Hopplös jakt efter genialitet

Igår skrev jag om subjekt som ett slags objekt. Ville testa lite ooo-tankar för att se om det går att tänka kring subjektivitet, uppfattningen om och synen på subjektivitet som ett objekt. Den bärande tanken i resonemanget är att det inte går att nå subjektets innersta väsen. Inte ens den högst privata subjektiva upplevelse går att nå i sin helhet. Människans biologi är helt enkelt inte konstruerad på sådant sätt att det är möjligt. Därför är det bättre att välja en annan förståelse, även av det vi vanligtvis tänker på som subjektivitet.

Lösningen som förs fram av ooo är att betrakta allt som objekt. Världen består av interagerande objekt, objekt som möter andra objekt. Och alla objekt har en yta som går att iaktta, och ger upphov till konsekvenser som kan undersökas. Objekten har dessutom, och det gäller människor såväl som andra objekt ett inre liv som inte går att nå (det finns ingen möjlighet att avgöra vilka objekt som har och vilka som inte har det) och som kan beskrivas i termer av upplevelser. Objekt reagerar på stimuli och har en egen agenda, oberoende av omgivningen. En och samma förklaring för allt som finns och verkar i världen, alltså en posthumanistisk filosofi som inte gör skillnad på subjekt och objekt. Objektorienterad ontologi erkänner inte uppdelningen i dels tingen för sig, dels tingen för mig. Det enda som existerar är objekt.

Eftersom jag forskar inom området humaniora och länge intresserat mig för just subjekt och subjektivitet, för människoblivande. Frågan om vad det innebär att vara människa, det är vad jag undersökt ända sedan starten på mina akademiska studier, för 20 år sedan. Och länge var jag liksom de flesta humanister fast i utgångspunkten att människan är unik. Men när jag kom i kontakt med filosofer som Michele Foucault, Bruno Latour, Donna Haraway och Gilles Deleuze, då insåg jag att den föreställningen inte riktigt fann stöd i verkligheten. Och när jag började läsa om den senaste forskningen om neurologi, människans hjärna, hittade jag fler bevis för en posthumanistisk förståelse av människan än en humanistisk. Och ooo hjälper mig att komma vidare på detta tankespår.

Det är lika fascinerande varje gång när man upptäcker nya teorier eller verktyg att tänka med, för det händer alltid något med omgivningen. Med verkligheten när den betraktas genom ett nytt prisma, vilket är min syn på teori. Den förändrar inte världen, men väl förståelsen av världen. Fast eftersom världen, i enlighet med ooo kan sägas vara ett objekt, och eftersom människor med sina tankar och viljor utgör en del av detta objekt, kommer även världen att förändras när nya verktyg används för att förstå den.

När jag slog upp dagens tidning i morse och där fann en artikel av Andres Lokko, med titeln: Glimtar av ett geni, som handlar om en intervju Lokko gjorde med Brian Wilson från The Beach Boys, blev jag lite förvånad. Men ändå inte. Världen består av ett myller, ett ofantligt myller. Och när man riktar sin uppmärksamhet åt ett speciellt håll kan man nästan alltid vara säker på att hitta något som ligger i linje med vad man söker. Och just nu är mitt rörliga sökarljus inställs på uttryck för subjektivitet. Jag ser genialitet som den optimala, mest fulländade formen av subjektivitet.

Artikeln är oerhört intressant, på många olika sätt. För när man läser den finner man absolut inga tecken på att det skulle finnas något sådant som singulära genier. Brian Wilson är ett objekt som utgjorde en central del i objektet Beach Boys. Men det objektet, den världsberömda gruppen, var/är en sammansatt helhet och det var/är denna och inte Brian Wilson som gav upphov till konsekvenser i form av odödliga låtar. Han har heller aldrig lyckats skapa något som kommer i närheten av magin på skivan Pet Sounds, på egen hand. Ändå är det som geni han vallas runt jorden. Och alla söker efter den gäckande genialiteten i det objekt som jag med ledning av vad som sägs i intervjun verkar vara ganska tomt.

Massören – om han också har någon annan funktion förblir oklart – sitter nu tyst bredvid den färdigmasserade Brian när vårt försök till samtal ska inledas. I rummet sitter också Brians manager och pratar viskande i telefon vid fönstret. Bara det känns en smula underligt. De har inte en tanke på att lämna rummet.

Men än märkligare är hur Brian bara svarar på frågor med ett ord eller ett snabbt ”jag-förstår-inte-frågan”. Ibland stirrar han bara på sin massör som svar. Massören tittar mestadels bara rakt fram. De längsta svaren det går att dra ur Wilson andas en naiv logik. Som ”hur kändes det att lyssna på de här inspelningarna igen?”:

–De påminde mig om tiden när vi spelade in den.

Tillbaka ned i tystnad. Det är svårt att lyssna tillbaka på detta intervjuförsök. Wilson pratar entonigt ur ena mungipan, jag skrattar oklädsamt nervöst när jag försöker ställa följdfrågor till hans enstaviga icke-svar. Ibland säger han bara tack om frågan också råkar innehålla ett positivt omdöme om musiken. När jag försöker tala om inspiration svarar han:

–Min hjärna ger mig all den energi och inspiration jag behöver för att turnera och skriva musik.

Men det är få förunnat att i dag få någon insyn i hur den hjärnan faktiskt fungerar eller vad egentligen som pågår därinne.

Fast min poäng, i enlighet med ovanstående resonemang, är att man söker på fel ställe. Geniet Brian Wilson är en artefakt, det är en skapad föreställning som kommit att bli en sanning, vilken gör det omöjligt att tänka nytt, tänka om och att söka svaret på frågan om hur man ska förklara storheten i eller hos Beach Boys på andra sätt än i huvudet på Brian Wilson.

Svaret på frågan finns inte där, inte inne i huvudet. Svaret på frågan är omöjligt att ge eftersom problemet inte finns i världen, det ligger inbyggt i frågan. Den är felställd och riktar fokus åt helt fel håll. Det finns inga genier, bara objekt (mer eller mindre komplext sammansatta, dynamiska helheter) som ger upphov till konsekvenser. Problemet är vida spritt. Det finns överallt och påverkar världen eftersom det styr vad som blir möjligt att göra.

Humanismen (eller i alla fall dess syn på människan) behöver begravas. För Brian Wilsons skull, inte minst. Han har för länge sedan lämnat det objekt som gav upphov till odödlig musik. Det inser man om man använder andra verktyg för att förstå världen. Verktyg som ställer andra typer av frågor. Verktyg som inte är fixerade vid subjekt och genialitet, som ser mer till sammanhang och konsekvenser och som inte letar efter några yttersta principer.