Lite mer, om är, bör, kultur(vetenskap) och dess relation till ontopolitiken

Fick lite att tänka på av Christopher Kullenberg som lämnade följande kommentar på förra inlägget, rörande är och dess relation till bör, (och till kultur). Kullenberg skriver.

Enligt den ontopolitiska vändningen är ju just tillverkningen av en massa "är"; gener, datorer, begrepp, texter - i sig själva en massa bör. Alltså, tillverkandet av vetenskapliga fakta är politiska redan som hybrider, innan de ens har blivit "är".

En molekylärbiolog i ett labb, en kulturvetare på ett bibliotek, en ingenjör vid sitt ritbord, de tillverkar redan "bören" innan de ens är färdiga.

Det är här man hamnar, hela tiden. Även kulturvetaren, och blogginläggen här på Flyktlinjer är givetvis av karaktären är/bör. Men det måste gå att komma förbi denna låsning, för det är så jag uppfattar saken, som en låsning som det är svårt att bryta sig loss ifrån. Det är i alla fall som ett slags omöjlig och motsägelsefull låsning som tankarna ofta tas emot när de presenteras utanför de inlästa och intresserades skara, dem som inser att det inte finns några enkla svar på frågan om världen och vetandet.

Ontopolitiken introduceras på ett föredömligt klargörande sätt av Karl Palmås, i följande text. Vad det handlar om, väldigt förenklat, är att sammanhang ger upphov till konsekvenser. Det handlar vidare om att det aldrig går att skilja subjekt från objekt, att uttalanden inte går att separera från den, dem eller det som producerar dem. Annica Dahlström, till exempel, blir enligt denna tankefigur ett med sina framförda åsikter och fakta. Genom att ställa sig på en scen eller publicera en text, är man med om att förändra riktningen på världens blivande. Allt vetenskapligt arbete, eller egentligen allt arbete, alla aktiviteter överhuvudtaget, ger upphov till konsekvenser. Handlingar/görande kopplar samman aktörer och bildar hybrider. Hybrider bestående till dels av vetenskapare, blir i det sammanhang vi lever i laddade med mer agens än andra genom att vetenskap åtnjuter stort förtroende. De är med andra ord samtidigt både är och bör. Jag är inne i det tänkandet, men var (inte helt omedvetet) otydlig i den förra bloggposten. Tänkte försöka förklara varför här, och förtydliga budskapet något.

Ett tag in i den kulturvetenskapliga utbildningen, där jag undervisar till vardags, på Högskolan Väst, brukar jag närma mig detta problem tillsammans med studenterna. Jag ser det som en central frågeställning för att förstå vad det är vi sysslar med inom mitt ämne. Och jag omtalar det i termer av ett slags dubbel kompetens. För att kunna hantera tankar som dem vilka förs fram i citatet ovan behövs en dubbel kompetens. Man måste inse att det är en sak att förstå kultur, och en annat att leva kultur. Vardag och vetenskap måste göras till två praktiker, som man måste kunna hoppa mellan.

Den tanken skulle jag vilja koppla till Kullenbergs insiktsfulla kommentar till mitt förra inlägg. Vad jag vill, inte bara med förra inlägget, utan rent allmänt, är att sprida insikten om ovanstående ontopolitiska förståelse av världen, ut i samhället. Jag menar att den bär på fröet till en djupare och mer användbar förståelse av vad det innebär att vara människa och samhällsmedborgare. Insikterna har vidare potential att ge upphov till mer långsiktigt hållbara lösningar för organiserandet av liv på jorden. Men för att nå dit hän, för att kunna hantera insikter som på många sätt ställer en vardaglig förståelse av världen på ända, krävs att man kan hantera denna dubbla kompetens. Först och främst måste man inse det fruktlösa i att söka ett, och ett enda svar på vad det innebär att leva i ett samhälle och att vara människa.

Den dubbla kompetensen handlar vidare om att förstå att det inte går att skilja är från bör, egentligen. Att det alltid är två sidor av samma sak. Samtidigt som man förhåller sig till det faktum att det stora flertalet i världen inte (ännu) accepterar denna kloka insikt om världens ontologiska status. Pedagogiken som krävs för att uppnå detta är inte alltid logisk, och man måste vara beredd på att prova nya vägar och exempel hela tiden.

Vad jag försöker göra här på Flyktlinjer är därför att med hjälp av olika exempel sprida den insikten, utan att pressa på mina läsare allt för abstrakta resonemang. Jag vill främja kritiskt tänkande, på sikt, genom att metodiskt, pedagogiskt och med tålamod, långsamt försöka öka medvetenheten och insikten om behovet av en dubbel kompetens.

Kulturvetarens uppgift, eller en av dem i alla fall, den jag känner mig mest bekväm i just nu, är att medla mellan olika kunskapsläger. Så vill jag se på min roll. Jag har och vill utveckla denna dubbla kompetens, och menar att det är en insikt som behövs för samhällets långsiktiga överlevnad. Om fler förstår hur makt, kunskap och subjekt är sammanvävda med varandra, tänker jag, kan fler förstå och förhålla sig kritiskt till den typen av oärlig retorik som Annica Dahlström åker land och rike runt för att presentera för en (oftast) intet ont anande allmänhet. Det handlar om att aldrig ta något för givet, samtidigt som man lyssnar och tar till sig.

Dock, och det är naturligtvis helt centralt, är ingen aktör fullständigt vaccinerad mot ontopolitikens verkningar. Det måste man vara medveten om. Insikt om sakernas tillstånd kan bara, vilket är gott nog, förhindra de värsta och mest flagranta exemplen på missbruk av vetenskapens anseende i samhället. Och samhällen med en generellt sett högre grad av insikt om detta, torde ha större möjligheter att överleva på sikt.

Det handlar förenklat om att se mer till konsekvenser, än till intentioner. Det skulle kunna vara posthumanismens slagord, konsekvenser är det enda som räknas. Förstår man det behöver man inte längre bekymra sig om är och bör, då är man mitt uppe i ontopolitiken.