Det finns en övertro på vetenskapen, inte bara när det gäller kärnkraft!

Läser med intresse dagens Ledare i DN, om kärnkraften, som avslutas med följande rader.

Den stora poängen med regeringspartiernas kärnkraftskompromiss var att den förvandlade kärnkraften från en för-eller-mot-fråga till en fråga om att uppfylla ekonomiska och säkerhetsmässiga krav.

I en värld där den globala uppvärmningen har blivit den stora miljöfrågan finns starka argument både för att behålla och för att bygga ut kärnkraft. Men det ska ställas strikta krav. Är kärnkraften dyrare än alternativen blir det inga nyinvesteringar. Och anläggningar som inte klarar säkerhetskraven måste stängas.

Ledaren är intressant på många sätt. Dels eftersom argumentationen så tydligt anpassats efter händelserna i Japan i våras, dels eftersom den på ett lite inlindat sätt talar för kärnkraften, dels för att den så tydligt vänder sig en mycket speciell läsare.

Tanken som lanseras i ledaren är tydlig, kärnkraft är bra. Men det går inte att tala om ämnet på ett så pass onyanserat sätt längre. Inte efter det som hände i Fukoshima. Skall man kunna vinna opinion för satsningar på kärnkraft måste man anta en ny retorisk strategi. Och den ligger i öppen dagen i Ledaren i DN. Tänkte det kunde finnas en poäng att reflektera över den, som ett slags fortsättning på bloggposterna om Dahlströms retorik och dunkla syften.

Vem är det som tilltalas i artikeln? Det är en rationell och ansvarsfull människa. Som alltid när det handlar om vetenskap är det logik och rationalitet som lyfts fram. Känslor pekas ut som det stora hotet mot något som i grund och botten är säkert och bär på löften om en hållbar framtid. Tilltalet i kombination med en, i detta fall, av rådande omständigheter, återhållsam, teknikoptimism skapar en retorik där läsaren med varsam hand leds till den oundvikliga slutsatsen: Kärnkraft är bra för Sverige.

Ledaren lyssnar på och bemöter invändningarna, men lugnar också oron genom att peka på framstegen som görs på området. Varför skulle vi inte fortsätta på den inslagna vägen? Varför skulle vi inte bygga nya kärnkraftverk? Det framstår som huvudlöst, om man köper Ledarens världsbild. Men det behöver man så klart inte göra. Jag tror som sagt att det är oerhört viktigt att aldrig, okritiskt, köpa någon annans världsbild. Speciellt inte som denne någon tilltalar oss i smickrande ordalag, som kloka och rationella varelser med förmåga att ta in och bearbeta komplex information för att komma till den logiskt sett bästa och mest rationella slutsatsen.

Frågan jag vill ställa handlar inte om kärnkraftens vara eller icke vara. Det är inte vad jag vill reflektera över eller debattera här och nu. Det handlar dels om Ledarens förgivettaganden rörande den tänkte läsaren, dels om den teknik som åsyftas. Är vi människor verkligen, helt igenom rationella varelser? Kan vi ta det för givet, alltid? Och går det att skapa något överhuvudtaget som är helt igenom säkert? Går det att förutsäga och förebygga ALLA risker? Svaret är ett rungande NEJ, på båda frågorna! Det enda som går att veta om människan och tekniken är att det aldrig går att uppnå fullständig kunskap om dem. Därför måste man alltid räkna med ett (centralt) moment av osäkerhet.

Människan har genom världshistorien utfört häpnadsväckande, djupt imponerande prestationer och hon bär tveklöst på en ansenlig potential. Det går inte att förneka. Men, och det glömmer man allt för ofta och alldeles för enkelt bort, samtidigt är människan styrd av emotioner. (Alldeles för) ofta vill man ha kakan samtidigt som man vill äta den. Människan är alltid samtidigt fantastiskt uppfinningsrik samt klok och destruktivt känslostyrd. Det går inte att få det ena utan det andra. Båda aspekterna är sammanvävda och måste beaktas på samma sätt. Att betrakta känslorna, som man gör i Ledaren, som ovidkommande och något man kan bortse från, det är helt enkelt omöjligt.

Tekniken bär på samma problem, och möjligheter. Den är aldrig neutral och heller inte ond eller god. Allt beror på sammanhanget, det är det och konsekvenserna som går att härleda till detta, som bestämmer hur man ska se på tekniken. Och seendet är som alltid, dessutom, beroende av vilket perspektiv man har.

Att ställa frågan om kärnkraften är bra, eller dålig, det är helt enkelt en felaktigt ställd fråga. Den går således inte att diskutera. Och gör med ändå det, ja då har man förlorat för då har man lockats in i en fälla, antingen av den som är för eller den som är mot. Diskussioner har ofta den karaktärer. De bygger på ett dolt antagande som, när det väl köpts, leder till en på förhand formulerad slutsats.

Kärnkraftsfrågan är alldeles för viktig för att föras på det sättet. Vad som behövs, den enda vägen som leder till fördjupad förståelse, det är förutsättningslösa samtal. Samtal där olika kompetenser kan mötas, och stötas och blötas mot varandra. Frågan måste hållas så fri som möjligt från särintressen. Och samtalen måste beakta och utgå från ovan anförda premisser, för det första att människan är en varelse av såväl biologi (= emotioner) som intellekt (= rationalitet). För det andra, dels att 100% säker teknik är en chimär, ett tankefel, dels att detta med säkerhet och funktion alltid är avhängigt vilket perspektiv man utgår från, och att det förändras över tid.

För att komma någon vart, och för att kunna uppnå målet om långsiktig hållbarhet, måste man gripa sig an frågan och problemen på nya sätt och med helt andra utgångspunkter. Sann förutsättningslöshet, det är vad man bör sträva efter. Och den når man aldrig så länge man envisas med att tro på säker teknik och förutsätter att människan är rationell!