Tänker subjekt som ett slags objekt

Behöver bringa reda i frågan om vilka konsekvenser som humanismens fixering vid subjektet ger upphov till, och tänker därför högt för att få syn på mina egna tankar. Kommentarer tas emot tacksamt. Här ges inga svar, det handlar mer om att lägga ut ett antal pusselbitar som möjligen skulle kunna formas till ett svar, längre fram. Nåväl, frågan är vilka konsekvenser fixeringen vid subjektet i dess västerländskt humanistiska definition får för tänkandet om människan, universum och kunskap.

Utgångspunkten för resonemanget är ett slags spekulativ realism som jag förstår och använder som verktyg i strävan bort från en antropocentrisk världsbild. Det är det viktiga i det följande resonemanget, tanken att allt och följaktligen även människan är något som behöver tänkas bort från förståelsen av världen. Kants tal om tinget i sig, och tinget för mig, är antropocentrisk eftersom han intresserar sig för människans möjligheter att nå kunskap om världen.

I någon mening är det ju även vad jag gör, intresserar mig för frågan om kunskap om världen och jag gör det i egenskap av människa, men utgångspunkten är inte mitt mänskliga vara. Vad jag strävar efter är verktyg för förutsättningslöst sökande av kunskap om världen, och med kunskap menar jag vetskap om hur "det" är och fungerar. Och i det arbetet har jag kommit till insikt om att humanismens bild av subjektet ofta står i vägen för vidare kunskapssökande. Jag söker alltså efter en posthumanistisk förståelse av världen och människan, och en sådan tycker jag mig ha funnit i hos dem som arbetar med objektorienterad ontologi (ooo) och tanken jag vill testa här är subjektet som ett slags objekt.

Lyssnade tidigare idag på ett gammalt Filosofiska Rummet, där fysikern Ulf Danielsson diskuterade med filosofen Lars Gustavsson, om just kunskap om världen och hur mycket den relaterar till och begränsas av människan (dels själva begreppet människa men även den mänskliga biologin som sådan). Där identifierade man även en intressant skillnad mellan biologin och fysiken och konstaterade att det hände något med biologin som vetenskap när man kastade gud ut ur skapelsen. Samma skulle man behöva göra inom fysiken, om det var de eniga Danielsson och Gustavsson. Föreställningen om en yttersta princip (som kan liknas vid Gud och som möjligen skulle kunna förklara varför många fysiker är religiösa men få biologer), om den övergavs skulle en rad möjligheter öppna sig vad gäller förståelsen av världen.

Vad jag vill visa på med ovanstående resonemang är hur allt tänkande styrs av försanthållanden utan vilka vetenskapligt arbete är lika meningslöst som att tala ett språk som bara jag behärskar. Det är alltså inte förgivettagandet i sig som är problemet med humanismens subjekt, det är att det uppfattas som en förutsättning och inte som en hypotes, ett verktyg för tänkandet, om vad det innebär att leva i världen och samhället som människa. Problemet är att subjektet ställer sig mellan mig och förståelsen av världen. Subjektet bryter sig in i samtal och styr utfallet av diskussioner på ett högst olyckligt sätt. Subjektet kan alltså sägas vara ett objekt.

Posthumanism ser jag som ett förutsättningslöst sökande efter kunskap om människan, och det är en tanketradition som övergett humanismens antropocentriska världsbild. Det är en uppsättning verktyg för att förstå världen på nya och mer användbara sätt. Objektorienterad ontologi är, i alla fall som jag läser och förstår den, en posthumanistisk tanketradition där man tänker objekt, istället för ting i sig eller ting för mig. Objekt är vad världen består av, menar man, och dessa kan se väldigt olika ut. Google, till exempel, kan tänkas i termer av objekt (vilket Marcus Nilsson gör här, och det var för övrigt i kommentarsfältet till just den diskussionen som jag kom att tänka på subjektet som ett slags objekt).

