Igår, på restaurang Trappan, på ABF-seminariet om humaniora och nytta, kom en siffra upp som jag förvånades över. Det sades att ett år av forskning, kostar 40 år i akademiska ansträngningar (arbeten med ansökningar, administration på olika håll och olika typer av kontroller och uppföljningar). Är det nyttigt, kan man undra. Men det gör man inte, för man är inom akademin alldeles för upptagen med att utvärdera och bevaka det egna lärosätets placering på rankninglistorna som politiker och bidragsgivare viftar med framför ögonen på forskarna. Om det nu är Nobelpris Björklund vill ha, och effektivt utnyttjande av det allmännas forskningsmedel. Då finns det en hel del att göra här.
Transparens talades det om också. Särskilt Svenskt Näringsliv tryckte på detta krav, att samhället har rätt att veta var pengarna som läggs på forskning och högre utbildning tar vägen och används till. Ett rimligt krav kan man tycka, om det gällde över hela linjen. Om det är just skattepengarna man vill kunna följa genom det ekonomiska systemet, då borde transparens vara ett krav för alla som vill ta del av den kakan. Framförallt privata bolag som vill utföra tjänster, som de dessutom anser sig vara bättre på än det offentliga. När kravet på transparens gäller över hela linjen, då finns ingen anledning att vara kritisk till kravet. Men när det bara gäller det allmänna, då är det ett uttryck för en obehagligt grandios självsyn från företagarnas sida.
Vad tjänar samhället på att låta de kollektivt bekostade institutionerna lämna ut all kunskap om allt som sker där? Och varifrån kommer talet och uppfattningen om den onda staten? Varför kommer kommer kravet på transparens, och varför gäller det bara offentliga företag och organisationer? Tänker på filmen Bananas!*, och på uppföljaren Big Boys gone bananas. Om den första filmen läser jag följande i en gammal artikel i DN.
I ett uttalande skriver Lincoln Bandlow: ”Dole vill inte att filmen ska visas eftersom de helt enkelt vill att diskussionen om deras användning av DBCP ska upphöra.” Avokaten menar vidare att stämningarna mot ”Bananas!*” är en del av ”Doles strategi för att kväva en debatt som är av stor allmän betydelse”.Vem är ond, och vem är god? Och vem skall avgöra vad som är vad? Läser vidare om detta fallet i dagens GP, och häpnar. Varför talas det inte mer om detta i samhället, undrar jag. Varför hackar man på och jagar humanister när det finns sådana alarmerande och stora problem inom det privata näringslivet? Filmen handlar om,
hur det gick till när ett världsföretag bestämde sig för att rentvå sitt namn på en dokumentärfilmares bekostnad.Transparens är ett rimligt krav för alla som vill tjäna pengar, för att säkerställa att det resulterar i nytta. För kravet på nytta kan inte bara vara riktat mot akademin! Samhället bygger vi tillsammans, alla vi som lever här och nu, med sikte på framtiden. Samhället är en gemensam angelägenhet. Därför är det hög tid att företagen och näringslivet granskas och lyfts ut i ljuset. Det räcker inte att finansministern skäller lite på bankerna i TV. Jag vill se en samlad insats, från EU eller kanske FN, IMF? Det är fullt rimligt, för det är företagen och konsumtionen som indirekt riskerar att göra jorden obeboelig. Humaniora medför inga sådana konsekvenser!
Bitvis är det gastkramande. Som när presentatören på Los Angeles filmfestival läser upp festivalledningens avståndstagande till Bananas!* före visningen. Scenen gestaltar hur Doles angrepp, och liknande försök, är en kränkning inte av bara av filmaren och publiken, utan av oss alla som människor och konsumenter. Det blir tydligt att yttrandefrihetsfrågor hör hemma lika mycket i hjärtat som i hjärnan.
Fredrik Gertten tar sig genom kafkaprocessen med ett stoiskt lugn, vilket gör att Doles manövrar framstår som löjeväckande. Bara bolagets korrespondens till journalister världen runt, via pr-firmor, skulle fylla ett helt kontorsrum.
