Kritiskt tänkande, humanisternas väl utvecklade förmåga till att tänka kritiskt, det brukar framhållas som ett exempel på nyttan med humaniora. Fast det beror på vilket samhälle man vill ha. Det finns tecken som tyder på att det just förmågan till kritiskt tänkande som ligger humaniora i fatet. En lite lätt konspiratorisk tanke är att det är detta som Svenskt Näringsliv och Stefan Fölster är oroliga för och vill stoppa. För det ligger inte alltid i företagens intressen att ha anställda som är bra på att se samband, identifiera maktordningar och som inte är rädda för att föra fram kritik. Kanske är det där skon klämmer? Kanske är det därför man så ihärdigt attackerar humaniora?
Onyttig forskning finns inom alla ämnen. Det är en av grundbultarna inom forskningen, att inte veta vad man skall komma fram till, menade Sharon Rider igår. Newtons fysik nämnde hon som exempel ett forskningsresultat som aldrig hade kunnat produceras, om forskningen varit underställd ett snävt ekonomiskt nyttotänkande. Väldigt många forskningsprojekt producerar meningslös kunskap, men det är inget problem, för forskningen och för samhällets kollektiva kunskapsproduktion. All forskning för den gemensamma kunskapsfronten framåt. Och det är nyttigt. Det går inte att plocka russinen ur kakan. För utan kaka, inga russin.
Svenskt Näringsliv och Timbro har lyckats med konststycket att sätta agendan för det offentliga samtalet. Deras ekonomiska diskurs har blivit norm, överallt. Högskolorna och Universiteten anpassar sig, och underkastar sig ständiga utvärderingar. Utvärderingar som ingen vet vad man skall ha resultatet till, bara att det ska utvärderas, och att resultatet skall rangordnas, och att det är viktigt att klättra på listorna. Svenskt Näringsliv definition av nytta håller landets högst begåvade människor fullt upptagna med att producera högskolepoäng, helårsprestationer, individuell meritering, och med räkning av citeringar och publikationer i specialiserade, smala, internationella facktidskrifter med hög impact factor.
För mig handlar humaniora om samhällsengagemang, om att ställa mina kunskaper och kompetenser till samhällets förfogande. Det anses av det rådande systemet som i bästa fall meningslöst. Det räknas inte. Det som räknas är bara det som går att mäta och utvärdera, i enlighet med Svenskt Näringslivs och rådande utbildningspolitiska inriktnings logik. Hur nyttigt är det, egentligen, för samhället? Leder det till långsiktig hållbarhet, eller till ökade vinster i näringslivet? Påståendet, också formulerat av Sharon Rider igår, om att humanister är nyttiga idioter, är berättigat!
Sverker Sörlin ställde frågan: Vad vill stadsmakterna med humaniora? Och svarade: Ingenting! Humaniora nämns ofta och gärna i uppskattande ordalag när man i högtidstal vänder sig till allmänheten, men när man sedan kommer till akademin är det med iskyla i rösten som kraven på effektivisering och ekonomisk avkastning som framförs. Humaniora behandlas av ansvariga politiker lite som kungen och hans vänner påståtts behandlad det så kallade kaffeflickorna. Humaniora kan få finnas, om man är underhållande och inte gör allt för mycket väsen av sig. Det är slutsatsen. Jag hoppas innerligt att det finns fog för Sverker Sörlins hopp och framtidstro, att de tecken han sa sig se i skyn om att humaniora kommer tillbaka stämmer.
De redovisningskrav och ständiga utvärdering som tynger samhällskroppen, som en direkt följd av privatiseringar, utförsäljningar av statliga monopol och kraven på effektiviseringar och avkastning, hur nyttigt är det? Kostar det inte i själva verket mer än det smakar? Det var en annan fråga som väcktes, en berättigad fråga. Vem utreder det? Janne Josefsson, eller vem? Satsas det forskningsmedel på den typen av forskning? Finns det intresse för att mäta sådant? Och vad händer med tilliten i samhället, håller den på att upplösas? Leder en ökad misstro till trygghet hos befolkningen? Trygghet är en viktig förutsättning för hälsa, och hälsa är en vinst. Allt hänger ihop. Samhället skapar vi tillsammans.
Hur solidariska mot samhället, det gemensamt uppbyggda och med hjälp av skattemedel sammanhållna, är Svenskt Näringsliv och deras medlemmar? Skatteplanerande, bonusfifflande, räntegap, outsorcing och flytt av forskning till länder med bättre villkor (för företagen). Hur mycket bryr sig näringslivet om Sverige? Och hur nyttigt är Timbro och Svenskt Näringsliv? Eller Fredrik Lundberg, ARLA, Skanska, Regeringen eller exporten av krigsmateriel? När skall det debatteras offentligt, när skall dessa ställas till svars och motivera sin nytta?
Igår hävdade deras representant att man stod på studenterna sida när man krävde att utbildningarna i samband med att kurser ges skall redovisa hur utsikterna på arbetsmarknaden ser ut. Det är en ren lögn, min uppfattning är istället att Svenskt Näringsliv bara är intresserade av att tvinga högskolorna och universiteten till lydnad, under marknadens krav. Svenskt Näringsliv verkar för att akademin skall skräddarsy kunskap och kompetens helt efter näringslivets (nyckfulla) efterfrågan. Ytterst vill man dock ha hjälp att sålla agnarna från vetet. Studenterna blir på detta sätt brickor i ett politiskt spel som bara gynnar näringslivet, inte samhället och absolut inte humaniora. Det är vad debatten om humanioras nytta handlar om, att tvinga de uppstudsiga humanisterna till anpassning. Vem tjänar på detta?
Varför är det ingen som ser eller ifrågasätter Svenskt Näringslivs världsbild, där företagen gjorts till ett slags adel som utnyttjar allt och alla, helt efter eget huvud och utan insyn? Varför är det ingen som påpekar det alla borde kunna se igenom, enkelt? Är det för att den kompetens som finns inom humaniora håller på att utarmas, i samhället? Är det för att Svenskt Näringsliv och Timbro lyckats i sitt uppsåt att tysta kritiken mot de egna leden och konsekvenserna av näringslivets allt friare regler?
Håller humanisterna på att bli nyttiga idioter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar