Lösningen finns närmare, och mer fjärran än vi tror!

Just nu letas det febrilt efter lösningar på den ekonomiska kris som världen befinner sig i. Men man letar på fel ställen, och tänker helt fel. Om man verkligen vill hitta en lösning vill säga. Lösningarna som nu förs fram är skrämmande lika de som försatte världens ekonomier i kris. Nya lån!? Det kan bara leda i en riktning, och den vill ingen som är vid sunda vätskor slå in på. Att fortsätta låna, i förhoppningen om att konjunkturen snart skall vända, det löser inga problem. Nästa gång det blir lågkonjunktur kommer problemen då att komma tillbaka, med ökad intensitet.

Att det verkligen är kris, och att ett krismedvetande börjar etableras, det märker man i dagens tidningar. Läser i SvD om Italien, som har stora problem, om ett folk som stretar emot. Och samma var/är det i Grekland. Nu kommer protesterna, när allmänheten tvingas möta politikens konsekvenser. Det är en tendens som finns överallt. När politikens konsekvenser tar sig innanför huden, och man märker att det man blivit lovad av politikerna man röstat på, istället för varmvatten är isvatten. Då reagerar man. Då demonstrerar man. Först när politiken och drömmarna realiseras, när de blivit konkreta, först då förstår man innebörden i begreppet demokrati. Det finns inga genvägar, bara ett ständigt här och nu som ger upphov till konsekvenser. Oavsett vad någon säger och vem man än lyssnar på så är det så det har varit, så det är och så det kommer att vara. På gott och på ont.

Många skyller problemen på näringslivets toppar. Det kan även (äldre) företrädare för detta hemliga brödraskap kosta på sig. P G Gyllenhammar är inte nådig i sin kritik. Det är bra att det finns människor vilka gjort karriär och som lyckats som vågar kritisera inifrån. Och hans tankar är intressanta. Han skriver till exempel om kortsiktigheten inom företagsvärlden:

- Denna kortsiktighet har minskat investeringarna för framtida konkurrenskraft, men även urgröpt förtroendet hos allmänhet, politiker och i vissa fall även de anställda. Personalen kan jämföra chefsersättningarna med egna löneökningar på ett par procent, skriver Pehr G Gyllenhammar.

Euron är en annan kandidat på listan över syndabockar som förs fram i denna tid av rannsakan. Många ser en lösning i att överge projektet, men det gör inte Göran Persson, vår gamle stadsminister. Han menar istället att samarbetet bör fördjupas.

- Det första steget är redan på gång, med en lagstiftning som stramar upp budgetprocessen i euroländerna. Sedan får vi troligen starkare sanktioner. Jag förutser också att vi inom en nära framtid kommer ha den första europeiska skatten, säger Göran Persson till tidningen och svarar på följdfrågan varför han tror det med ett ”jag är tillräckligt erfaren för att förstå att det händer”.

Ekonomin och näringslivets toppar har absolut del i skulden för att det blivit som det är, att världen befinner sig i kris. Men att protestera rent handgripligen, det fungerar inte. Att ockupera Wall Street ger visserligen publicitet, men det förändrar inte världen. Missförstå mig nu inte, jag tycker inte det är fel att agera som man gjort där och på andra ställen. Och det kan absolut vara en början på något. Men det är inte lösningen.

Både problemanalysen och arbetet med att finns lösningar på krisen utgår från fel premisser, hur goda och lovvärda förslag som än presenteras. Krisen är mycket mer omfattande, och mycket mindre än man kanske tror. Och samma gäller lösningen, den finns mycket närmare, men samtidigt mycket längre bort, än man tror om man betraktar världen på det sätt man gör idag.

Lösningen på problemet är inte fler lån, det verkar de flesta vara eniga om idag. Det är en bra början. Lösningen är heller inte, även om det vore önskvärt med en förändring där, andra företagsstrategier. Och även om det behövs handlingskraftiga politiker för att bygga ett samhälle så är det inte där som den typ av problem världen brottas med just nu löses. Det ser ut som lösningen finns här, i samhällets toppskikt, men den tron är faktiskt roten till problemet.

Det är oviljan att ta ansvar. Önskan om att någon annan skall göra vad som krävs. Drömmen om enkla lösningar. Det är där problemet ligger. Världens krisande ekonomier är en konsekvens av människans urgamla dröm om att frälsning är något som kan läggas ut på entreprenad, till Gud eller Mammon, det kvittar lika. Båda lovar runt, men håller tunt. Det finns bara en lösning, och det är fördjupad insikt om hur världen och samhället blir till.

Fler, djupare och mer spridda kunskaper om kultur. Det är lösningen på problemen som världen befinner sig i. Vad händer mellan mig och mina medmänniskor? Hur uppstår makt, ur relationer? Vad, vilka mekanismer och logiker är det som styr och reglerar världen? Detta är frågor som bearbetats och beforskats inom humaniora länge. Och det viktigaste resultatet av forskningen är att det finns inga givna svar på frågorna. Enda sättet att öka kunskapen om världen/kultur är att enträget jobba vidare med problemen. Kulturen kan sägas befinna sig i konstant kris, och det gäller även för världsekonomin. Då är det inte hållbart att söka lösningar, då finns bara ett sätt att agera, en lösning. Det är att engagera sig, att gå från ord och tanke till handling, kollektivt.

Lösningen på världens kris finns hos var och en av oss som lever på jorden här och nu. Vi, som grupp betraktad, är just nu upphovet till krisen. Men detta förhållande kan snabbt förändras. Om tillräckligt många människor inser faktum: att världen, samhällen och kultur är ett resultat av samtliga aktörers agerande. Först när drömmarna och visionerna om ett gott liv och ett samhälle där alla har en plats och en uppgift att fylla, först när det virtuella omsatts i reell handling. Först då kommer krisens grepp om västvärlden att släppa, och då kan en förändring komma fort.

Alltså, med stöd i humanistisk forskning, säger jag följande: Lösningen på krisen i ekonomin finns både närmare och mer fjärran än vi tror. Lösningen är kollektivt, personligt ansvar i kombination med handlingar som ligger i linje med visioner om en hållbar värld. Så enkelt är det, och samtidigt så svårt.

Inser vi det, kollektivt, då är vi lösningen på spåren!