Jag utgår även från att ingen människa slipper undan nödvändigheten att tolka och vill därför med mitt sätt att skriva vetenskap och att vara lärare, uppmuntra studenterna och mina läsare att tänka själva och våga tolka annorlunda. Detta är viktigt just eftersom det inte finns någon enkel verklighet som det går att få direkt tillgång till eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga teorier eller sanningar.
Därför tycker jag att pedagogik är viktigt. Men det är inte viktigt att det finns ett ämne, en vetenskaplig disciplin som heter pedagogik. Jag menar i förlängningen av det och med inspiration från Foucault, att alla vetenskapliga discipliner är problematiska, att själva uppdelningen av akademin i olika ämnen/discipliner till och med kan vara direkt hämmande för kunskapsutvecklingen. Verksamheten som bedrivs inom disciplinerna är däremot inte problematisk.
Jag vill inte underblåsa uppdelningen av kunskaperna i pedagogiska kunskaper och (kultur)vetenskapliga. Jag ser kort och gott alla bra och användbara kunskaper som viktiga, och därför vill jag heller inte skilja mellan rollen som forskare och rollen som lärare.
Den viktigaste insikten jag fått under min tid som Lektor har jag valt att formulera som ett slags pedagogiskt credo:
Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier.Det jag vill säga med den formuleringen är att alla aktivt och entusiastiskt bör bejaka osäkerheten, komplexiteten och motsägelsefullheten som finns i alla kulturella sammanhang, konstruktivt, i byggandet av det framtida samhället.
Vi bör hellre använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än till att leta efter vad som eventuellt kan erkännas som sanning. Viktigt att förstå är dock att det är först när dessa tankar ”satts i verket” och används ute i samhället, av många aktörer, som det går att uttala sig om tankarnas värde.
Grunden för det arbetet och den synen på kunskap är en väl utvecklad förmåga till ansvar, men inte ett personligt ansvar hos ett fåtal utan ett kollektivt ansvar som inte känner eller accepterar några gränser.
Tck för tips. Funderar på det ... Återkommer. Till dess finns ju frågorna kopplade till varje bloggpost, och dte finns ju en poäng med det också. Eller?
SvaraRaderaNåväl, Flyktlinjer är en plats i ständig rörelse.
Idag letade jag på din blogg på "pedagogiskt credo" och fann denna post. Har många gånger tänkt fråga dig om du har någon sådan. Det var länge sedan du skrev det här. Kanske skulle du ha uttryckt dig annolunda idag. Vet inte.
SvaraRaderaDu skiljer inte på rollen som forskare och lärare. Förvånande. Anser du inte att rollerna är väldigt olika?
Du anser det inte viktigt med pedagogik som vetenskaplig disciplin, att uppdelningen av vetenskaper överhuvudtaget kan hämma kunskapsutvecklingen. Själv har jag ofta tänkt att pedagogikens plats i skolan hämmar kunskapen på så sätt att fokus är orimligt koncentrerat på läraren eller på den som ska lära. Kunskapen får bli till en bonus om den utvecklas däremellan men det viktiga, målet så att säga, anses vara relationen lärare - elev - "lärandet". Kan ju låta positivt och oskyldigt vackert. Upplever dock själv att detta fokus ökat på bekostnad av kunskapen. Konkret kan det innebära att det viktiga är att vi har lite mysigt och tryggt när vi pratar kring boken X, eller snarare om alla åsikter om X (som de kanske inte ens läst!), inte att vi samtalar kring något relevant om X och kan dra några slutsatser eller lärdomar av X och kring samtalet om X. X är bara medel för ett annat mål - myset och att alla är nöjda och glada och inte blivit minsta utmanade.
Att du inte tycker pedagogik behövs som vetenskaplig disciplin har inte med detta att göra då, dvs med att det kan få orimligt fokus istället för att utgöra osynligt smörjmedel i en lärandeprocess där det pedagogiska växer fram naturligt i kontexten utifrån fokus på kunskapen och samspelet mellan ansvarstagande parter? Är du för att denna kunskap ska bevaras som tyst kunskap istället för att medvetandegöras? Detta med att medvetandegöra lärarens praktiska arbete i undervisningssituationer är själva kärnan i modern pedagogik och didaktik. Antar att det hör samman med professionaliseringen av läraryrket för yngre elever, att det fått akademisk status. När allt ska medvetandegöras, alla handlingar dissikeras, värderas, bedömas så är det som att något viktigt riskerar att dö. Så fort läraren blir medveten om sina handlingar vaknar självmedvetenheten och fokus hamnar fel.
Kan inte låta bli att tänka på innebörden i orden "allt som inte sker i tro är synd." (Romarbrevet 14:23) Hur medveten man än kan bli, hur mycket man än ger förnuftet herraväldet (här representerad av pedagogiken) att utvärdera en situation så blir resultatet dock dödfött då den pedagogiska akten blivit medvetandegjord i en grad som ännu mer utestänger vägen till tillit i situationen, till sin intuitiva och förmåga till omedelbarhet, till tillit till sin elev, till tro. Man blir kvar i "synden". Man missar målet, det man egentligen önskade men inte förmådde genomföra då man saknade tro.
Man kan tycka att jag överdriver en aning och kanske gör jag det. Och mina ständiga associationer till bibelord kan tyckas märkliga och långsökta.(Men det håller jag inte med om i så fall.) Ogillar när man försöker dela på saker som är hela för att syna delarna och tro sig förstå något bättre och därmed kunna kontrollera allt när man tror sig fått ihop det delade till en enhet igen. Det blir ju aldrig helt igen. När man en gång smakat kontrolldrogen medvetandegörandet, så går man inte vidare opåverkad. Oskulden är borta och man står där med ångesten, ansvaret och valet. Ovetenheten är frid. Och bara den som blir som ett barn kan komma in i himmelriket.
På något sätt tror jag att du verkligen förstår vad jag menar.
Men att pedagogik (bara?) handlar om att ta sitt ansvar som lärare och hjälpa eleven att ta sitt ansvar för sina studier som du skrev tycker jag verkar... lite begränsat? Vet inte om det är rätta ordet. Men det verkar lite lamt, otydligt. Är ansvarstagandet och att lära andra ansvarstagande som är pedagogikens viktigaste innehåll? Hmm, ja inte är det oviktigt men samtidigt låter det som att ha för låga ambitioner i sitt lärarskap(?).
Eva
Tack , Eva, för tankar och reflektioner kring texten jag skrev i samband med att jag gick en kurs i högskolepedagogik för nu över tio år sedan. I stora drag står jag nog för det mesta, men jag hade nog uttryckt mer precist idag. Vill se mig som en lärare, både i rollen som forskare och undervisare, och när jag söker mig fram på egen hand i jakten på kunskap och förståelse. Håller med om att helheterna alltid är större än summan av delarna och att man bör akta sig för att plocka isär och detaljstudera allt för mycket, för överblicken går då förlorad och den är oftast viktigare än den samlade kunskapen om delarna, som ändå förändras i samspelet som uppstår mellan. Förståelse för samverkan, slump och mellanrum tror jag är nyckeln till hållbar kunskapsutveckling, både för individen och samhället.
SvaraRadera