”Det är ganska ensamt att köra lastbil”

Berättelsen om Sture fortsätter ...

Klockan 20.45 på tisdagskvällen anländer vi till färjeläget i Trelleborg. Sture har gott om tid. Utanför hamnområdet tankar han diesel på en automatstation och kör sedan långsamt mot hamnen där ett stort antal lastbilar står uppställda i oordnade led på grusplanen framför färjan. Området är under ombyggnad och därför saknas riktiga markeringar och filer på marken. Jag förstår inte hur vi ska få plats på färjan, med tanke på kaoset av bilar och frågar om vi verkligen kommer med. Men Sture säger sig vara bokad och verkar inte orolig.

När vi parkerat hämtar han några öl från kylskåpet på hyttens yttersida. Knappt hinner han räcka en till mig förrän det knackar på dörren. Det är två kollegor från åkeriet som vill snacka bort väntetiden. Sture hämtar mer öl och vi tränger ihop oss i hytten. Jag hoppar upp i sängen.

Förarkollegorna talar en stund om vart de ska åka och på vilka firmor godset ska lossas. Sedan glider diskussionen över till att handla om en gemensam bekant som nyligen drabbats av sockersjuka. ”Han höll på att dö efter en insulinchock”, säger en av förarna, som också berättar att kollegan hade svårt att acceptera sin sjukdom och därför fortsatte leva som förut, utan att ta någon medicin, tills kroppen sa ifrån. ”Han drack ju en hel del också”, säger Sture.

Chaufförerna talar därefter om fördelarna och nackdelarna med de två konkurrerande färjerederierna som trafikerar linjerna mellan Trelleborg och Tyskland. Personalen skiljer sig mellan båtarna hävdar Sture och berättar att han sedan några år bojkottar det ena rederiet eftersom han blivit illa bemött där en gång. Han raljerar en stund över de så kallade ”östbyggen” som vi ska åka med. ”Det är bara gamla, omoderna, bristfälligt upprustade och ommålade båtar”, säger Sture. Förarna i hytten talar sedan irriterat om underbetalda utländska chaufförer som kör i Sverige. ”Företagare som anställer sådana tvingar hederliga åkerier att sänka fraktpriserna”, säger en av dem och de övriga håller med. Sture berättar om några polacker som körde med mycket låg ersättning för ett åkeri i Halland: ”Åt detta gör facket inget”, säger han upprörd och de andra instämmer. Sedan talar förarna en stund om ”Alpturkar” och ”Kustturkar”. Förare från Österrike och Holland benämndes ofta under fältarbetet med dessa ord. ”Dom kan inte parkera ordentligt”, säger Sture och pekar på några bilar längre bort.

Kollegorna i lastbilen granskar därefter en karta över södra Europa. Sture talar återigen om hur missnöjd han är med den av speditören föreslagna lossningsordningen. Han är fortfarande fast besluten att ändra på den och olika alternativ diskuteras fram och tillbaka med kollegorna en stund. Alla tre har dock sin syn på saken och inget beslut fattas.

22.15 börjar lastbilarna på kajen röra sig. Kollegorna i hytten skyndar genast iväg till sina bilar. ”Nu är det rena kriget som gäller”, säger Sture. Samtidigt försöker han tränga sig fram i myllret. Sakta, sakta närmar vi oss färjan. Efter ett tag har en någorlunda välordnad kö formerat sig längs kajen. Klockan 22.45 parkerar Sture på bildäck. Det är trångt och knöligt att ta sig ur lastbilen eftersom färjepersonalen har dirigerat lastbilarna på effektivast möjliga sätt. Senare får vi av receptionisten några trappor upp en hytt och två matbiljetter, vilket är vad som ingår i det pris åkeriet betalar för en lastbil. Sture säger att han aldrig äter frukost och ger mig en av biljetterna, som också kan användas till kvällsmaten. Innan vi äter går vi till hytten och lämnar toalettsaker och ytterkläder. Under promenaden genom korridorerna syns det att färjan är gammal och sliten. Jag lägger märke till att hyttdörrarna har djupa märken i ansiktshöjd och undrar varför. Färjan tar enbart lastbilar och det sätter sin prägel på atmosfären. Här färdas människor av yrkesskäl och överallt syns bara män i arbets- eller fritidskläder. Kvinnorna på båten arbetar i traditionella serviceyrken som receptionister eller servitriser.

