Sanningen om förnuftet, är att det inte är förnuftigt

Förnuftets seger över det rena råa våldets natur, är det vad vi bevittnar idag? Det menar Steven Pinker i en ny bok som presenteras i dagens Under Strecket. Med stöd i över 1000 referenser driver han tesen, att å ena sidan staten och kapitalet, å andra sidan förnuftet, deterministisk driver mänskligheten i riktning minskat våld, generellt sätt, i den mänskliga populationen som helhet. 

Ja, jo, så kanske det är. Och visst, det är svårt att hävda att någon som så pass grundligt som Pinker satt sig in i frågan har fel. Över 1000 referenser ger tyngd åt resonemangen. Så klart. Det är ju så vi jobbar i akademin. Ju mer stöd man har för det man hävdar, desto högre trovärdighet för det som hävdas och den som hävdar detta. Allt annat vore katastrof. En annan metod för att underbygga sitt resonemang har i alla fall jag svårt att se idag. Men att okritiskt ta till sig det man läser är lika illa. Och om alla lägger sig platt för fakta och utan att fråga accepterar det som presenteras som väl underbyggda sanningar, då är vi illa ute. Är det verkligen alldeles självklart att vi måste köpa Pinkers tolkning av innehållet i den imponerande referenslistan? Så klart inte!

Blind auktoritetstro är förödande, alltid, överallt. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Att hävda att Pinker har fel i sak är svårt att göra, det är dessutom onödigt och inget jag är det minsta intresserad av. Dock, faktum kvarstår, är det alldeles självklart att vi måste acceptera Pinkers tolkningar av de historiska källorna? Nej, man kan ha rätt i sak och ändå ha fel. Det jag väljer att förhålla mig skeptisk till är Pinkers förklaring till mänsklighetens minskade benägenhet att ta till våld.

Han lyfter, enligt Fredrik Meiton, som skrivit understreckaren, fram statens framväxt som en viktig faktor för minskat våld. Statens växelverkan och samarbete med kapitalet förstärkte den våldsdämpande effekten

Pacificeringen inträffade i och med statens tillkomst. Även i sina allra våldsammaste former är staten bara en tredjedel så våldsam som ett genomsnittligt icke-statligt samhälle. Europas två våldsammaste århundraden, 1600-talet med sina många, långa religionskrig och 1900-talet med de två världskrigen, var bara en fjärdedel så våldsamma som det icke-statliga snittet. I dag tar vi staten för given, men över 99 procent av mänsklighetens historia utspelades i icke-statliga samhällen.

Teknologiska framsteg nämns som en annan viktig förklaring, och den leder över i den förklaring som jag har lite svårt att acceptera, rakt av. Att det minskade våldet automatiskt skulle kunna knytas till, och självklart går att förklara med, andens teleologiska utveckling mot ökad vishet är jag högst tveksam till. Och jag provoceras av Pinkers syn på förnuftet, som han menar

är ett öppet kombinatoriskt system, en motor kapabel att generera ett obegränsat antal nya idéer. När det är programmerat med ett grundläggande egenintresse och förmågan att kommunicera med andra, kommer dess egen logik, med tidens fullbordan, att driva fram respekt för ett ständigt ökande antal andra.

Förnuft må vara en fantastisk mänsklig egenskap. Ingen tvekan om det heller. Men att självklart peka på det som enda förklaring till mänsklighetens minskade benägenhet att döda varandra och ta till våld, det rimmar illa med Pinkers tankar i en annan bok; Ett oskrivet blad, där han i tydlig polemik mot (poststrukturalistiska) kulturvetare, driver tesen att människan huvudsakligen styrs av generna. Här är det alltså motsatsen som gäller, om nu inte förnuftet också är en ärvd egenskap? Men hur förklarar man då det faktum att det är först på senare år som förnuftets pacificerande egenskap blommat ut i full kraft? Det finns något som skaver i resonemanget här.

Förnuftstron och determinismen. Övertygelsen om att sanningen finns nedlagd i världen, och att förnuftet genom historien successivt lättat på förlåten och upplyst mänskligheten. Detta att det skulle finnas någon riktning i världens blivande. Det är jag skeptisk till. Det är en tes som riskerar att leda över i ett slags förtröstan om och tro på framsteget, som Georg Henrik Von Wright förtjänstfullt problematiserat i boken med samma namn.

Antalet referenser varken kan eller får vara ett mått på sanning. Och det kan och får inte vara en indikation på vad som krävs av den som förhåller sig kritisk mot tolkningen av datan som anförs som stöd för tolkningen. Jag varken kan eller har något som helst intresse av att försöka plocka fram 1000 referenser som pekar på det orimliga i Pinkers slutsats, att förnuftet av egen kraft alltid leder till gott. Det vore inte förnuftigt. Det vore oförnuftigt rent av, för jag utgår från en annan syn på sanning och förnuft än Pinker. Jag strider inte för att få rätt, jag drivs av en önskan om förståelse. Vill veta mer, om världen i hela sin rika komplexitet och motsägelsefulla skönhet.

Sanningen är att människans förnuft är vad som håller på att förgöra mänskligheten, inte med våld, men med hjälp av teknologi och med statens och kapitalets goda minne och ivriga understöd. Människor dödar varandra i mindre utsträckning (i alla fall just nu), men vi håller på att ta död på oss själva genom att förstöra den miljö vi lever i. Jorden, den enda plats i universum där människan kan leva, riskerar att förödas.

Vad har du för tankar om det, Steven Pinker?