Kulturvetenskap som minor science!

Kultur? Vetenskap? Två ord, som båda är mångtydiga och på inget sätt enkla att definiera. Sammanför dem. Vad får man då? En mycket speciell verksamhet. Om den tänker jag reflektera på vägen till mitt arbete. På tåget mellan Göteborg och Trollhättan. Kring vetenskapen om kultur. Vad den skulle kunna vara och vilka kompetenser som behövs där.

Först vetenskap. Vad är dess uppgift, generellt? Att hjälpa människor förstå, förklara och lösa problem. Det tror jag är en definition som de flesta kan ställa upp på. Men tittar man på hur begreppet faktiskt har använts, på vad som utförts i dess namn, och om man undersöker hur dem som sysslar med vetenskap agerar, då ser det lite annorlunda ut. Tyvärr!

Vetenskap (så som den praktiseras inom akademin idag) handlar lite för mycket om att äga kunskap, om att förvalta uppnådda resultat. Och lite för lite om att faktiskt söka kunskap. Så som den vetenskapliga världen är organiserad är detta vad som produceras. Resultat. Det är vad som räknas. Svar. Det som krävs för att klara sig i den världen är att man gör mycket av samma sak. Byter man spår hamnar man i uppförsbacke, då får man börja om från början. Då kan man få avslag på ansökningar som handlar om alkoholforskning med motiveringen; "Han skrev sin avhandling om lastbilschaufförer ..." Kan inte tolka det på annat sätt än att det som premieras är bevakande av uppnådda resultat, och mer av det man redan vet.

Kunskap bör inte betraktas som något man kan äga och förvalta. Den inställningen leder obönhörligen till elfenbenstorn, till prästerskap och till destruktiv maktkamp. Kapitalförstöring, helt enkelt. Vetenskap och kunskap, skulle man kunna säga, är helt enkelt en olycklig kombination. Kunskap är något människor kan ha. Att veta är en mänsklig egenskap. Att minnas det man lärt sig, och med hjälp av språket förmedla det man minns, det är en fantastisk förmåga. Men att bygga in den i en struktur som samtidigt ger dem som verkar där makt och inflytande, det är problematiskt.

Jag har naturligtvis inga belägg för följande, men jag är övertygad om att det ligger något i det. Åtminstone är det värt att påpeka. I dagen DN hittar jag en artikel som oroar mig, och som jag anser delvis hänger ihop med rådande syn på kunskap. Artikeln handlar om multiresistenta bakterier, som kan sägas vara ett problem orsakt av en allt för rigid syn på kunskap. Det var länge en sanning att antibiotika botade inflamationer, men det är ett postående som man idag tvingats modifiera. Med ett lite mer ödmjukt förhållningssätt till uppnådda resultat tror jag att en del av problemen vi ser hade kunnat undvikas. Som det är nu är vi stället, paradoxalt nog, beroende av dem som orsakat problemen.

Vetenskap skulle kunna definieras på följande sätt, för att undvika ovanstående problem: Vetenskapens uppgift är att upplösa problem. Vetenskap handlar som att söka upp problem, lösa dem och sedan dra vidare. Minor science, som är Deleuze begrepp, går ut på just det. Att inte äga och förvalta kunskap, utan om att befinna sig i ständig rörelse. Minor science förtjänar sitt uppehälle, liksom nomaderna, på att röra sig. Nomader bygger inga murar, skaffar sig aldrig mer bagage än de kan bära. Och de följer med och anpassar sig efter rådande sammanhang. Nomader har ingen egen agenda, de löser utifrån kommande problem och rör sig ständigt.

Royal science, däremot. Den etablerade, stadsbyggande och strikt hierarkiska vetenskapen, bygger murar. Samlar insignier på hög och ståtar med utmärkelser. Här förvaltar man uppnådda resultat, bygger monument över sin egen storhet, och det förämjar strävandet efter makt och inflytande. Problemet är inte enskilda utövare av vetenskap, och inte heller kunskapen som produceras. Problemet är strukturen inom vilken de tvingas verka. Det är akademin som ger upphov till problem, inte enskilda aktörer.

Kulturvetenskap, tänker jag, skulle kunna hämta mycket inspiration från begreppet: minor science. Det skulle kunna vara en inkluderande vetenskap, eftersom det gynnar både dem som verkar inom strukturen och samhället som bekostar verksamheten. En sådan vetenskap vill jag tillhöra. En vetenskap där frågandet, sökandet efter problem, och viljan att upplösa dessa för att kunna dra vidare, är idealet. En vetenskap som utvecklar metoder istället för att förvalta kunskaper. En vetenskap som rör sig. En gemenskap som liksom nomaderna bor i fält. Som flyttar dit deras kompetens behövs. Som liksom Clint Eastwoods Westernhjältar plötsligt dyker upp, löser problemet och drar vidare utan att göra väsen av sin egen person.

Minor science handlar om utvecklandet och förvärvandet av kompetenser, inte om att skaffa och förvalta kunskap. Kulturvetenskap, menar jag, är ett ämne där sökandet (och förmågan att söka) är viktigare än resultatet. Varför? Därför att kultur per definition är föränderligt. Att förvalta kunskaper om kultur är dödsdömt och förödande, både för den som försöker och för det omgivande samhället. Det främjar maktkamp som ytterst hotar att förgöra sig själv. Men med ett annat, lite mer nomadologiskt ideal och syn på vad som är uppdraget skulle kulturvetenskapen kunna blomstra och dessutom bidra till samhällets långsiktiga överlevnad. Kulturvetenskapliga problem finns överallt! Kulturvetare behövs överallt!

Kultur, vad är det? Att ställa frågan på det sättet är olyckligt. Kultur är inte. Kultur blir, ständigt. Bättre är att formulera uppdraget som sökandet efter problem att upplösa, istället för frågor att besvara.

Kultur-vetenskap, slutligen. Vad skulle det kunna vara? En inkluderande vetenskap, i rörelse. Alla som ställer upp på premisserna är välkomna på färden. Här är ingen större än sin senaste lyckade problemlösning. Det som räknas är dels förmågan att hitta problem, dels förmågan att lösa dem. Och, viktigast av allt, förmågan att kunna släppa taget om resultatet och dra vidare. Att inte lockas av ära och berömmelse, det är den absolut viktigaste egenskapen för en vital vetenskap. Makt, som den får som är hyllad och berömd, är det enskilt största hotet för vetenskapens långsiktiga överlevnad!

Kulturvetenskap handlar inte om en metod, ett problem, ett ämne. Det handlar om att bryta upp murar, om att överskrida gränser. Kulturvetenskap handlar vidare om att kombinera kompetenser. Kulturvetenskap befinner sig i ständig rörelse. Ihärdigt sökande efter problem att lösa. Kulturvetenskapliga problem är alla problem som rör människor i samverkan, på ett eller annat sätt. Alla som vill vara med får vara med. Alla som har något att tillföra behövs. Men den som visar minsta tecken på förvaltande av kunskaper, byggande av murar eller upprätthållande av gränser fördöms och har diskvalificerat sig själv.

Kulturevetenskap är minor science! (Lästips: här och här).