Pedagogiska reflektioner IV

Grovt talat kan man säga att det finns två olika handledningsfilosofier, vilka jag vill reflektera över. Den ena en hårt styrd modell från MIT, där doktoranden från dag ett ingår i ett team där han eller hon förväntas delta, lyssna och lära i början för att sedan successivt ta ett allt större ansvar för arbetet. I Cambridge, varifrån den andra modellen är hämtad, gör man tvärt om. Där får doktoranden söka sig fram mer eller mindre på egen hand, med målet att vid slutet av utbildningen kunna upptas som en fullvärdig medlem i forskarkollegiet.
 
Min syn på handledning av studenter, och (förhoppningsvis, i framtiden) doktorander, kan sägas bilda en syntes av dessa två synsätt och den bygger på och utgår från Gilles Deleuzes texter och tankar. Han har förändrat både mig och mitt tänkande om såväl kunskap som handledning. Inte för att böckerna och artiklarna givit mig några svar utan snarare för att läsningen provocerat mig att tänka i nya banor, vilket kan sägas uppvisa stora likheter med den metod man institutionaliserat i Cambridge.
 
Deleuze menar att kunskap inte kan förpackas i en bestämd form för att sedan förmedlas utan förvanskning från ett subjekt till ett annat. Därför måste den som vill ägna sig åt vetenskap och pedagogik bidra med ett stort eget engagemang, och det kan man göra i trygg förvissning om att ju mer möda man lägger ner i arbetet desto mer får man ut.
 
Problemet med Cambridge är att många presumtiva doktorsämnen faller ifrån under resans gång. Alla har inte det driv som krävs. För att lyckas behövs någon typ av balans mellan ytterligheterna och inte minst en väl utvecklad lyhördhet för de processer som sätts igång.

Det finns enligt Deleuze en fundamental skillnad mellan samtal och diskussion. Diskussion syftar implicit till att komma fram till något bestämt och därför utvecklas diskussioner allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till bestämmande. Och lite av det tycker jag mig finna i MIT-modellen för handledning. Där finns ett bestämt mål, och doktoranden leds med fast hand mot detta mål. Risken finns här att den som bara vill ha en fin titel, och ett bra jobb kan komma att slinka igenom systemet som premierar kvantitet före kvalitet. Dessutom uppmuntrar MIT-modellen till konformitet, vilket hindrar nytänkande och försvårar utvecklingen av en kritisk medvetenhet. Problemet med många diskussioner som förs och frågor som ställs är att själva dess konfiguration stänger in och bestämmer, att frågandet i sig reglerar möjligheten att svara, vilket är långt ifrån förutsättningslöst. Att det blir så handlar inte om illvilja hos den som ställer frågan, snarare är det en egenskap som ligger inbäddad i själva frågandet. Frågandet och diskussionsforumen är helt enkelt fyllda av konventioner, regler och förväntningar som måste uppfyllas för att det som händer där ska bli meningsfullt. Detta gäller också vetenskapen, handledningen och omvärldens förväntningar på högskolan och universiteten.

Många böcker om handledning bygger på och förmedlar handfasta råd, i ett slags bestämd anda av att det och detta fungerar, gör si eller så för att lyckas som handledare. Men är det verkligen så som ett avhandlingsprojekt ser ut? Är det inte snarare så att det är en högst föränderlig komplex process, präglad av ömsesidigt lärande hos alla inblandade. Kan man veta i förväg hur en avhandling ska komma att se ut, och leda doktoranden dit? I den föränderliga värld vi lever i idag tror jag det är olyckligt att tänka så.

Kunskap ser jag snarare som ett blivande, en icke-linjär process vars resultat aldrig går att i detalj förutse. Försöker man göra det, uttala sig på förhand om slutprodukten, då ikläder man sig, enligt Deleuze, rollen av maktfullkomlig tankepolis. En sätt att parera sådana problem kan vara att som individ och som (forskarsubjekt) inse sin högst begränsade roll i den abstrakta maskin som samhället utgörs av och blir till genom.

Ett lyckat avhandlingsprojekt skapat inom ramen för samverkan kan bara bli framgångsrikt om både handledare och doktorand strävar efter att inta ett ödmjukt förhållningssätt, vilket underlättas om man betraktas sig själv som en mindre kugge i ett större, självorganiserande maskineri bestående av såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer.

