Film som representation finns det hur mycket skrivet om som helst. Det handlar då om att se bilderna på duken, som något. Det handlar om att tolka innebörder. Om att tillskriva händelser betydelse. Ytterst handlar det om makten att bestämma vad som är vad och hur man skall förstå det man ser. Exempel på vad man kan säga med hjälp av ett semiotiskt tolkningsverktyg kommer här.
Filmen Farväl till Las Vegas, passar väl in i mönstret av heroiserande skildringar av manliga missbrukare. Destruktiva män utövar uppenbarligen en stark lockelse på väldigt många människor, annars skulle filmerna inte nå ut till en så stor publik som de gör. Huvudrollsinnehavaren Ben (spelad av Nicolas Gage) är den mest destruktive av alla.
Han har bestämt sig för att åka till Las Vegas och supa sig till döds och har räknat ut att detta bör ta en månad. Ingen och inget kan stoppa honom från att fullfölja sitt självpåtagna uppdrag. Här, som i många andra fall, backas beslutet upp av en kvinnlig möjliggörare, i filmens handling iscensatt av den ömhetstörstande, prostituerade rollfiguren Sera (Elisabeth Shue), som i sitt desperata sökande efter kärlek finner sig i att hjälpa Ben att dö.
Motivet för att uppmärksamma saken är den koppling mellan manlighet och droger som filmen upprättar. För hur långt ner Ben än sjunker, hur mycket han än dricker och hur dåligt han än mår behåller han ändå det som brukar benämnas manlighet, men som givetvis är något som hela tiden omförhandlas, (till stor del med hjälp av filmiska berättelser). I filmens slutscen, som utspelar sig på ett sjaskigt motellrum, återförenas Ben och Sera efter ett bråk tidigare. Hon hittar honom där, och paret har sex. Sedan dör Ben. Manligheten som skildras i filmen går således inte att supa bort och även om Ben dör i slutet har alkoholen, (som aktör betraktad) inte förlorat sitt rykte som förstärkare av virilitet.
Det är ett sätt att läsa filmen innehåll. Och bara man håller i minnet att det inte är det enda sättet att förstå bilderna så är det oproblematiskt. Andra exempel på läsning av film, med hjälp av genusperspektiv, kan se ut som följer.
Kvinnors missbruk på film ser annorlunda ut och det används därtill ofta för att påvisa något annat än just kvinnligt missbruk. Fyra filmer används för att visa på detta tema. Det är dels de relativt likartade filmerna 28 Dagar och When a man loves a woman, dels den dokumentärt hållna Christiane F. Wir kinder vom Bahnhof Zoo, samt filmen Rose.
Om man jämför skildringarna av manligt missbruk med hur den (inte helt) fiktive artisten Rose, spelad av Bette Midler, framställs i filmen med samma namn blir skillnaden uppenbar. Rose framställs som ett viljesvagt offer, vilket visar sig när hon i slutet av handlingen via omständigheter hon själv inte rår över faller tillbaka i det missbruk hon lämnat och kort därefter dör på scenen.
Andra sätt att skildra kvinnligt missbruk är att göra som i filmen 28 Dagar (med Sandra Bullock i huvudrollen), vilken lanseras som en komedi, eller som filmen When a man … (med Meg Ryan och Andy Garcia i huvudrollerna), vilken benämns drama. I båda filmerna placeras kvinnorna av myndigheter och äkta män på behandlingshem i inledningen av filmen. Därmed får man egentligen aldrig se dem speciellt nedgångna, vilket är ett sätt att göra kvinnlighet på. Det är vägen tillbaka som skildras. I filmen 28 dagar får man bevittna Gwen under processen av tillnyktring och avgiftning på ett behandlingshem och under gruppterapi. Eftersom det är en komedi är stämningen oftast lättsam. Filmen slutar också lyckligt med att hon kommer hem, gör upp med sin pojkvän och därefter lever lycklig som nykter.
When a man loves a woman, är en något mer ambitiös och mångfacetterad beskrivning av processen som leder den kvinnliga missbrukaren Alice till ”sin personliga botten.” Väl där beslutar hennes man tillsammans med läkaren att hon ska läggas in på ett behandlingshem. Därefter beskrivs skeendet utifrån mannens perspektiv, för filmen handlar egentligen om hans problem med att leva med en nykter alkoholist. Det är hans reaktioner man får följa via kameralinsen som på det sättet styr publikens perception (vilket egentligen är en iakttagelse som faller under det perspektiv som tas upp i nästa blogpost, om filmen som teknologi). Alice blir ett slags fond mot vilken mannen får spela ut hela sitt register. Vid slutet av filmen ger han upp och flyttar från hemmet. Men i slutscenen, på ett AA möte (enda gången man får höra Alice berätta om sitt missbruk), tar han henne tillbaka. Han förlåter henne, nu när han äntligen förstår hur svårt hon har haft det, och framförallt, nu när hon är nykter.
Jämför man dessa filmer med klassikerna The Man With The Golden Arm, med Frank Sinatra i huvudrollen och Förspillda Dagar regisserad av Billy Wilder, blir skillnaden slående. Båda filmerna fick Oscars och handlar om handlingskraftiga män som med hjälp av heroiska insatser och självdisciplin på egen hand tar sig upp och ut ur beroendet.
Christiane F. är en film som skiljer sig från mönstret ovan. Det är också en film som utifrån ett drogperspektiv framstår som ovanligt lyckad, för vad som skildras här är i mycket högre grad än i övriga filmer ett komplext sammanhang. Filmen inleds med att tonårsflickan Christiane berättar om hopplösheten hon känner över sitt liv i förorten till Västberlin. Hon längtar bort, till ”Europas modernaste diskotek.” Väl där kommer hon snabbt i kontakt med droger och efter att ha blivit kär i en missbrukande kille provar hon själv heroin och börjar efter ett tag att prostituera sig för att få ihop pengar till missbruket. Först när hennes syster dör av en överdos får hon hjälp och kraft att ta sig ur miljön. Filmens styrka är att det varken är drogen heroin eller människorna som utmålas som bov i dramat, här är det i mycket högre grad kontexten som ger upphov till konsekvenser.
En annan film som på liknade sätt kan sägas vara lyckad är Traffic. No one gets away clean. Det är en komplex historia där ett antal parallellhandlingar vävs ihop och bildar ett sammanhang. Här får man följa småstadspolisen i Mexico som jagar narkotikasmugglare. Man får även följa den korrupta polischefen, också i Mexico, som egentligen är narkotikakung. Vidare handlar filmen om den högt uppsatte domaren som får i uppdrag att leda kampen mot narkotika i USA, och hans dotter som dras ner i missbrukarträsket. Ett annat spår i filmen handlar om den rike droghandlaren i USA som sätts i fängelse, och hans fru som lejer en mördare för att döda huvudvittnet i rättegången mot honom. Man får även följa polisens i USA arbete. Alla aktörer utgör delar av samma sammanhang.
Traffic och Christiane F. visar hur komplext problemet med droger är, att det inte finns några enkla lösningar och framförallt, att verkligheten är en och odelbar och att allt hänger ihop i ett oöverblickbart nätverk där ingen enskild aktör har större inflytande än någon annan. Och den typen av iakttagelser finer jag mer intressanta än dem som tar fasta på vad filmerna representerar.
Betydelser är alltid svåra att skilja från den som pekar på dem. Den filmanalys jag finner mest intersant och användbar är den som tar fasta på konsekvenser istället för konnotationer.
Om det handlar nästa post, som kommer snart, på Flyktlinjer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar