Bloggpost 800

800 bloggposter har det blivit sedan starten. Detta är nummer 800. Tid för reflektion. Summering, bakåt och framåt. Vart är Flyktlinjer på väg? Antalet poster är så klart inte viktigt, men jag kan inte låta bli att häpna lite. Över att det gick. Över att att flödet av ord, tankar och ämnen att reflektera över fortfarande är starkt. Över att jag blir läst och att tankarna och reflektionerna når ut, långt ut.

Att kunna skriva och att dessutom bli läst är en ynnest. Jag är oerhört tacksam. Utan er kära läsare hade det inte gått. Jag hade inte orkat, om ingen läst. Utan kommentarer, kritik och reflektioner, utan vetskapen om att texterna når ut är det svårt att hitta motivation. Visst, jag skriver om det jag brinner för och ändå är upptagen med, men om ingen läste vore det svårt att se värdet i att skriva offentligt. Jag vill nå ut, också. Därför vill jag börja denna reflektion med att säga: Tack! Tack för kommentarer, värdefulla synpunkter och kritik. Utan kritisk granskning kommer man ingen vart i sitt tänkande. Utan kommentarer, motstånd och indikationer på vad som fungerar och inte blir man stående på samma fläck. Lite som att trampa vatten intellektuellt. Tack!

Flyktlinjer handlar om humaniora, om kulturvetenskap och om nyttan och användbarheten med teoretiskt, analytiskt och kritiskt tänkande. Flyktlinjer handlar om att marknadsföra mitt vetenskapliga ämne. Bloggen är ett sätt att försöka bearbeta oron jag känner över ämnets framtid på ett kreativt sätt. Ibland balansera jag på gränsen till bitterhet, jag vet. Men det är svårt att vara optimist alla dagar. Lätt att bli uppgiven, även om man kämpar mot alla sådana känslor. Jag är dock, i grunden, en positiv människa. Mitt glas är oftast halvfullt. Positiv framtidstro är mitt grundläge, det är där jag börjar varje dag. Oftast håller den känslan i sig fram till kvällen, men inte alltid. Hoten mot humaniora är allvarliga. Svårigheterna med att försvara värdet av det abstrakt teoretiska, i en tid som föraktar allt som tar tid och kräver möda, är stora. Det går trögt.

Samtidigt händer det otroligt mycket positivt, på många håll. Insatser görs, tankar förs fram, och jag känner mig på inget sätt ensam. Tillsammans utgör vi, alla vi som ser värdet med humaniora, en ansenlig kraft i samhället. Och kunskapen vi har och våra färdigheter är livskraftiga. De behövs i samhället. Därför är jag optimistisk, och därför bloggar jag vidare. För att alla vi som ser värdet i humaniora, och tror på det som finns där, har ett ansvar. Ett ansvar för att hålla tankarna vid liv. Ett ansvar för att förvalta arvet, och för att utveckla potentialen som finns i traditionen.

En bloggpost om dagen, minst. Det är ambitionen. Och det blir det, oftast. I takt med att poster läggs till poster ökar närvaron på nätet. Ju fler ämnen som reflekteras över desto fler områden täcks in. Chanserna att fler ser, förstår och uppskattar värdet ökar kontinuerligt. Och ju fler bloggposter det blir desto svårare blir det att ge upp projektet. 1000 poster ska det bli, det har jag som mål. Sedan får vi se. 200 kvar. Det ska gå!

En sak som jag måste bli bättre på, det är att läsa andras bloggar. Tar gärna emot tips. Viktigt att kunna erbjuda länkar och hjälpa andra som vill samma sak. Tyvärr sätter mina läs och skrivsvårigheter käppar i hjulet. Jag har lättare att skriva än att läsa, och får lätt panik när högen av olästa texter hopar dig. Då är det lätt att bli frustrerad, och det främjar inte läsning. Då skriver jag istället. Måste bli bättre på det. Måste ta mig tid. Och nu när jag känner mig trygg i vetskapen om att inspirationen och textflödet håller i sig kan jag ta tag i det. Som sagt, bra tips tas emot tacksamt.

Tips på saker att skriva om, ämnen att reflektera över. Det är jag också tacksam över. Tycker om utmaningar. Vill se var gränsen för humanioras kunskaper och dess användbarhet går. Ligger därför ofta medvetet nära min egen förmåga. Är inte rädd för att sticka ut hakan. Flyktlinjer är inte en plats för akademisk meritering, det är en plats för experimentering. En testbana för tankar, teorier och kritisk förmåga. Här på Flyktlinjer försvaras inget, här granskas allt, även tankarna som förs fram, kritiskt. Så måste det vara, om man skall kunna utvecklas.

Tillsammans, i gemensamt strävande efter förståelse, i mellanrummen. Där uppstår Flyktlinjer. Enda sättet att lära sig se dem är att släppa kontrollen. Lita på att det fungerar. Inte vara orolig. Våga, vinn och fortsätt, fortsätt, fortsätt. Kräv inte klarhet och förståelse, i varje moment. Dra vidare, vidare, vidare. Det är mitt motto. Förståelsen kommer sedan, längre fram i processen. Rastlöshetens lov sjunger jag. Eller gör jag bara dygd av nödvändigheten? Nåväl, det fungerar. För mig fungerar det. Och det är väl det allt handlar om, att hitta det som fungerar för mig.

Humaniora är viktigt. Kulturvetenskap behövs. Teoretisk kunskap och förmågan till abstrakt, kritiskt tänkande är inte bara samhällsnyttigt, det är insikter och förmågor som är livsnödvändiga för mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Jag tror det, på fullaste allvar. Mina 20 år i akademin har stärkt mig i den tron, hjälper mig förstå, och har gett mig erfarenhet nog och mod till att våga driva denna blogg.

Full fart mot bloggpost 900 ...