Humaniora räds inte kravet på transparens. Vi har inget att dölja. Humaniora kan och vill samverka med arbetslivet, i alla fall vill jag det och jag är humanistisk forskare. Jag är inte ensam. Jag kan tillföra massor, om jag bara fick chansen att visa detta. Men jag vill inte samverka med företag som har något att dölja, som inte vill bli granskade. Jag vill att mina kunskaper skall komma det allmänna till godo, och jag tror att samverkan är den rätta vägen att gå. Med samverkan menar jag en kreativ process mellan jämbördiga parter, som insett att de är ömsesidigt beroende av varandra. Det Arbetsintegrerade Lärande som jag är med om att utveckla på Högskolan Väst handlar om att hitta former för samproduktion av kunskap tillsammans med företrädare för det regionala arbetslivet.
Först när vi är där, först när samma regler och krav gäller över hela linjen. Först då är vi på väg mot ett hållbart samhälle där kompetens är något som uppskattas i relation till de faktiska konsekvenserna av det man kan och gör, inte efter hur mycket pengar kunskapen (eller det man mäter) representerar.
Nytta är ett komplext begrepp, ett problem som passar som hand i handske för en humanistiskt skolad forskare. Därför finner jag det en aning stötande att det är Svenskt Näringsliv som håller i taktpinnen. Fast å andra sidan är deras makt byggd på lösan sand. Det visar humanistisk forskning, och den kunskapen finns tillgänglig för alla ...
Jag tror att ett stort problem inom det samtida utbildningslandskap (oavsett utbildningsform) är att ett ekonomiskt-rationellt nyttobegrepp dominerar, alla verksamma på fältet måste ta ställning till att driva utbildning syvende och sist handlar om avkastning, efterfrågan och flexibilitet (inför arbetsmarknadens krav). Den hegemoniska diskursen inom utbildningsväsendet uppmuntras dessutom av de flesta politiker idag. Men jag vill föra in en annan viktig aspekt av problematiken, varför förespråkarna för humaniora och samhällvetenskap inte blir tagna på allvar i den offentliga debatten. Så fort den nyliberala (utbildnings-)diskursen kritiseras eller ifrågasätts stämplas de svarande som ett flumvänster- och verklighetsfrånvänt patrask, som både anklagas för att vara naiva och fyllda av kletig dubbelmoral (tänker på debatten i DN om kulturvänstern). Kanske därför att de utgör en förhållandevis privilegierad klass som har möjlighet att läsa humaniora utan att oroa sig för att de enbart kommer stå där med CSN-skulder och inget jobb (men med alliansens politik kommer också medelklassen få det svårt efter examen). Således är det effektivt att använda studenterna i debatten om humanioras (o)nytta, för vi vet ju alla att handelsstudenten kommer ha avsevärt lättare att få ett jobb efter sin examen än studenten på humanisten. För några år sedan läste jag kulturvetenskap på HV, och flertalet av klassens elever var arbetslösa med arbetarklassbakgrund som helst av allt ville ha ett arbete, åtminstone ville de ha garantier på att deras examen på HV skulle ge de jobb. Föga förvånande hade de svårt att se den direkta nyttan i att läsa Marshall Berman’s Allt som är fast förflyktigas.
SvaraRaderaKanske har det ekonomiskt-rationella nyttobegrepp bidragit till ett klimat som gör politiker och utbildningssamordnare rädda för att inte generera nytta/vinst, humaniora innebär därmed en risk som är svår att motivera som samhällsnyttig, den risken vill man inte ta. Somliga nedvärderar ämnet som något avsett för den intellektuella medelklassen som har privilegiet att ha utopiska vänsteråsikter och studera filosofi, en pseudovetenskap enligt vissa (ett förakt som förövrigt blomstrar inom de naturvetenskapliga och empiriska vetenskaperna). De rationella nyttotänkarna, medelklassen med ekonomiskt kapital, skulle aldrig få för sig att studera humaniora, det hade varit ”ett ostrategiskt och irrationellt beslut”.
