ända sedan den föddes på 1980-talet, förknippats med droger och då främst ecstasy.

När housen nu upplever en ny storhetstid med intåg på såväl konsertarenor som radiokanaler, finns det skäl att misstänka att drogerna kommer med den?

Svaret är, nej. I Sverige dricker man alkohol. Majoriteten gör det i alla fall. Moralisk panik, och den kulturella kopplingen mellan vissa musikstilar och droger gör att det antas att lyssnande leder till drogbruk, som leder till missbruk, som leder till misär och upplösning av samhällsstrukturen.

–När vi berättar att vi ska hit är det många som säger ”aha, ni ska ta ecstasy”. Många har fördomar mot den här musiken, säger Tahmina Akopjan, 21, en av Summerburstbesökarna.

Även ordningsmakt och myndigheter förefaller ha sin bild klar. Flera arrangörer av housemusikspelningar uppger att polisens krav på dem försvårar eller gör det omöjligt att genomföra evenemangen.

I höstas ställdes dansfesten Majestiq 12 i Norrköping in, enligt arrangören på grund av polisen besluta att ta 700000 kronor i betalt för totalt 77 polismän, utöver de 30 ordningsvakterna. ”Vi bedömer att den här tillställningens art och musikens karaktär gör att det troligtvis kan bli stora drogproblem”, motiverade polisen den planerade jätteinsatsen på NT.se.

Det är alltså musiken som avgör hur många poliser som behövs. Och vilken musik som är en riskfaktor avgör polisen själv.

Detta är empiriska iakttagelser av kulturella uppfattningar om droger. Det är ett av mina forskningsområden, droger i kulturen, och kulturen i drogerna. Jag vänder mig, liksom artikelförfattaren, mot den förenklade bild av förhållandet mellan droger och musik. Det finns ingen ett till ett relation här. 

Några vetenskapliga belägg för att vissa musikgenrer skulle locka en högre andel narkotikaanvändare finns inte, konstaterar Philip Lalander, professor i socialt arbete på Malmö högskola. Inte heller finns stöd för att påstå att drogromantiserande budskap i musiken leder till ökad narkotikaanvändning – vad fansen väljer att anamma i stil och identitet är långt mer komplext än så.

–Det vore fullkomligt förkastligt att säga att de som gillar reggae röker cannabis, det finns inget sådant orsakssamband, säger Lalander.

Han menar att samhällets fokus på droger i sådana sammanhang snarast kan få motsatt effekt.

–Genom hårdbevakningen kan man hjälpa till att stärka relationen mellan musikstilen och droganvändande. På 90-talet beskrevs rejv inte som ett sätt för unga att dansa sida vid sida utan klassiska raggningsmönster, utan det sattes likhetstecken mellan rejv och ecstasy. Det kan göra att folk tänker att för att vara en äkta rejvare måste man ta ecstasy.

Om vi verkligen vill förstå och arbeta med drogproblemen i samhället är det av avgörande betydelse att vi vågar se komplexiteten i frågan. Det är inte ett problem att kopplingarna är oklara och att det inte finns några enkla svar, det är själva utgångspunkten för arbetet. Synen på vetenskap som en verksamhet där man producerar tydliga sanningar kan sägas förhindra arbetet med att minska samhällets problem med droger. Vill vi, på allvar, komma någon vart i arbetet krävs en annan syn på både kunskap, droger, kultur och människor.

Förslag på hur man kan tänka finns, bland annat i Ted Goldbergs böcker: Samhället i Narkotikan, och
Legalisera narkotika? : ett diskussionsunderlag. Eller i min bok i ämnet (och på andra ställen här på Flyktlinjer), Kung Alkohol. Och andra drogaktörer. I boken försöker jag med hjälp av och utifrån en rad olika exempel visa hur det ser ut i dagens svenska samhälle och hur alkohol och droger som ett slags aktörer på olika sätt sprider sig i kontexten som allt och alla delar med varandra.

Faktum är att alkohol (och droger) verkligen finns precis överallt, oftast helt oproblematiserad och den dyker även upp på de mest oväntade ställen. Detta är vad som borde uppmärksammas, diskuteras och problematiseras. Inte drogerna i sig eller brukarna, i första hand. Problemet och sambanden vi har att göra med är som sagt komplexa. I dagstidningar som till exempel Göteborgs-Posten, bland serierna är det inte ovanligt att figurer som Pondus, Hagbard eller Ernie befinner sig på krogen. Den kanske mest kände seriealkoholisten är Charlie Christensens figur Arne Anka, som på omslaget till ett av sina album säger: ”Jag har inga problem med alkoholen, jag har problem med verkligheten!” Onykterhet brukar ofta användas som en komisk effekt i humorsammanhang.

