Trollhättans innevånare kastas återigen mellan hopp och förtvivlan (läs mer här, här, här och här). Samma visa nu som för två år sedan. När krisen slår till är det lätt att drabbas av handlingsförlamning och måla allt i svart. Men det är också som så att när nöden är störst då öppnar sig nya möjligheter. Framtiden är oskriven, och skapas i och genom handlingar. Tillsmmans kan och går det att ta nya tag, hitta lösningar och lyfta staden och regionen. Det finns en resurs i närområdet som bara väntar på att utnyttjas, ett konstruktivt verktyg för problemlösning som inte kostar något men som bär på en ansenlig utvecklingspotential. Jag tänker på Högskolan Västs (HV) regeringsuppdrag att utveckla metoder för Arbetsintegrerat lärande (AIL). Nu liksom då, runt jul 2009, finns det en unik möjlighet att göra något konstruktivt.
AIL är ett helt nytt sätt att tänka kring samverkan mellan akademi, arbetsliv och det omgivande samhället och det händer väldigt mycket på det området just nu, på Högskolan Väst. Själv arbetar jag med ett projekt där teorier och former för samproduktion av kunskap, mellan akademin och arbetslivet, utvecklas. Ett helt nytt sätt att se på kunskap, lärande och regional utveckling. Målet med det arbetsintegrerade lärandet är att komma till insikt om hur man på bästa sätt kan utnyttja den samlade kompetens som finns i Västra Götaland. Saab må gå under och försvinna, men Trollhättan är fortfarande en plats där det finns kompetens, idéer och en vilja att växa, tillsammans. Valet vi står inför är att ge upp, eller satsa på framtiden. Vi kan se bakåt, eller framåt. AIL handlar om att se framåt, om att göra något av det som finns här och nu, tillsammans!
Ny kunskap, ny-tänkande och framåtanda kan skapas ur spillrorna av det som varit. Vad som krävs för detta är att akademin får inblick i arbetslivets vardag och ökad förståelse för den kompetens som finns där. Och arbetslivet behöver inse att man har mycket att vinna på att snabbare och enklare få tillgång till aktuell vetenskaplig kunskap. Istället för att bygga murar mellan centrala sektorer i samhället, och istället för att se varandra som kunder, kan och bör akademin och arbetslivet kasta sig ut i ömsesidigt givande kreativa möten. Genom att bejaka ett mer AIL-inriktat ränkande i VG-regionen ökar möjligheten att hitta nya och konstruktiva lösningar som kan få Trollhättan att andas morgonluft igen, innan kompetensen försvinner någon annstans. Jag tror detta är möjligt, om än inte helt enkelt.
AIL-inriktade samtal är ingen revolutionerande lösning på de akuta problem som Trollhättan och VG-regionen står inför, men det är ett konstruktivt förslag på något man kan göra omgående med hjälp av resurser som redan finns i närområdet. Fördelen med att samtala är att det enda som krävs är tid, engagemang och en förståelse för vikten av att parterna möts förutsättningslöst. Vad som kommer ur dessa samtal vet ingen. Och det är precis det som är poängen och innovationen med AIL. Det vanliga är annars att man startar ett handlingsinriktat diskussionsforum med krav och förväntningar på (snabba och) konkreta resultat. Men det är ett svårt och ofta ineffektivt sätt att arbeta på. Det visar inte minst klimatmötet i Köpenhamn. Diskussioner som har det uttalade syftet att komma fram till något bestämt utvecklas allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt. Samtal eller konversationer däremot är per definition förutsättningslösa. I ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket är precis vad som krävs för att nya idéer och konstruktiva lösningar ska uppstå. Och det är precis vad som behövs just nu.
Chansen att hitta nya och långsiktigt hållbara lösningar skulle mångfaldigas om vi bara kunde få till stånd förutsättningslösa möten mellan aktörer med skilda kompetenser och erfarenheter, och möjligheterna att lyckas ökas ytterligare om dessa möten kan ske inom ramen för samtal där ingen styr utfallet eller riktningen på konversationen. Det är kärnan i det AIL-arbete som jag har privilegiet att få vara med och utveckla som forskare på Högskolan Väst. Jag vill inget hellre än att ställa mina kompetenser till förfogande. Här finns något, ta vara på möjligheten. Tillsammans kan vi hitta lösningar. Det är jag övertygad om.
Nyckeln till en blomstrande VG-region kan alltså finnas närmare än man tror. Och den består i något så enkelt (och samtidigt svårt) som en plats för möten där representanter för arbetslivet, akademin och samhället kontinuerligt kan föra förutsättningslösa samtal kring hur man bäst utnyttjar resurserna och kompetenserna som man sammantaget förfogar över. Hör av er, ni som är intresserade, och som liksom jag tror att vi som finns och verkar i VG-regionen tillsammans kan hitta lösningar på de utmaningar vi alla står inför.
2012 kan bli början på något nytt, på något stort!
Organisationerna för en lyckad VG-region finns, bl.a Innovatum, Almi, Connect Väst, Högskolan, näringslivsenheterna på kommunerna och ett intresserat näringsliv. Problemet är att dessa blomstar i sina egna trädgårdar och det finns få upptrampade stigar mellan dem.
SvaraRaderaDet finns väldigt mycket att bygga vidare på Magnus, i VG-regionen. Och det arbetsintegrerade lärandet som vi utvecklar former för på HV skulle kunna vara just den typ av upptrampade stigar som du efterlyser. Vackert! Den tanken tar jag med mig. Tack!
SvaraRadera