I matsalen sitter det uteslutande män i varierande åldrar och nationaliteter – smutsiga, rena, smala, tjocka, unga och gamla. Vi sätter oss bredvid Stures kollegor från åkeriet. Förarna vid vårt bord är i ungefär samma ålder. Någonstans mellan 40 och 50 år. Det är tydligt att förarna företrädesvis grupperar sig efter ålder och nationalitet. En dignande buffé står uppdukad – fylld med olika korvar, uppskuret kött, gratänger, feta såser och berg av pommes frites. Nästan inga grönsaker. Sture och de andra talar skämtsamt om sin vikt och att de borde hålla igen, men kommer ändå tillbaka från buffén med fullastade tallrikar. Till maten serveras starköl. Två burkar ingår på varje biljett. Vid vissa bord i restaurangen dricks det betydligt mer alkohol märker jag när jag ser mig omkring. Några yngre chaufförer i andra änden av restaurangen är ganska berusade och utmärker sig tydligt genom sorlet av röster. Bara en av förarna vid vårt bord sparar sina öl och dricker vatten till maten.

Under måltiden berättar förarna olika anekdoter från livet på vägarna. Till exempel olika ”drömturer” de gjort, fina platser man besökt, men framförallt handlar det om gamla tider då ”allt” var bättre. En av förarna vid bordet talar om två bröder som tillsammans äger ett åkeri och Sture får nu uppenbarligen för första gången reda på att en av åkarbröderna, enligt kollegan, är transvestit. Han häpnar över vad han får höra. Hur åkaren gömmer kvinnokläder i sitt skåp. Sture blir upprörd, tvivlar och frågar gång på gång om det verkligen är sant. Förarna talar en lång stund med blandade känslor av fascination och avsky om de två bröderna. Sture skakar upprepade gånger förbryllad på huvudet. Samtalet fortsätter i samma stil en bra stund. Kvinnor omtalas ofta som ”skräcködlor”, eller andra nedsättande epitet.

När Sture byter samtalsämne till den hotande utflaggningen på förarnas åkeri ändras tonen i diskussionen. Han vill att kollegorna gemensamt och snarast ska skriva en insändare för att protestera. Förarna enas om att samlas under kommande veckoslut för att utarbeta något. Därefter bryter sällskapet upp från bordet.

När vi lämnar restaurangen för att gå till hytten kommer Sture på att han glömt ta med en extra kopp i bilen till mig. Han resonerar högt med sig själv en stund om han vågar stjäla en kopp från färjan eller inte. Sedan ber han kompisen ta en istället. Denne häller då upp en kopp choklad till sig och tar med mot hytten, men just när vi ska gå ut ur restaurangen stoppar kompisen en kvinna ur serveringspersonalen. Han säger högt och tydligt till henne att Sture tänkte stjäla en kopp från matsalen. Sture blir fullkomligt ställd och generad. Han vet inte riktigt hur han ska hantera situationen och kommer helt av sig. Tafatt och med blossande kinder ursäktar han sig. Kollegorna skrattar högljutt åt honom under promenaden mot hytterna. Vid vår dörr säger Stures kompis till honom att han ska få koppen i morgon. Sture berättar att de två är bästa polare och att de alltid skojar hänsynslöst med varandra. Båda tycker det är lika roligt och vet precis var gränsen går, säger han. När vi lägger oss är klockan 00.15.

05.00 är det väckning. Färjepersonalen går runt och bankar på hyttdörrarna med en hammare eller något liknande (märkena på dörrarna fick sin förklaring). Sture har svårt att vakna. En timme återstår innan båten lägger till i Tyskland. När vi duschat och klätt på oss går vi upp till matsalen och dricker en kopp kaffe. Sture talar en stund med en tysk kollega. Klockan 06.00 går vi ner till lastbilen och Sture skrattar gott när han märker att överenskommelsen fungerat. Den utlovade koppen hänger på vindrutetorkaren. När vi kör av färjan regnar det.

Innan vi beger oss ut på Autobahn måste några tullhandlingar stämplas. Det pulverkaffe som Sture fraktar två pallar av måste nämligen deklareras innan det får föras in i Tyskland. Pappersexercisen tar lite tid. När Sture efter tjugo minuter kommer tillbaka till lastbilen har han en kopp varm nyponsoppa med till mig. Vi har lång väg att köra och han berättar att det gäller att utnyttja körtidsreglerna så effektivt som möjligt. Han tänker därför köra i fyra och en halv timme utan stopp.