En av Sveriges mest folkkära artister, Robert Gustavsson, brukar sägas vara expert på att spela onykter, och han gör det ofta i sina sketcher. Finns det någon som har missat hans nummer med partyillern Göran från Med Killing i manegen? Och hans ”efterträdare” Björn Gustavsson (som enligt uppgift är nykterist) höjdes till skyarna efter några bejublade framträdanden under 2008 års melodifestival där han bland annat spelade upp en sketch, på bästa sändningstid och inför miljoner tittare, där den komiska poängen helt och hållet byggdes kring att han var onykter. Internationellt är det kanske sångaren och skådespelaren Dean Martin som blivit mest känd för sin förmåga att spela full. Så där kan man hålla på, länge. Alkohol och fylla verkar vara en outslitlig källa till humor, vilket blir paradoxalt om man ställer det i relation till vilka konsekvenser alkoholism får i det verkliga livet, eller är det kanske därför det lockar till skratt?

Rör man sig i det offentliga rummet i Sverige behöver man inte leta speciellt länge innan man stöter på aktörerna (med aktör menas här allt som kan göra skillnad) alkohol och droger, i en eller annan form. Alkohol, som är den lagliga kusinen till droger, finns på ett eller annat sätt i princip överallt idag, inte bara på krogen och på systembolaget utan även i Pressbyrån, bokhandeln, restaurangvärlden och på bio.

Tanken om aktörer som kopplas ihop med andra aktörer och förenas i nätverk som byggs upp genom interaktion är ett användbart verktyg för att uppmärksamma det man redan idag ser, men kanske inte registrerar. Det är i alla fall mitt intryck att spridningen av aktören alkohol är en i hög grad ”osynlig” process, vilket baserar sig bland annat på kommentarerna jag fått kring projektet till exempel från kollegor som med ett leende på läpparna frågar om jag använder forskningsmedel för att supa, eller som med skepsis i rösten undrar om jag vill totalförbjuda alkohol. Frågan är helt enkelt så pass brännande, aktuell och laddad att det blir svårt att tala om den på ett balanserat sätt. Kanske detta kan förklaras med hjälp av insikten om att alkoholen är en mäktig aktör med ett vittförgrenat nätverk bestående av aktörer som inte ens är medvetna om sin delaktighet i nätverket?

Genom att uteslutande koncentrera sig på mänskliga aktörer och bara intressera sig för individers tankar om, bruk av och förhållningssätt till alkohol (och droger) är det också lätt att den som inte anser sig ha några problem tappar intresset och slutar läsa. Texter om alkoholens skadeverkningar och om missbruk får svårt att beröra den som anser sig ha ett problemfritt förhållande till alkohol. Det är synd eftersom det är ur den gruppen som problemen emanerar. Ingen föds till alkoholist, i alla fall är det ovanligt att tecken på alkoholism visar sig innan tjugoårsåldern.

Det är hög tid att involvera fler aktörer i det samtal som är nödvändig för att kunna uppfinna långsiktigt hållbara strategier och ur hälsosynpunkt godtagbara förhållningssätt till alkohol, på både samhälls- och individnivå. Om en fungerande alkoholpolitik som varken bygger på totalförbud eller laissez faire ska kunna utformas måste man hitta en annorlunda ingång till frågorna.

För detta ändamål är Aktör Nätverks Teori, ANT synnerligen väl lämpat. Genom att låta resonemanget ta sin utgångspunkt i aktörerna alkohol och droger, och genom att bjuda in till ett slags samtal vars mål är ökad förståelse, istället för att presentera fakta, öppnar sig ett utrymme för förutsättningslösa reflektioner som inte skuldbelägger någon.

Sammanhanget, det vill säga kulturen eller samhället som både läsaren och alkoholen och drogerna befinner sig i är i hög grad komplext, men också självorganiserande och således har alla något att vinna på att försöka förstå dess dynamik och inre logik. Inte bara i och för arbetet med alkohol och drogproblemen.