Jag tillhör själv den krets som läser samhällsvetenskap/humaniora för att det är viktigt och intressant, det är bl.a. vi som ivrar för ett rättvisare och mer jämställt samhälle. Våra värden skiljer sig åt från de dominerande värden som premieras idag inom skolväsendet. Vi tror på bildning, vi tror att filosoferna, teoretikerna och de stora tänkarna har något viktigt att säga och lära oss, Marx, de Beauvoir, Bourdieu, Butler, Althusser och Foucault m.f. Vi tror t.o.m. på att vi kanske kan förändra samhället. Vi har en dröm om att vi kan göra det via universitet, genom att använda våra akademiska begrepp och teorier. Vi för gärna långa interna diskussioner kring varför kapitalismen kommer kapitulera, det hela tycks ha blivit ett intresse som genomsyrar vardagen. (fort. följer nedan)
Våra diskurser lyssnar man inte på, lyssnar man så tar man de inte på allvar. Vi måste hitta nya strategier för att bli respekterade i debatten. När vi säger: Ärade kamrater, vakna upp! Kritisera, ifrågasätt och infiltrera! Så suckar politiker och utbildningssamordnare: Det trodde vi med, på 60-talet, men idag vet vi bättre, den krassa verkligheten är något helt annat (uttrycket den ”krassa verkligheten” är förbunden med ekonomiska resurser och förutsättningar). Men jag tycker inte vi ska nöja oss med att konstatera hur krass verkligheten är, låt oss säga så här, vi tar vår utgångspunkt i denna ”krassa verklighet”, men lösningarna på problemen behöver inte vara ekonomiskt motiverade bara för att verkligheten i samhället tycks vara det, mig veterligen handlar inte allt i samhället om profiter inom näringslivet (apropå moderordet hållbarhet). Humanioras och samhällvetenskapens stora bidrag kanske är de alternativa förklaringarna och rannsakan av en annan verklighet bortom det krassa kapitalistiska maskineriet där vinnarna är de stora spelarna. Genom att skärskåda nyliberalismen och kapitalismen kan vi förändra med teorier som blottlägger maktens mekanismer och konsekvenser. Frågan är hur vi ska göra det. (fort. följer nedan)
SvaraRaderaIbland undrar jag vart alla dessa tankar, diskussioner och viljor om en bättre framtid bär hän. Tänk om det ”enda” vi är bra på, det enda vi lär oss inom samhällsvetenskap/humaniora är att ifrågasätta, kritisera och dekonstruera osv.? Då är det kanske inte konstigt att nyttan av utbildningen blir ifrågasatt, om vi vare sig förvärvar praktiska kompetenser avsedda för ett lukrativt arbetsliv eller de kompetenser som krävs för att utgöra ett reellt hot mot de dominerande makterna. Istället lär vi oss att föra diskussioner om varför språkets struktur bestämmer verkligheten, ingen tar oss på allvar, för de förstår oss inte (exempelvis den senaste tidens debatt om det könsneutrala pronomen hen). En auktoritär röst säger anklagande: Vad pratar ni om, språket bestämmer verkligheten?! Det är politikerna som bestämmer om ni får sitta och prata nonsens i era akademiska finrum. Men vi får aldrig låta den auktoritära rösten skrämma även oss i vårt sökande efter nyttan med de samhällsvetenskapliga och humanistiska teorier som vi finner väsentliga, för att inte säga nödvändiga för att förstå och förklara världen. Och sist men inte minst, för att förändra den.
SvaraRaderaAvslutningsvis vill jag tacka dig för den termin jag läste Kulturvetenskap på HV. Ditt prestigelösa förhållningssätt till vetenskap och akademin är inspirerande. Jag har ofta erfarit motsatsen på GU, där jag numera är student. De akademiker jag stött på viskar ofta om sina kunskaper och idéer, de vädras enbart i sammanhang med och för akademiker, d.v.s. i en sluten krets med införstådda (gärna tillsammans med de som forskar eller tycker likadant som de själva). Då kan man ju förstå varför humaniora och samhällvetenskap inte får större genomslagskraft i den offentliga debatten, det är tyst, och motmakt förblir ett begrepp i vetenskapliga artiklar och antologier som aldrig når ut till allmänheten. Hoppas det blir ändring på det!
Oj Fanny! Tack, för snälla ord och visad uppskattning, och för kloka tankar om samhället och humanioras roll däri. Jag tror på framtiden, en framtid som vi bygger tillsammans, alla vi som bryr oss om det allmänna och som ser behovet av kollektiva lösningar. Lycka med allt Fanny!
SvaraRaderaBra skrivet Fanny. Det som behövs nu, är att omformulera det du skriver så att "mannen på gatan" förstår, dvs känner sig inkluderad, och blir berörd. Och därmed påverkas.
SvaraRaderaPS. Mycket bra blogg Eddie! Alltid intressant och läsvärd.
Vänligen,
Anders
Tack Anders, nu orkar jag ett tag till!
SvaraRadera