Boken som aktör

Vaknade hemma i morse. För första gången på länge utan att behöva jaga iväg i ottan. Äntligen kunde jag ligga kvar. Fundera. Komma ikapp. Blicken for över rummet. Tittade på böckerna i bokhyllan. När jag ligger i sängen är jag omgiven av böcker. Ovanför mitt huvud finns böcker, och på övriga väggar. Från golv till tak. Jag älskar böckerna. Även böckerna jag inte läst. De hjälper mig minnas. Bara genom att se ryggen på en av dem återkallas dess innehåll, om jag läst den givetvis. Men även böckerna jag inte läst genererar minnen. De gör mig till den jag är/blir. Och det är när jag är omgiven av mina böcker som jag skriver bäst.

Vad är en bok? Det är på inget sätt självklart. Idag kan en bok vara så mycket mer än ord på papper, samlade mellan två pärmar. En bok kan till exempel vara digital. Om detta och en hel massa annat vet jag att två av böckerna som ligger på mitt skrivbord handlar. Har ännu inte hunnit läsa dem. Tänker på Rasmus Fleischers Boken och Biblioteket. Det är egentligen en bok, men den ges ut i två volymer, den ena handlar om boken och den andra om, ja ni fattar. Vackra volymer. Men jag har alltså inte läst. Inte ännu. Kanske kommer de inte att bli lästa. Om det vet jag inget idag. Fast böckerna har redan gett mig något. De har ett värde, oavsett om jag läst eller inte. Böcker är inte bara kunskap och tankar, berättelser. Böcker är så mycket mer. Finns säker anledning att återkomma, både till Fleischers böcker och till frågan om mervärdet. Men här vill jag peka på en annan aspekt av boken.

Boken är ett slags behållare, och ett medium. Boken innehåller och förmedlar kunskap (bland annat, men det är kunskapen jag är intresserad av här och nu). Och för att förtydliga, det är monografin i första hand jag har i åtanke. Boken & Biblioteket är två tunna böcker. A Thousand Plataus av Deleuze och Guattari eller Karen Barads Meeting the Universe Halfway, är tjocka och upptar plats i bokhyllan. Det som förenar dem är att de är böcker, medium för spridande av och behållare för kunskap. Tycker om att interagera med en bok. Tycker de blir vackra när de blivit lästa och har slitits. Jag bär ständigt på böcker och har flera på gång samtidigt. Läser på café och på tåg, i soffan hemma, eller vid köksbordet. Böcker är en viktig del av mitt liv, i rent fysisk bemärkelse. Och så vill jag att det ska vara även fortsättningsvis.

Läsplattan, min iPad. Den tycker jag också om, men jag läser bara undantagsvis på den. iPaden bloggar jag på, och för det ändamålet är den suverän. Men ska jag läsa föredrar jag boken som medium. Möjligen är det av sentimentala skäl? Men jag tror inte det. Tänker på vad som hände med musiken när det blev möjligt att ladda ner den. Det hände något med musiken när LP-skivan övergavs. (Finns en bloggpost om det också). Något gick förlorat. Vad händer, eller håller på att hända när allt mer av text förmedlas via andra merdier? Vad händer med kunskapen när det inte längre räknas som en merit att ha skrivit en bok? När det förväntas av en att man, för att få behålla jobbet, ska publicera artiklar i internationella, refereegranskade tidskrifter. När utrymmet man har till sitt förfogande för att bygga upp ett resonemang begränsas dramatiskt? Om det kan man bara spekulera, och det är vad jag gör här.

Något håller på att hända. Boken är på inget sätt död, men den är hotat på sikt. Och som medium för spridande av kunskap är hotet allvarligt. I samma stund som det inte räknas som en merit för utövare av vetenskap att skriva böcker minskar utbudet. Jag vill skriva böcker, men tvingas av systemet till andra former av publicering. Medier där jag begränsas eftersom formen är allt för fyrkantig. Det är ett av skälen till att jag bloggar, som är ett annat medium. För att jag tänker bäst om jag får tänka fritt.

Tänker man fritt, och försöker få tankarna publicerade i en ansedd tidskrift, då stöter man på patrull. Går man utanför de av tidskriften angivna ramarna blir man refuserad, om man ens får tankarna antagna till granskning. Att jag blir refuserad kan självklart handla om innehållet, och detta är inte en text där jag vill kritisera tidskrifterna. Det jag vill reflektera kring här är konsekvenserna av att det inte längre är meriterande att skriva böcker. Det jag är kritisk till är ensidigheten, att det bara finns ett sätt att göra akademisk karriär. Det gör något med kunskapen när man satsar på likriktning.

Kunskap behöver medier för att spridas. Men som Marshall McLuhan skriver, medierna gör något med det som förmedlas med hjälp av dem. Mediet är en viktig del av budskapet. Vad jag menar är att kunskap inte är en, den är ett mångtydigt begrepp. Därför får det konsekvenser för världen och samhället om all kunskap tvingas in i samma form. Viss kunskap, kunskap om kultur till exempel. Lämpar sig dåligt för att spridas i form av tidskriftsartiklar. Kunskap om kultur behöver plats, och tid för att kunna beskrivas och förmedlas. Tidskriftsformatet tvingar fram förenklingar. Hur går det då med det som inte går att förenkla? Och vad händer om det är viktig kunskap? Kunskap som samhället behöver för att klara sin långsiktiga överlevnad? Varför är det ingen som tänker på det?

Jag är djupt oroad. Akademin handlar allt mindre om kunskap och allt mer om akademisk meritering. Det förutsätts att kunskapen går opåverkad av processen, att den är en och den samma och att den kan förpackas och spridas på ett enhetligt sätt. Lean Production av kunskap. Det är helt klart i den riktningen som akademin rör sig. Och det gör så klart något med innehållet. Det låter förförande vackert när man talar om en kvalitetssäkrad och överblickbar process för produktion av kunskap och metoder för uppföljning av resultat. Men man missar målet, grovt. Akademins uppdrag är att skapa kunskap, inte producera mätbara resultat. Kunskap går per definition inte att mäta, den kan bara användas och bedömas utifrån resultatet. Graden av spridning är aldrig en garanti för kvalitet, och kvalitet är ingen garanti för att kunskapen kommer samhället till godo. Speciellt inte om man stänger spridningsvägarna för vissa typer av kunskap.

Kunskap om kultur är kunskap om komplexa processer. Kultur är inget problem som kan brytas ner i delproblem som löses för sig och sätts ihop av någon annan. Kultur omfattar allt, och finns överallt. Resultatet av kulturens process är det samhälle vi lever i. Alla är upp till öronen insyltade i och påverkade av kultur. Det kräver tid att lära sig se och förstå detta. Och den kunskapen lämpar sig bäst att förpacka och sprida i bokform. Eller det är i alla fall ett sätt att sprida sådan kunskap på och även om all kulturkunskap inte måste publiceras i böcker så är det ett viktigt medium.

Det spelar roll vilket medium man använder. Form och innehåll är två sidor av samma sak. Det är en aspekt av kunskap som borde uppmärksammas och reflekteras kring, mycket mer!