Kulturvetenskapens bidrag till vetenskapssamhället är som jag ser det att konstruera tankeverktyg. Och dessa kan användas för att hantera insikten att människor utgör en liten (men betydelsefull) del i en ständigt pågående, öppen och icke-linjär process. Samhället och kulturen är omöjliga att fånga, kondensera och presentera i skriftlig form utan att göra våld på verkligheten.

Simuleringar (d.v.s. exakta avbildningar) blir, med Deleuzes terminologi, ett uttryck för territorialisering vars konsekvens blir att förhållanden låses fast, vilket är problematiskt i alla processer som syftar till ökad kunskap. Allt och alla, menar Deleuze (& Parnet 2002), är inbegripna i en och samma tillblivelse som ömsesidigt förändrar delarna på sådant sätt att inget någonsin är sig likt.

En ny och annorlunda, långsiktigt hållbar forskningspolitik kan inte vara något som uppstår i huvudet på en eller några få experter eftersom dessa bara är små delar i ett gigantiskt system. Vad som saknas för att uppnå detta är rum för neutral kommunikation. Kunskap uppstår i och genom möten mellan många aktörer. Bara med hjälp av insikter om vilka logiker som ligger bakom händelseförloppet går det att förstå vad som möjligen kan vara framkomliga vägar i arbetet med att förändra praktikerna.

Detta är något som både Åsa Bergenheim och Monika Appel, i boken Reflekterande handledning, och Gunnar Handal och Per Lauvås, i boken Forskningsveilederen, har insett och som de utvecklar på olika sätt. Samtalet, som Deleuze menar ska vara ledstjärnan för all kunskapsutveckling kan således fungera som ett sådant begrepp att tänka med hjälp av under arbetet med att handleda doktorander. Ett samtal eller en konversation är per definition förutsättningslös, och där finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket ofta är just vad som ger upphov till nya idéer (jfr Deleuze 2006:380).

Teorier, vetenskap och lösningar på problem, samt avhandlingar liksom allt annat är avhängiga sammanhanget de uppstår i. Genialitet är inte en egenskap hos en ensam upphovsman eller kvinna, utan ett resultat av tillblivande inom ramen för ett större nätverk bestående av en lång rad olika aktörer. Och genom att förena MIT-modellens grupptänkande med Cambridgemodellens betonande av individens drivkraft och fria utveckling inom ramen för ett slags evolutionär, trial-and-error-process, skulle en ny modell för handledning, där fler intressenter bjuds in, kunna utvecklas.

För att nå framgång behöver dock alla inblandade göra sig tydligt medvetna om att kunskap aldrig kan ägas av någon, att vad som är kunskap alltid bestäms i efterhand, i relation till resultatets konsekvenser och till graden av användbarhet. Samhället och följaktligen även kunskapen förändras, tillsammans med individerna och det sammanhang som allt och alla ömsesidigt både uppbär och utgör. Förstår man det, och om den insikten kan spridas i samhället, då är jag övertygad om att det går utmärkt att skriva avhandlingar och bedriva forskning, även på uppdrag av och i samarbete med externa intressenter. Och det är en fråga som på många sätt är brännande aktuell i dagens högskolevärld. Den behöver lösas på något sätt, oavsett vilken ståndpunkt man har.

Deleuze hävdar att,

alla missuppfattningar är bra, givetvis under förutsättning att de inte är tolkningar utan avser användningen av boken, att de ökar användningen, att de skapar ytterligare ett språk inom dess språk” (Deleuze & Parnet 2002:1ff),

och det är också något man kan försöka ta fasta på i arbetet med att handleda. Det handlar om att göra sig öppen för, och om att utforma strategier för att klamra sig fast vid, de flyktlinjer som hela tiden uppstår.

Detta är i alla fall relevant inom ämnet kulturvetenskap där texten inte går att skilja från innehållet. Tankarna och texten genom vilka de förmedlas är i mångt och mycket två sidor av samma sak. Avhandlingens eller forskningsrapportens yttersta syfte och det enda värde den möjligen har blir med detta sätt att se på saken avhängigt handlingarna som texten kan komma att ge upphov till.

Det är således vad som händer i mötet mellan texten och dess läsare som räknas. Och,

Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är ”utanför” och ”mellan”. (ibid).

För den som följt Flyktlinjers framväxt blir det uppenbart att ovanstående tankar i mångt och mycket är återbruk av tidigare texter, men det visar (hoppas jag) på tankarnas användbarhet ...