Kunskapens värde, och dess roll i samhällets blivande

Över 20 år har jag ägnat mig åt studier. Hösten 1991 började jag läsa på Universitetet. Jag drevs av en gigantisk hunger efter kunskap. Ville veta, allt. Sökte insikt, förståelse och lärda samtal om världen, om vetande. Kunskap. Det är fortfarande vad som får mig att gå upp på morgonen. Kunskapstörsten driver mig att tänja på dygnets gränser ibland. Livet är för kort för att få vetskap om allt som intresserar mig. Och jag har idag världens bästa arbete. Jag får betalt för att studera, och har privilegiet att själv få sprida kunskap. Det är värt otroligt mycket. Kunskapen, eller sökandet efter kunskap, ger mitt liv mening.

Det har hela tiden varit vad jag trodde utbildning handlade om. Kunskap. Förblindad av min egen hunger efter vetande, insikt och förståelse för världens komplexitet och människans gåtfulla vara, har jag missat något. Världen har förändrats. Idag kommer man inte till Högskolor och Universitet för att söka kunskap, utan för att få examen eller ett jobb. Man skaffar sig inte kunskap för att man tänker sig att den skall ge en fördelar på arbetsmarknaden. Man lär inte för livet, utan för att få ett intyg på att man slutfört sin utbildning.

Om detta skrev Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh en debattartikel i SvD i helgen. Med den nyligen uppvaknades klara blick ser jag med rädsla på det som blivit vardagsmat och norm inom högre utbildning. Med en ökad känsla av obehag känner jag igen det Harrison och Lindbergh ser.

Allt hänger ihop: lönenivån, de uteblivna studenterna, den svåra arbetsmiljön, den beryktade betygsinflationen, den långtgående benägenheten att ge elever ledigt under terminstid, den sjunkande kunskapsnivån och annat beklämmande som vi förknippar med den svenska skolan. Den bakomliggande orsaken är att alltför många avskyr kunskap, tycker att den är jobbig, snobbig eller bara onödig.

I min mailbox hopar sig, så här inför påsken, de skriftliga kompletteringarna från utebliven närvaro. Jag har just blivit klar med julhelgens skörd, och då var det ändå länge sedan vi lade undervisning i direkt anslutning till helgerna. Att resa till Thailand är viktigare än att gå på föreläsningar och delta på seminarier. Det har jag tvingats vänja mig vid och måste anpassa undervisningen till. Ändå klagas det på att det är för få föreläsningar. Jag vill inget hellre än undervisa mer, men dels finns inga pengar till det, dels är frånvaron skrämmande hög på allt som inte är obligatoriskt. Det värsta är dock aversionen inför kunskap. "Det är för svårt", säger många. "Klart det är svårt", svarar jag. Vi befinner oss högst upp i utbildningssystemet. Här balanserar man på gränsen till det omöjliga. Det är det som är själva poängen med högre utbildning.

Daniel Persson på Ledarredaktionen på SvD luftar idag samma oro, som många känner, inför samhällets förakt för kunskap. Han avslutar sin text med följande ord.

Den notoriske mångsysslaren Benjamin Franklin, som bland mycket annat hann med att vara USA:s första ambassadör till Sverige (även om han aldrig satte sin fot på svensk mark), sade en gång att tröskeln till kunskapens tempel är vår egen ignorans.

Ingenting uppstår ur intet och i ett land där kunskap i allmänhet ses som mer av en belastning än som något eftersträvansvärt kommer få genuint bra skolor att se dagens ljus.

För att forma en bättre framtid måste vi förändra hur vi värderar kunskap, först då kommer saker att ändras. Skolan måste bli en kunskapens helgedom. Lärare ska vara ett yrke för dem som vill fostra nya generationer, inte för dem som kan tänka sig att agera ordningsvakter.

Kunskap är vad skolan borde handla om. Tyvärr gör den inte det. Skolans mål är idag att ge arbete, tillväxt och (minst) ett Nobelpris. Inte att utbilda, skapa möjligheter till studier, främja och kanalisera kunskapstörst. Kunskap är ingen man törstar efter idag. Man vill bli bäst, rikast, lyckligast. Klokast och den med mest kunskap är det ingen som strävar efter. Hellre rik och okunnig är kunnig och utan pengar. Ökad tillväxt i samhället är viktigare än ökade kunskaper bland befolkningen. Låt mig då få påpeka att de båda aspekterna hänger ihop.

Kunskap, kompetens och en gränslös och utbredd vilja att veta bland befolkningen, en generell omsorg om den kollektiva kunskapsnivån i samhället, och en skola dit studenterna söker sig för att veta och lärare arbetat för att främja lärande och sprida kunskap. Det är den enda hållbara basen för ett samhälle som vill överleva på sikt. Ett samhälle som ser längre än till nästa konjunkturtopp. En kultur som bryr sig mer om livet än kvartalsrapporter. Det är den enda bas som går att bygga något varaktigt på.

Ivrigt påhejade av Svenskt Näringsliv, som så fort de har något att säga i frågan får uppmärksamhet i etermedierna, till skillnad från en mossig gammal professor (Harrison) som möts med kompakt tystnad, håller vi på att såga av den gren hela vårt vara vilar på. Till tonerna av kassaapparaternas klirr, och Ledarnas groteska bonusbudgivningar. Hur, frågar jag mig, har de dels mage att, dels får de oemotsagda, tala om sina särintressen som om de vore nationella angelägenheter?! Jag läser på deras hemsida, om undersökningen som uppmärksammades på nyheterna igår, att ...

- Att så mycket som varannan student uppger att samverkan med arbetslivet var bristande är alarmerande, särskilt eftersom vi vet tydligt att god samverkan förbättrar jobbmöjligheterna och leder till bättre matchning. Lärosätena behöver tydliga incitament att utforma utbildningar som leder till kvalificerade jobb efter examen, säger Patrick Krassén.

På Högskolan Väst, där jag verkar har vi något som heter arbetsintegrerat lärande. Högskolans hela verksamhet är inriktad mot samverkan med det omgivande arbetslivet. Vi forskar om hur kunskap och lärande, i samverkan kan utformas på bästa sätt. Inte uteslutande för arbetslivet, utan även för samhället och för högskolan. Och genom mina kontakter med forskare och lärare på andra högskolor vet jag att man gör samma sak på andra lärosäten. Samverkan med arbetslivet är något jag själv brinner för, även om jag är humanist och enligt SvN är delaktig till att studenterna strular till sina liv.

Jag forskar om, arbetar praktiskt med och håller på att utveckla, Arbetsintegrerat Lärande. Vill samverka med arbetslivet. Vi är många lärare och forskare på HV som sysslar med och brinner för detta, och vår högskola är inte ensam. Varför talar inte Svenskt Näringsliv om det? Varför ignorerar man det som görs inom högre utbildning för att öka samverkan? Det är för att frågan inte handlar om det. Kunskap är man inte intresserad av, det är kvalificerad arbetskraft man vill åt. Högskolans roll är i Svenskt Näringslivs värld ett slags sållningsintrument för urvalet av potentiella arbetstagare. Studenternas reella kunskaper är man inte intresserad av, bara av att så många som möjligt av de bästa skall konkurrerar om de få kvalificerade jobb näringslivet har att erbjuda.

Det handlar inte om något annat än smutskastning av kunskap. Näringslivet är inte intresserade av kunskap, man vill bara lämpa över företagens kostnader för utbildning och fortbildning av personal på det svenska högskolesystemet. Sveriges skattebetalare skall alltså inte bara snuvas på skattemedel från företagen, de skall också stå för näringslivets kostnader för utbildning.

Utbildningar som leder till kvalificerade jobb, talas det om ovan. Först måste näringslivet och samhället efterfråga kvalificerad arbetskraft. Först måste kunskapens egenvärde uppvärderas, i samhället och i arbetslivet.

Vad gör Svenskt Näringsliv för att värna kunskapens värde? Varför ställer medierna inte den frågan? Varför är det bara studenter som satsat på kunskap, men ändå ratats av arbetslivet som lyfts fram? Allt hänger ihop. Tänk på det, allt hänger ihop.