Skrev igår om jag-samhällets paradoxer. Det är en ytterlighet ifråga om samhällsplanering, att alla ser till sig. Jag, mig och mina intressen, det är samhällets uppgift att tillhandahålla detta och säkra fortsatt stöd för egot. Jag-samhällets uppgift vill säga. Men, som sagt, ett samhälle där alla ser till sig, det är inget samhälle. Framförallt är det inte långsiktigt hållbart.
Så då är jag för vi-samhället då, eller? Vad finns det för alternativ, om det inte är jag måste det väl vara vi? Nja. Vem har sagt att man måste välja ytterligheterna. Utpräglade vi-samhällen, extremerna åt andra hållet, såsom till exempel Nordkorea (om det nu inte är en extrem variant av ett jag-samhälle. En ledares vilja är lag) är minst lika problematiska. Om alla, alltid skall ta hänsyn till alla andra, då blir systemet tungrott och risken är att alla blir lidande.
Deleuze och Guattari talar om tendenser i världens blivande, av sammanhållning, territorialisering, som ställs mot upplösande tendenser av deterritorialisering. Deras poäng är att krafterna som strävar efter sammanhållning är starkare. Tänk på multinationella företag som i den fria konkurrensens namn strävar eftyer världsherravälde, monopl. Det är som vore det en inneboende lag. Alla vet att det skadar samhället, ändå låter man det ske, gång på gång. Det finns liksom ingen motkraft.
Upplösande krafter, total anarki är emellertid lika illa. Det är den andra extremen. Den kraften behövs emellertid, som motkraft till territorialiseringarna som pågår överallt. Därför bör man sträva efter, eller underblåsa upplösande krafter i världen. Fast man måste vara vaksam på att ingen av extremerna tar överhanden.
Balans är vad som präglar ett långsiktigt hållbart samhälle. Där det råder balans mellan territorialisering och deterritorialisering, där är det gott att leva. Balansen får emellertid inte förväxlas med jämvikt. Samhälllen är överallt och alltid processer av blivande, och som sådana befinner de sig långt ifrån jämvikt. Det är därför de så lätt går över styr. Finanskriser, inbördeskrig, bostadsbubblor och revolutioner är inga undantag, det är en fara som ständigt är överhängande. Det är en viktig insikt att ha med in i politiken. Om man vill förstå hur man kan uppnå långsiktighet.
Termodynamikens andra lag, är av ovan angivna skäl tillämpbar på samhället. Samhällen är processer långt ifrån jämvikt. Det handlar alltså inte om höger eller vänster i politiken. Vad det handlar om är insikt om vilka logiker som styr det blivande som allt och alla utgör delar av och förändras inom.
Kanske är vi klara med politiken? Kanske är det dags att kulturvetare tar plats i ledningen, inte bara för företag (eftersom ekonomi och kultur har blivit synonymer), utan även i landets högsta ledning. Det är i alla fall en tanke värd att reflektera över.
av vilket man också kan dra slutsatsen att språk och verklighet inte är identiska, utan att språk bara, i bästa fall, är en mer eller mindre lyckad beskrvning av verkligheten eller ett aktivt redskap för att tjäna vissa syften.
SvaraRaderaVisst kan man se det så, men språk kan också ses som det instrument som reglerar vilka aspekter av verkligheten som görs tillgängliga för oss människor. Och då blir det inte "bara" språk. Då blir språk viktigare än det som brukar benämnas verklighet. Filtret som styr vad vi ser och vilken kunskap vi får tillgång till.
SvaraRadera