Humanismens uppfattning om, eller snarare odiskutabla förgivettagande rörande, subjektet i dess västerländska tappning, skulle kunna förstås som ett objekt. Michael Foucault har, i The order of things (länken går till en utmärkt introduktion till boken), visat att denna uppfattning om och syn på människan är en artefakt, skapad av humanvetenskaperna i dess sökande efter kunskap vilken fördes i kamp mot kyrkans hegemoni över vetandet om människan. Föreställningen om ett mer eller mindre autonomt subjekt är alltså något som skapats, som har en historia och som finns och påverkar världen och dess blivande. Ett objekt?

Subjektet, om det förstås som ett objekt, lever sitt eget liv. Det tränger sig på och påverkar vad som blir möjligt att tänka och hur man ska se på världen. Och därför behöver vi göra oss av med denna föreställning om vi vill arbeta förutsättningslöst och för att få en bättre förståelse för världen som vi lever i. Detta kan ooo hjälpa oss med. Det är ett verktyg för tänkandet, och som sådant också ett objekt? Men i så fall ett objekt medvetet som sitt eget objektskap.

Låt oss se hur objektet humanistisk subjektivitet påverkar tänkandet, om människan och om världen. Den mest uppenbara konsekvensen som jag ser är att det är ett objekt som har en fantastisk förmåga att göra sig själv osynlig. Subjekt finns och verkar överallt utan att upptäckas, och det är härigenom ett otroligt kraftfullt, närmast magiskt objekt. Som alla objekt är det dynamiskt föränderligt. Subjektet agerar och tar sig olika uttryck beroende på vilket sammanhang det ingår och verkar i. Det en sammansatt helhet bestående av olika delkomponenter som tillsammans agerar i världen och som gör skillnad, som just subjekt. Ett objekt alltså, som finns, som verkar och som gör skillnad på en hel massa olika sätt.

Även inom den posthumanistiska tanketraditionen dyker subjektet upp, vilket bara visar på dess kraftfullhet och förmåga att påverka. Subjektet finns alldeles oavsett människan. Det är med andra ord inte en egenskap som uppstår relationellt. Dualismen subjekt objekt är som sagt upplöst, den finns inte längre som problem. Wittgensten ler nog i sin himmel eftersom ooo inte löst objekt-subjekt-dualismen, utan upplöst problemet. Objektorienterad ontologi skulle kunna sägas ha rensat det prisma genom vilket vi ser världen från en irriterande fläck. Jag ser den filosofin som en teknik för att kunna jobba mer förutsättningslöst när jag söker kunskap. Det mitt sätt operationalisera tankarna, mitt sätt att använda dem i mitt vetenskapliga arbete. Objektorienterad ontologi är ett användbart verktyg som fördjupar min förståelse av världen. Den hjälper mig att vända och vrida på fenomen jag stöter på och frågor jag har.

Att anklaga den som inte ser det objektet som subjektet utgör är lite som att anklaga den som inte ser mönstret i de bilder som var populära för ganska många år sedan nu, som innan man lärt sig fokusera rätt bara bestod av en massa prickar. Men rätt som det var, när man knäckt koden och riktade blicken på rätt sätt mot prickarna så var den bara där, bilden som fram till dess varit gömd (men som alltså funnits där hela tiden). Lite är det så även med posthumanismen, prehumanismen eller neohumanismen, och med allt annat. Den finns där som ett slags objekt. Det gäller bara att lära sig se detta, att integrera den förståelsen i sitt arbete med att förstå världen. Och när man gjort det, lärt sig se, då kan man börja använda verktyget. Men bara, och först då.

Här befinner jag mig just nu i tänkandet kring och i arbetet med att förstå ooo. Som sagt, kommentera gärna. Känn er välkomna att hjälpa mig identifiera luckorna i resonemanget ovan. Jag tänker som sagt högt kring detta, med hjälp av de kunskaper och tankar om ooo som jag just nu förfogar över och tycker mig förstå. Och jag reser inga anspråk på att ha förstått, undervisar inte.

Människan är inte ett subjekt, hon är ett objekt. Med en sådan förståelse öppnar sig en rad möjligheter, men tankar om dessa får jag be att återkomma till. Nu är det dags att fixa mat till familjen.