”Det är ganska ensamt att köra lastbil”, säger Sture. Om det är av läggning eller uppdämt samtalsbehov är svårt att uttala sig om, men jag behöver sällan ställa några specifika frågor för att få honom att prata. Han talar snarare på eget initiativ och oavbrutet genom hela resan om sitt yrke och sina kollegor. ”Unga förare kör i en drömvärld”, säger han. ”Dom tycker det är fräckt att åka till Spanien, men bryr sig inte om vilken lön dom får. Dom pressar sig och uppför sig som cowboys på vägen. Många skryter om att dom varit överallt, men har inget att komma med när det gäller. Det är osolidariskt och farligt på sikt att gruppen gör som den gör”, hävdar Sture. ”Sammanhållningen på vägen mellan förarna är överlag sämre idag”, tycker han: ”även om det på många sätt har blivit lättare att köra i Europa efter att Sverige gått med i EU. Men mycket av det sociala livet och kontakterna som knöts under väntetiderna vid tullar och annat har upphört”. ”Det kan ibland gå veckor utan att man träffar en svensk”, säger Sture med sorg i rösten.

Milen rullar på. När det ljusnar upphör regnet även om det fortfarande är mulet. Trafiken är tät på Autobahn. Vi kör genom det som tidigare var Östtyskland. Vi passerar några större vägbyggen och broprojekt. Arbetet med att höja vägarnas standard har emellertid inte nått just denna sträcka. Det dunkar och hoppar betänkligt i hytten. I lastbilshytten finns en kommunikationsradio som Sture utnyttjar ibland. Men oftast lyssnar han bara på andra förare, säger han. Under en kort stund avlyssnar vi också ett samtal mellan några svenska förare från ett annat åkeri som kör bakom oss.

Sture fortsätter att berätta historier. Nu handlar det om tiden innan de nya körtidsreglerna infördes. Han berättar lyriskt om den sociala samvaron på vägen och hur förarna träffades regelbundet vid gränskontrollernas tullköer. Förr, säger han, gick det att anpassa körningarna mer efter sina egna behov genom att ta igen raster och annat senare. Men å andra sidan kunde han på den tiden utsättas för större press från åkaren. Förarna kunde tvingas vara vid färjor och annat vid tider åkaren bestämde. Sture vill att föraryrket ska vara ett hederligt arbete, möjligt att försörja en familj på. Men så är det inte idag, säger han.

Sedan berättar Sture en episod om en åkare som var lite gammalmodig och ointresserad av att hänga med i utvecklingen av lastbilar och släp. En gång lurade Sture och en lastbilsförsäljare honom att köpa en modern trailer som han egentligen inte ansåg sig behöva. Försäljaren och Sture gjorde därför upp affären bakom hans rygg. Åkaren blev först sur. Men efter ett tag, när det visade sig att lastbilen kunde transportera mer last än åkaren varit van vid blev Sture istället hyllad för tilltaget.

Han berättar att han regelmässigt håller yrkesknepen för sig själv. Tidsbesparande vägval och andra innovationer delger han bara väl utvalda vänner. Vid ett tillfälle, berättar Sture, lärde han sig använda trailerbromsen för att trixa sig in på en firma med en mycket smal och problematisk infart. Den hemligheten berättade han inte för någon. En annan gång gjorde Sture och två kollegor egna omlastningar av gods i Norrland. Förarna samarbetade och tjänade in tid och körsträckor åt sig själva, men även pengar åt åkeriet. Detta hölls hemligt, även för åkaren. Men allt avslöjades när en ny chaufför började köra samma rutt. Han lyckades inte på långa vägar nå upp till Stures och kollegornas kapacitet. Först när alla undrade hur det kunde skilja så mycket i tid berättade gänget hur de lagt upp arbetet. Sture berättar också hur han en gång chansade och körde en genväg, som enligt kartan egentligen inte gick att köra, men ändå visade sig fungera. Därigenom förkortades sträckan med flera mil.

När klockan blir 11.20 stannar vi på en parkering och äter lunch bestående av bröd och pålägg från dragbilens kylskåpsförråd.