När tas ett beslut, egentligen?

Läser med stort intresse artikeln i DN om filmen Conspracy. Den utgår från protokollen som nedtecknades vid Waanseekonferensen som hölls idag för 70 år sedan. Intressant är detta på många sätt. Först och fråmst för att perspektivet i artikeln är hur historisk film är med om att konstruera både bilden av förflutna händerlser, och hur tydligt sådana filmer spegar den tid de skapts i. Och så är det så klart. Några sanna återgivningar finns inte. Alla iscensättningar medför förvanskning, och eftersom det aldrig går att nå direktontakt med världen, eftersom all interaktion sker via olika typer av medier, innebär det att kunskap om världen alltid är förmedlad, via översättning.

Kunskap om biologi, till exempel, eller om den mänskliga hjärnan. Vill man veta är man hänvisad till olika typer av apparater, skitröntgen, mikroskop och så vidare. Alla med sina möjligheter och begränsningar. Kunskapen om hjärnan är alltid förmedlad. Ingen har direktkontakt. Detta säger jag inte för att misskreditera läkarna eller biologerna, bara för att påpeka det uppenbara men så sällan diskuterade. Ingen kan någonsin nå direkt konktak med det man är intresserad av att veta något om. Oavsett om det handlar om hjärnan eller om förintelsen. Kunskapen är alltid förmedlad, via en lång kedja av översättningar och tolkningsakter.

Men det är bara en av sakerna jag kommer att tänka på när jag läser artikeln. En annan är det faktum att man så ofta söker efter tillfället då historien avgjordes. Den skyldige (här finns paralleller till kapteten på kryssningsfartyget som gick på grund), eller ett slags yttersta princip. Som i fallet med Waanseekonferensen. Har vi verkligen hittat tillfället där judarnas öde bestämdes? Är det så att om konferensen inte hållits hade allt sett annorlunda ut? Går det att koka ner historien till ett antal defining moments? Både och, är mitt svar.

Självklart är detta en viktig händelse och det har så klart betydelse. Men går det att säga att den hade avgörande betydelse? Lika viktigt är det att vara tydlig på den punkten. Det hade konferensen så klart inte. Det finns aldigt en ansvarig för ett så pass komplext skeende som förintelsen. Aldrig en avgörande händelse. Bara långa kedjor av händelser, före och efter, som ger upphov till de konsekvenser som sedan går att iaktta och dokumentera. Väldigt många olika aktörer har varit delaktiga i att det blev som det blev. Och det är en viktig insikt som bör spridas och samtalas om, för att medvetandegöra fakta om hur det är och hur det blir som det blir. Allt som sker, sker inom ramen för sammanhang. Fler än en, men färre än många komponenter spelar avgörande roller.

Filmer som Conspiracy riskerar alltså att förenkla synen på historien. Tron på att det finns avgörande tillfällen, att det är dessa som ensamt avgör framtiden, den är problematisk. För den leder lätt över i ett tänkande om att fel som begås kan ha en, och en enda skyldig. Som i fallet med kryssningsfartyget.

Så enkelt är det aldrig. Det är alltid en kombination av händelser, komponenter och aktörer i samverkan som ger upphov till konsekvenser. Aldrig någonsin en eller ett enda, oavsett vad det handlar om.